Mors dag

Ett litet stycke Provence, till mig från mina grabbar. Lavendel i plåthink med franska motiv på handtaget i porslin. Tack, mina älsklingar!

Klassresa

Sista riktigt roliga grejen för klass 3B innan de splittras till hösten. Det första minnet för livet. Full fart, fyrkamp, tipspromenad, brännboll, korvgrillning, övernattning på golvet i en gymnastiksal i prassliga sovsäckar. Precis som det ska vara. Och naturligtvis bad. Årets första utomhusbad för de allra flesta. Mellansvensk skogstjärn, max 14 grader i vattnet, men vadå? Sonen hävdade att det var jätteskönt. Jag tror honom inte. Jag frös utan att ha badat. Jag har träningsvärk efter brännbollen. Jag sov dåligt. Jag är uråldrigt gammal.

Läst: Djur av Joyce Carol Oates

Det är i mitten av 70-talet och Gillian, 20 år, går på flickcollege. En mordbrännare härjar i området och flera av flickorna drabbas av sammanbrott som kan vara självmordsförsök, men sådant pratar man inte om. En grupp utvalda elever har poesilektioner med läraren Adrian Harrow, en karismatisk man vars gunst alla flickorna tävlar om. Gillian är vansinnigt förälskad i Adrian och spionerar på honom och hans fru Dorcas, en skulptris som ägnar sig åt groteska skapelser i form av totempålar som väcker både beundran och avsky. Hon har sin ateljé vid lärarbostaden och det är en välkänd hemlighet att en flicka då och då väljs ut att bli Dorcas praktikant och då åtnjuter särskilda privilegier hos paret Harrow. Men man får inte prata om det. Fast alla tror sig veta något. Till slut blir Gillian den utvalda. Hon dras in i en mörk spiral av besatthet, makt och underkastelse. Det slutar med en eldsvåda till.

Det här är en sådan där liten roman, ca 150 sidor, men det räcker. Jag gillar den inte så särskilt, tycker mest bara att den är oerhört obehaglig. Jag förstår inte riktigt hur Adrian kan dupera sina elever på det sätt han gör, som läsare får jag ingen känsla av vari hans attraktionsförmåga ligger. Jag vill mest bara indignerat utbrista i ett ”så här får det faktiskt inte gå till”.

Återvinning

Nu vet jag vad jag ska göra med alla gamla lakan som jag kanske annars hade gjort mig av med nu när jag snart ska börja flyttpacka. Jag började visserligen redan före jul och snodde ihop en brödkorg och ett par grytlappar som min svärmor av ren artighet inte tackade nej till och nu i helgen blev det en korg. Lite polkagrisaktigt blev det kanske, men det går ju att färga. Jag ser stora verk framför mig.

Läst: Ingen tar skit av David Eberhard

Med undertiteln ”i de lättkränktas land”. Och det är kära gamla Svedala det, där vi blir kränkta till höger och vänster därför att livet inte riktigt blir som vi har tänkt oss. En av baksidorna med välfärdssamhället, enligt Eberhard. Och det tycker jag att han har rätt i. Vi lägger ner alldeles för mycket tid på att grubbla över eventuella oförätter, i stället för att ta tag i våra liv och gå vidare. Eberhard tar upp massor av exempel på hur tokigt det blir när samhället försöker vaddera tillvaron för dess medborgare och de vaggas in i en falsk tro på att alla är likadana och alla kan göra precis det de vill och har lust med. Och sedan känner sig kränkta när verkligheten tar vid. Vi invaggas i en tro på att vi har rätt till en hel massa, men glömmer att rättigheter också medför skyldigheter. Krydda det med lite jante och avundsjuka också - har jag det dåligt är det orättvist om inte alla andra också har det dåligt - och jag blir mest bara sugen på att flytta från Sverige. Fast det kanske är likadant överallt?

Han dundrar på om att det är OK att var duktig i fotboll, då kan skolan hjälpa till med elitsatsningar och specialklasser, men inte om man är duktig på matte. Varför premieras inte kunskap i kunskapssamhället? Varför sticker det mer i ögonen på folk om barn som är duktiga i läsämnen i skolan premieras, när det är helt ok att premiera barn som är duktiga i idrott? Jag tycker det är en oerhört berättigad fråga. Världen är inte rättvis, alla har inte samma förutsättningar, vare sig det gäller fotboll eller matte, och så är det bara. Under min egen mellanstadietid var det två elever som satt bakom varsin skärm i klassrummet och så att säga inte deltog i det arbete som övriga klasskamrater ägnade sig åt. Det var klassens buse, som satt bakom en skärm längst fram i klassrummet för att inte störa och så var det jag som satt bakom en skärm längst bak med specialuppgifter, eftersom jag redan var klar med det som klassen i övrigt sysslade med. Jag var alltså jätteduktig i skolan, men avskydde varenda minut jag tillbringade där. Jag var precis lika besvärlig för min fröken som klassens värsting.

Mycket av det som tas upp i boken påminner om det Eberhard tog upp i sin förra bok, ”I trygghetsnarkomanernas land” och när man som jag läser hela boken i ett svep blir det lite mycket upprepningar till slut. Men jag gillar resonemangen och jag håller med om det mesta. Han skriver ju också ganska roligt så det blir aldrig långtråkigt.

För något år sedan eller så var jag på en föreläsning med David Eberhard som anordnades av min arbetsplats och ingick i en serie förläsningar av ”må bra”-karaktär. Eberhards var den enda jag tyckte gav någonting. Han är provokativ, visst, men det behövs ju mitt i allt gullegull. Han hymlar liksom inte. Mycket av det han skriver kan låta ganska hårt, men verkligheten är ju rätt hård. Alla kan inte göra precis det de vill när de vill. Livet är tufft. Det är inte roligt jämt. Tig, lid, glöm och gå vidare, är doktorns råd. Lättare sagt än gjort.

Kulturkrock?

I fredags sålde jag en träningscykel på Blocket. Kvinnan som ringde på annonsen pratade om inte fantastiskt bra, så åtminstone hyfsad svenska och vi kom överens om att ses på kvällen. Efter mycket om och men gjorde vi det också. Hon och hennes man hittade inte alls ut till mitt bostadsområde och jag SMS-ade vägbeskrivningar för glatta livet och till slut så. De var av afrikanskt ursprung och det var hon som skötte snacket. Han sa inte ett ord till mig. Medan hennes man gick och hämtade bilen för att lasta in cykeln, småpratade vi lite. Hon sa att hon behövde träna för att gå ner lite i vikt. Svårbedömt för mig eftersom hon var heltäckt av ett tygsjok och bara ansiktet syntes. Jag mumlade något om att det ju är svårt att få tid ibland att gå på gym, så då är det bra att kunna träna hemma. Hon fnös. Hon hade visst tid, men hennes man ville inte att hon visade benen. Han är så svartsjuk, sa hon och himlade med ögonen. Ett litet kort ögonblick av förtrolighet. Sedan kom mannen och vi lastade in cykeln och de åkte. Jag hoppas att hon får glädje av cykeln. Och jag kan ju inte låta bli att hoppas att hon kastar av sig särken och slänger ut karlsloken och går på gym så mycket hon vill i framtiden.

Och hur har det gått...

...med plädprojektet? Det går sakta men säkert. Jag tittar för lite på TV och det är ju framför TV:n man har tid att virka. Men så här långt kom jag förra helgen. Börjar inse att jag kommer att ha en miljard trådar att fästa. Så jag fäste två. Nu är det bara en miljard - 2 kvar. Eller så. Men jag har fått en massa nya bra projektidéer också. Väntar med spänning på all tid att genomföra dem.

Funderingar i kvällssolen

Jag gjorde det igår! Jag tvättade, vek tvätt, dammsög, plockade i ordning. Vi lever inte i misär längre. Jag går nästan inte att stoppa när jag väl kommer igång, jag har bara en alldeles osedvanligt lång startsträcka. Efteråt belönade jag mig själv med en utomordentligt god kopp te och en tonfiskmacka – med tonfisk från en burk inköpt i Frankrike förra sommaren, ack, ljuva semesterminnen – samt lite läsning i David Eberhards "Ingen tar skit" i kvällssolen. Jag kände mig rätt nöjd, faktiskt. Förutom när boken får mig att reflektera över vilken hemsk curlingförälder jag är och hur jag antagligen inte alls är kapabel att rusta min son inför framtiden. Jag gör så gott jag kan, jag vet bara inte om det räcker. Men det är väldigt nyttigt att få sig en tankeställare då och då. Jag försöker nog för det mesta att tänka till, att inte vaddera hans värld för mycket, men det är en ständig kamp mot den delen av mig som inte vill se min son ledsen eller besviken. Så när han var ledsen igår kväll för att vi ska flytta fick jag resonera med mig själv och tänka att jag inte ska ha dåligt samvete för det, det kommer att bli bra och han kommer att lära sig något av det. Det kommer att göra honom starkare. Han kommer inte att förlora alla sina kompisar, han kommer bara att få fler. Jag vill inte att han ska bli som jag, som krampaktigt har försökt hålla fast vid något som egentligen aldrig har funnits. Jag vill att han ska bli en modig människa, som är trygg i sig själv. Då behöver man ingen vadderad tillvaro.

Det är mycket nu

Det här är alltid en så hektisk period på året. Skolaktiviteter, jobbaktiviteter och gud vet vad. Allt ska avslutas och hinnas med före sommaren, som om livet inte alls fortsätter igen i augusti. Och så flyttaktiviteter mitt i alltihop. Jag skriver listor för att försöka komma ihåg allt, men jag vet inte om det hjälper. Jag tokstädade inför husvisningen, men har inte plockat ut dammsugaren ur skåpet sedan dess. Det börjar se mer än grisigt ut hemma och jag hittar inte allt som jag plockade undan inför visningen. Jag måste så himla mycket just nu. Eller så måste jag inte alls. Fast att bo i en sanitär olägenhet är nog inte bra. Alltså måste jag. Dammsuga. Byta sängkläder. Damma. Tvätta. Och tittar man ut börjar det jäkla gräset att växa också. Alla grannar har premiärklippt vid det här laget. Och de dammsuger säkert flera gånger i veckan. De verkar ha hur mycket tid som helst. Är de pensionärer hela bunten? Varför hinner aldrig jag med det jag ska? Jag vet varför: motivation, kallas det. I mitt nya hus, där kommer det att vara så fint, så fint. Jag längtar efter ordning och reda.

Läst: Small Wars av Sadie Jones

Jag läste tidigare i år Sadie Jones debutroman Den utstötte och tyckte då att det var det bästa jag läst på länge (definitivt årets bästa so far, men det var ju å andra sidan redan i februari). Nu är jag nog beredd att utnämna Small Wars till årets läsupplevelse hittills. Och jag tror jag har skaffat mig en ny favoritförfattare.

Det är 50-tal och Hal, major i brittiska armén, stationeras på Cypern för att hjälpa till att hålla ordning på frihetsälskande greker som av någon underlig anledning inte är helt nöjda med att tillhöra det brittiska imperiet. Hans hustru Clara och deras två små tvillingdöttrar installeras bland övriga fruar och barn och Clara lever stoiskt upp till rollen som soldathustru på ett alldeles utomordentligt sätt. Hon ifrågasätter inte mycket, utan tar hand om barnen, umgås med andra officersfruar och har maten redo när Hal kommer hem på kvällarna.

Men Hal börjar förändras. Konflikterna med den grekiska gerillan trappas upp och Hal har svårt att ta in det han ser. Han har visserligen på sätt och vis längtat efter strid eftersom han kommer från en riktig soldatsläkt och hans far och farfar har kämpat i de ”riktiga” krigen. Men gerillakrigföring är något helt annat. Faran kan komma var som helst ifrån. Ingen går säker. När en mina briserar på den strand där de brittiska officerarnas barn brukar leka, går britternas jakt på gärningsmän över styr.

Hal och Clara får allt svårare att nå varandra. När Clara blir gravid skickar Hal iväg henne och flickorna till Nicosia under förevändning att de är säkrare där, men lika mycket för att han inte längre står ut med närheten till familjen. Men Nicosia är inte heller säkert.

Det sägs mer mellan raderna än rent ut och det är väl precis så det är i relationer när saker och ting börjar gå snett (och kanske även annars). Det är vad man inte säger som ibland är det viktigaste. Jag kan tycka så synd om Hal. Jag antar att om det hade varit idag så hade han fått en massa psykologhjälp och annat för att bearbeta det han är med om och det är möjligt att det hade kunnat hjälpa honom, men nu har han så mycket att leva upp till. Sin roll som soldat, som officer, som äkta make och far. Det är inte konstigt att det blir för mycket.

Jag sträckläser sista hälften av boken och blir nästan arg på mig själv för att jag blir trött sent på kvällarna och inte orkar läsa klart. Det är så himla bra. Men det är inte särskilt muntert och definitivt inget feelgood. Det är bara bra.

Jag har vunnit!

Tjusiga örhängen från SnitsatStickat!

Läst: The Elegance of the Hedgehog av Muriel Barbery

I ett tjusigt hus i Paris bor ett antal välbärgade familjer och så Renée, portvakterskan. Renée är till det yttre en typisk portvakt, i femtioårsåldern, inte särskilt iögonenfallande på något sätt. En sådan som bara finns, men som ingen egentligen ser. Men bakom fasaden döljs ett skarpt intellekt, en autodidakt som är väl bevandrad i litteratur, konst och musik. En som kan föra sig (till skillnad från många andra av husets invånare) och som får hjärtklappning när en av de fina fruarna i huset skickar en grammatiskt inkorrekt lapp. Men hon döljer som sagt sin bildning väl för att inte rubba någon slags klassbalans.

I huset bor även Paloma, en brådmogen och överbegåvad 12-åring som redan listat ut att världen befolkas av dumskallar, alltså är livet inte värt att leva. Hon planerar därför att ta livet av sig på sin trettonårsdag. Under tiden läser hon manga och irriterar sig på de flesta människor i sin närhet och särskilt då den egna familjen.

När en lägenhet blir ledig flyttar en japansk affärsman in i huset. Redan vid första mötet anar Renée att hennes hemlighet är på väg att avslöjas. Kakuro Ozo är av den sorten som ser människan bakom fasaden och naturligtvis är det Paloma och Renée han raskt gör till sina vänner. På så sätt korsas även Palomas och Renées vägar.

Jag tycker att det här är hur charmigt som helst. Jag gillar alla litteraturreferenser och inser att jag under min ryska period läste betydligt mer Dostojevskij än Tolstoj och får en plötslig längtan efter att läsa Krig och Fred. Jag kan ju inte fortsätta ha en sådan vit fläck i min egen litteraturhistoria. Jag gillar Renées bitska utläggningar om onödiga varelser som exempelvis pudlar och Palomas barnsliga, men träffsäkra sätt att genomskåda sin omgivning. Jag har riktigt roligt när jag läser och det var ett bra tag sedan. Det är en bok man blir glad av att läsa. I alla fall blir jag det. Precis som Paloma på slutet känner att det finns ett visst hopp för mänskligheten (trots allt), gör jag det också.

Fyrbenta älsklingar, forts

Efter mycket om och men fick vi tag i en veterinär som 1. inte hade fredagsstängt, 2. hade tid. Vår stad är uppenbarligen på u-landsnivå när det gäller akutsjukvård för djur, men i en grannstad gick det bra. Vi hade ändå tänkt oss till huset på landet och då var det inte direkt någon omväg. Och Simon, den lille älsklingen är med! Det var inget brutet ben, men en otäck varböld precis vid leden som gjorde att benet hängde och gjorde ont. Nu har han fått smärtstillande och penicillin och är som ny igen. Jag tror att han till och med förstår att vara tacksam, för han har aldrig varit så kelig som han har varit idag. Skadan har med all säkerhet sitt ursprung i ett slagsmål, enligt veterinären, och jag kommer att sätta hårt mot hårt nu mot de två nyinflyttade pälsbollarna längre ner på gatan. Jag tror att en av dem är orsken till allt det här. Jag inte bara tror, jag är helt övertygad. Och vågar de sig in på vår tomt igen ska de få se på annat. Närmsta grannarna (som håller på Simon) har redan mobiliserats.

Fyrbenta älsklingar

Min trotjänare till katt börjar bli gammal. Han är 14 år nu och det får väl anses vara en ganska ansenlig ålder. Han är fortfarande pigg och tar en och annan mus, bara för skojs skull. Men ett visst fysiskt förfall har satt in de senaste åren. Han blir liksom bara knotigare och benigare under pälsen, som dock fortfarande är ganska blank. Och när man har ett djur som börjar åldras blir man uppmärksam på minsta lilla. När är det dags att fatta beslutet om att det räcker nu?

Idag började han halta riktigt rejält. Han vill inte stödja alls på ena framtassen och jag försöker klämma och känna, men jag är inte tillräckligt bra på sådant. Men det ser inte bra ut. Jag tror att det är en fraktur. Men han sover i sängen och ser ut att må ganska bra, just nu i alla fall. Och vi lyfter och bär honom upp och ner så att han inte ska ha ont.

Naturligtvis är det helgdag idag och ingen veterinär har öppet. I morgon måste jag tjata mig till en tid någonstans och det är inte alltid helt enkelt. Och jag börjar förbereda mig på det värsta, bara för säkerhets skull. Så att jag är beredd. Utifall jag måste fatta det där jobbiga beslutet.

Leopardåldern uppnådd?

Nu har jag uppenbarligen blivit tillräckligt gammal för att börja bära leopardmönstrat. Steget över till pantertant kan därmed inte vara långt borta. Jag kanske snart kliver in hos frisören och ber om en kortklippt, spretig frisyr som jag sedan betecknar som "fräck" och "fräsig" (och om det vill sig riktigt illa kanske är lite rödtonad eller varför inte lite fräckt lila i topparna?).

Tekniskt strul

Hittade en del för oss användbara reservdelar på Teknikproffset igår. Vi har av någon anledning en osviklig förmåga att förstöra strömkablar till våra bärbara datorer (självklart har vi varsin) hemma hos oss. Jag vet inte hur många jag har köpt genom åren. Dyra, i originalutförande, förstås. Nu senast var det sonens som gav upp och eftersom den datorn i alla fall sjunger på sista versen känns det som om ett sladdköp för 700 pix är bortkastade pengar. Men se, då hittade jag AC-adaptrar här för under 300 spänn. Strålande. Det borde inte kunna bli sämre i alla fall. Jag ska även testa ett USB-nätverkskort till min maskin. Och det fanns en massa andra små användbara saker som jag säkert kan hitta ett behov av om jag bara funderar en stund.

Mitt förhållande till all teknik, som av någon anledning är alldeles nödvändig att ha, är något kluvet. Jag har jobbat i IT-branschen i över 20 år nu och är ju ganska van vid det här laget, men jag börjar tröttna. Det är alltid något som inte fungerar som det ska, alltid något som ska fixas, konfigureras om eller bytas ut. Det får aldrig vara lugn och ro i det digitala hemmet (på jobbet har man förhoppningsvis en supportavdelning man kan skälla på när något inte fungerar). Under de här åren som jag har varit i ”branschen” har ju teknikstressen bara ökat trots att alla nya underbara apparater ska göra livet enklare för oss. Det är, som alla vet, en sanning med modifikation. Jag tillbringar mycket mer tid med att bli stressad av tekniska prylar som inte gör sitt jobb nu än vad jag någonsin har gjort. Tekniska prylar som vi helt plötsligt bara måste ha. Mitt liv rasar nästan samman om datorn inte fungerar. Då har jag ju inte koll på någonting längre. Ska det verkligen vara så här? Hur befriar man sig från tekniken?

Läst: Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic

Fausta har det mesta, både man och älskare (som dessutom kommer överens), två fina söner, jobb och en krog. Hon är uppväxt i ett Jugoslavien med med kamrat Tito i spetsen och etniska grupper och religion har aldrig varit aktuellt att ens diskutera. Vadå olika nationaliteter? Var det inte ett land, ett folk? Helt plötsligt måste man dock i det ”fria” Bosnien ta ställning, är man kroat, serb eller muslim? Hennes man är muslim, hon är hälften kroat och hälften serb, hennes äldste son har en serbisk far och hennes yngste en muslimsk, hur tar man ställning då? Själv får hon sparken från sitt jobb på ett hotell med den något oklara motiveringen att hon är ”icke-serb”.

När kriget i Bosnien står för dörren lyckas hon få ut sina barn till Kroatien, men stannar själv kvar i Bosnien för att packa ihop familjens ägodelar och ta ut deras pengar från banken. Hon hinner inte. Det går inte längre att lämna landet och i hennes hemstad går det inte att lita på någon. Forna vänner är helt plötsligt dödsfiender. Livet går bara ut på att överleva från dag till dag. När hon får reda på att hennes äldste son finns vid fronten beger hon sig dit för att hämta honom. Efter många vedermödor lyckas hon med det också. Hon får med sig bägge sina pojkar ut ur landet, bort från Balkan och det är väl bara att konstatera att det finns få drivkrafter som är så starka som moderskapet.

Det är en skakande skildring av hur allt faller samman och helvetet bryter ut. Det är svårt att föreställa sig som trygg, etnisk svensk. Jag läser, men i min trygga lilla värld kan jag aldrig förstå. Det är ju så dumt allting. Hur kan normalt funtade människor bete sig på det här sättet? Vad är det för fel på oss?

Dåliga böcker

Jag läste en riktigt dålig bok igår och det gör mig alltid på dåligt humör. Jag blir arg på mig själv för att jag envisas med att vara så hoppfull att jag tror att något som uppenbarligen är skit ska ta sig på slutet eller visa sig ha någon dold agenda som kommer att ändra hela min uppfattning. Jag vill liksom inte tro att folk vräker sig ur sig sådan där skit och dessutom får det publicerat. Det är inte rättvist. Det måste finnas så många bättre författare därute som bara blir refuserade hela tiden. Ännu värre är det när etablerade författare uppenbarligen har lämnat sin storhetstid bakom sig, men fortsätter att ge ut det ena missfostret efter det andra och kan leva på sitt namn. Finns det ingen på förlaget som kan sätta stopp? Kvalitetsgranskning, hallå? Jag vet mycket väl att den enkla förklaringen är pengar. Kända namn säljer. Oavsett om det är skit som produceras. Gäller i nästan samtliga branscher. Ett strålande exempel är Marianne Fredriksson. Jag läste i unga år Simon och ekarna, Den som vandrar om natten, Paradisets barn och lite till och tyckte det var helt fantastiskt (kan bero på att jag var yngre och mer benägen att tycka om saker, nu är jag mest gammal och gnällig). För bara ett par år sedan läste jag en av hennes sista böcker, Ondskans leende, och den var så erbarmligt usel att jag skämdes å hennes vägnar. Den borde ha försetts med varningstext. Läses endast av okritiska och totalt hängivna inbitna fans.

Ibland när jag har läst något tungt och tragiskt (men bra) kan jag få för mig att jag behöver något lättviktigt för att balansera. Men det blir mest fel. Som igår. Dra nu lärdom av detta, Helena – inget mer chicklittrams om det inte är försett med dubbla kvalitetsstämplar och massor av lovord från recensenter du respekterar. Det finns ju bra bagateller också, även om de är lite svårare att hitta.

Läst: Cigarettflickan av Carol Wolper

Hittade den här boken i en av hyllorna längst ner, bakom fåtöljen. En hylla jag inte varit i på länge. Jag vet inte riktigt när jag köpte den här boken, men det måste ha varit bra länge sedan. Och sedan har den alltså hamnat i bokhyllan längst ner bakom fåtöljen och glömts bort. Prislappen satt kvar också, den kostade hela 20 kr. Och vilken himla tur att jag inte betalade mer.

Elizabeth West är manusförfattare i Hollywood. Hon är 28 år och börjar tycka att det kanske vore på sin plats att träffa Den Rätte. Hon skriver manus till hårdkokta actionfilmer och de män som jobbar i den branschen verkar inte vilja förstå sitt eget bästa utan är bara intresserade av bimbos i 20-årsåldern (själva är de givetvis betydligt äldre – med tjocka plånböcker). De förstår alltså inte vilket kap de går miste om i Elizabeth. Särskilt inte regissören Jake. Han sätter på alla som kommer i hans väg, utom Elizabeth. Stackars Elizabeth får nöja sig med hans kompis David. Men David är inte Den Rätte och det är definitivt inte Jake heller (i alla fall inte i mina ögon). Men som Elizabeth själv säger: ”Jag skulle kunna krypa på alla fyra över krossat glas för att få suga av den mannen.” Och när hon då äntligen får den stora äran att faktiskt göra det och en möjlighet att få ha lite casual sex med Jake då och då (eftersom han inte har några som helst planer på att lämna sin lilla gravida flickvän) är Elizabeths lycka äntligen gjord. Hon har nått målet. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Jag tror att den här boken kan komma till användning i huset på landet. Den kan funka bra att tända spisen med. Jag har inget emot ytliga trivialiteter ibland, men det finns gränser.

Ytlighet vs verklighet

Idag kom senaste numret av Elle. Det är en sådan där ytlig lyx jag har ägnat mig åt i ganska många år nu. Man behöver ju sina laster också. Så ikväll blir det att krypa upp i läsfåtöljen och lägga alla mer intellektuella projekt åt sidan och frossa i dyra kläder och snygga bilder en stund. Jag längtar. Ska bara handla, rasta hunden, laga mat, dammsuga och skura badrummet först.

Läst: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein

Ann Heberlein lider av manodepressivitet, eller bipolär typ 2, som det tydligen heter på riktigt. Den här boken handlar om hur det är att leva med en psykisk sjukdom. Ångesten, de ständiga besöken på psykakuten och och att hela tiden brottas med resonemangen kring huruvida livet verkligen är värt att leva eller inte. Det är på många sätt en smärtsam läsning. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva med en sådan sjukdom. De svarta hål man själv har trillat ner i känns ganska små i jämförelse. Det har gått att kravla sig upp, att lämna bakom sig. En kronisk sjukdom finns där hela tiden, även om den inte syns. Och Ann gör en hel del för att den inte ska synas. Hon jobbar, jobbar, jobbar och är mån om sitt yttre och tar hand om sina barn. Ingen som inte vet kan ana vad som finns under ytan. Och det blir aldrig bättre. Kan aldrig bli bättre. Väljer hon att leva så väljer hon att vara sjuk.

Jag sträckläste faktiskt boken. Även om jag inte kan förstå hur det känns, känns det som viktig läsning. Intressant, men det låter så torrt och icke-empatiskt att säga så. Men jag tror inte syftet med boken är att man ska tycka synd om. Inte förstå heller, för det kan man inte om man inte är där själv. Så jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att det är en bra bok. Läs!

Nostalgitripp

Jag sitter och tittar på Hair på TV. På en av de där skräpkanalerna som sänder gamla filmer i repris. Det är dit Hair numera är förpassad. Det var min favoritfilm en gång i världen. Den känns kanske inte lika häftig längre, men gammal kärlek rostar aldrig helt och hållet. Vad jag däremot inte riktigt känner mig bekväm med är att jag på den tiden det begav sig tyckte att Treat Williams var så oerhört snygg och cool. Det känns lite jobbigt när jag ser filmen nu. Jag tycker kanske inte längre att dansen på bordet är det läckraste dansnummer jag någonsin sett på film. Men då för länge sedan var det så. Om jag inte minns fel tror jag att halva min gymnasieklass gick och såg den tillsammans. Vi var antagligen småkära i Berger allihop. Fast frisyren? Den kan jag väl ändå inte ha gillat ens då?

Läst: Ice Road av Gillian Slovo

Leningrad 1933. Partihöjdaren Boris Aleksandrovich råkar träffa städerskan Irina i ett städskåp och i en ögonblickets ingivelse frågar han henne om hon vill följa med som städerska på forskningsfartyget Chelyuskin, som ska till Arktis. Hon tackar ja och blir därmed en del av historien. Chelyuskin fastnar i isen och efter en dramatisk räddningsaktion blir hela manskapet hjältar och ytterligare ett propagandabevis för att ingenting är omöjligt i den stolta nationen Sovjetunionen. Att fartyget var undermåligt och egentligen aldrig hade en chans är en helt annan sak. För Irina är det dock en vändpunkt. Hon var analfabet innan resan, men lär sig läsa under färden och är också berättarrösten genom boken. Att för en liten stund få vara en hjälte ger henne också möjligheten att skilja sig från sin oduglige och misshandlande make. Hon får jobb som hushållerska hos Boris Alexandrovichs vän Anton Antonovich, en historieprofessor som adopterat en föräldralös flicka, Anya. En annan viktig person i persongalleriet är Boris Alexandrovichs dotter Natasha.

Natasha gifter sig med sin barndomskärlek Kolya, en arketyp för den dugliga sovjetiska arbetaren. Men ingenting hjälper när Stalins järngrepp om befolkningen hårdnar. Kolya fängslas som så många andra på oklara grunder och tror in i det sista att det måste vara ett misstag. Terrorn drabbar inte bara de som fängslas och avrättas, utan även deras familjer och för att inte själv fängslas tvingas Natasha gifta om sig med en man med inflytande inom partiet. Det blir ett synnerligen olyckligt äktenskap. När sedan även kriget är ett faktum och Leningrad belägras blir det naturligtvis ännu tuffare för dess redan hårt drabbade medborgare.

Det är ingen mysläsning direkt. Från Stalins terror till en helvetesbelägring. Det enda som gäller för de hårt utsatta invånarna i Leningrad är att överleva och försöka hitta mat för dagen. Irina och Anya är överlevare till sin natur. De har inga ideal eller romantiska föreställningar om vad livet borde vara. De som tror på något har det betydligt tuffare. Det finns inte plats för illusioner eller drömmar. 

Det är en fantastiskt bra bok, fint skriven och intressanta människoskildringar som faktiskt känns trovärdiga.

Största möjliga tystnad, tack

Helgen har tillbringats i huset på landet och i lördagskväll var jag ute och gick med hunden. Det hade blivit ganska soligt och fint trots att det var kallt och var man bara rejält påklädd fick man lite försmak av sommaren. Nere vid hamnen var det ingen aktivitet än, bara någon enstaka båt i vattnet, så det var alldeles tyst. En gubbe höll på med sin båt, men han förde inget som helst väsen. Den där tystnaden kan aldrig upplevas i sta’n. Visserligen bor vi i ett område som av vilken tonåring som helst antagligen skulle beskrivas som dött, men det är ändå aldrig tyst på samma sätt som det är på landet. Jag älskar den där tystnaden, antagligen för att den är så ovanlig i mitt liv. Jag tycker hela min tillvaro levs i skuggan av en ljudmatta jag ibland knappt orkar med. Är det ett ålderstecken det där, att man blir överkänslig för ljud? Allt som ska låta hela tiden, men som ingen ändå riktigt lyssnar på. Ibland tror jag att det är det jag uppskattar mest med att vara på landet. Tystnaden. Att den kan vara så påtaglig.