Jag läste tidigare i år Sadie Jones debutroman Den utstötte och tyckte då att det var det bästa jag läst på länge (definitivt årets bästa so far, men det var ju å andra sidan redan i februari). Nu är jag nog beredd att utnämna Small Wars till årets läsupplevelse hittills. Och jag tror jag har skaffat mig en ny favoritförfattare.
Det är 50-tal och Hal, major i brittiska armén, stationeras på Cypern för att hjälpa till att hålla ordning på frihetsälskande greker som av någon underlig anledning inte är helt nöjda med att tillhöra det brittiska imperiet. Hans hustru Clara och deras två små tvillingdöttrar installeras bland övriga fruar och barn och Clara lever stoiskt upp till rollen som soldathustru på ett alldeles utomordentligt sätt. Hon ifrågasätter inte mycket, utan tar hand om barnen, umgås med andra officersfruar och har maten redo när Hal kommer hem på kvällarna.
Men Hal börjar förändras. Konflikterna med den grekiska gerillan trappas upp och Hal har svårt att ta in det han ser. Han har visserligen på sätt och vis längtat efter strid eftersom han kommer från en riktig soldatsläkt och hans far och farfar har kämpat i de ”riktiga” krigen. Men gerillakrigföring är något helt annat. Faran kan komma var som helst ifrån. Ingen går säker. När en mina briserar på den strand där de brittiska officerarnas barn brukar leka, går britternas jakt på gärningsmän över styr.
Hal och Clara får allt svårare att nå varandra. När Clara blir gravid skickar Hal iväg henne och flickorna till Nicosia under förevändning att de är säkrare där, men lika mycket för att han inte längre står ut med närheten till familjen. Men Nicosia är inte heller säkert.
Det sägs mer mellan raderna än rent ut och det är väl precis så det är i relationer när saker och ting börjar gå snett (och kanske även annars). Det är vad man inte säger som ibland är det viktigaste. Jag kan tycka så synd om Hal. Jag antar att om det hade varit idag så hade han fått en massa psykologhjälp och annat för att bearbeta det han är med om och det är möjligt att det hade kunnat hjälpa honom, men nu har han så mycket att leva upp till. Sin roll som soldat, som officer, som äkta make och far. Det är inte konstigt att det blir för mycket.
Jag sträckläser sista hälften av boken och blir nästan arg på mig själv för att jag blir trött sent på kvällarna och inte orkar läsa klart. Det är så himla bra. Men det är inte särskilt muntert och definitivt inget feelgood. Det är bara bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar