Fausta har det mesta, både man och älskare (som dessutom kommer överens), två fina söner, jobb och en krog. Hon är uppväxt i ett Jugoslavien med med kamrat Tito i spetsen och etniska grupper och religion har aldrig varit aktuellt att ens diskutera. Vadå olika nationaliteter? Var det inte ett land, ett folk? Helt plötsligt måste man dock i det ”fria” Bosnien ta ställning, är man kroat, serb eller muslim? Hennes man är muslim, hon är hälften kroat och hälften serb, hennes äldste son har en serbisk far och hennes yngste en muslimsk, hur tar man ställning då? Själv får hon sparken från sitt jobb på ett hotell med den något oklara motiveringen att hon är ”icke-serb”.
När kriget i Bosnien står för dörren lyckas hon få ut sina barn till Kroatien, men stannar själv kvar i Bosnien för att packa ihop familjens ägodelar och ta ut deras pengar från banken. Hon hinner inte. Det går inte längre att lämna landet och i hennes hemstad går det inte att lita på någon. Forna vänner är helt plötsligt dödsfiender. Livet går bara ut på att överleva från dag till dag. När hon får reda på att hennes äldste son finns vid fronten beger hon sig dit för att hämta honom. Efter många vedermödor lyckas hon med det också. Hon får med sig bägge sina pojkar ut ur landet, bort från Balkan och det är väl bara att konstatera att det finns få drivkrafter som är så starka som moderskapet.
Det är en skakande skildring av hur allt faller samman och helvetet bryter ut. Det är svårt att föreställa sig som trygg, etnisk svensk. Jag läser, men i min trygga lilla värld kan jag aldrig förstå. Det är ju så dumt allting. Hur kan normalt funtade människor bete sig på det här sättet? Vad är det för fel på oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar