Igår var det ett helvetes väder här det jag bor. Det var kolmörkt redan halv tre och jag bor inte i Norrland, det regnade små hårda ispartiklar och det blåste från alla håll som det går att blåsa ifrån. När man har hund märker man sådant alldeles extra tydligt, eftersom man inte kan stanna inne. Jag hade närmast frostskador i pannan när jag gick mot vinden på grund av det där isregnet. Jag var inte glad.
Idag däremot, såg det nästan inbjudande ut att vara ute. Så fick jag också ett telefonsamtal från en vän på förmiddagen som ansåg att hon behövde dagsljus. Ville jag följa med ut och gå i skogen? Själklart ville jag det. Jag ska ju ändå ut med hunden förr eller senare.
När jag skulle gå upp till deras hus, vilket är upp i ordets rätta bemärkelse, drabbades jag av den smärtsamma insikten om vilket fullkomligt urusel kondition jag har, trots att jag är ute och går en hel del. När man måste stå och flåsa ut innan man knackar på dörren för att överhuvudtaget kunna säga "hej" är det inte alls bra. Visserligen har de byggt sitt hus på ett berg, men ändå.
När vi sedan traskade runt i skogen var det samma sak. Det är bitvis ganska rejält kuperat här i trakterna och det fick jag känna på nu. Jag försökte intala mig själv att jag kanske har några sviter kvar av min lungemboli, men det var så många år sedan så jag kan nog inte skylla på det. Jag har helt enkelt extremt dålig kondition just nu. Och jag vet ju hur tråkigt och jobbigt det är att göra något åt den, men jag borde verkligen. Verkligen. Någon gång. När som helst. Efter jul, kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar