Med undertiteln ”i de lättkränktas land”. Och det är kära gamla Svedala det, där vi blir kränkta till höger och vänster därför att livet inte riktigt blir som vi har tänkt oss. En av baksidorna med välfärdssamhället, enligt Eberhard. Och det tycker jag att han har rätt i. Vi lägger ner alldeles för mycket tid på att grubbla över eventuella oförätter, i stället för att ta tag i våra liv och gå vidare. Eberhard tar upp massor av exempel på hur tokigt det blir när samhället försöker vaddera tillvaron för dess medborgare och de vaggas in i en falsk tro på att alla är likadana och alla kan göra precis det de vill och har lust med. Och sedan känner sig kränkta när verkligheten tar vid. Vi invaggas i en tro på att vi har rätt till en hel massa, men glömmer att rättigheter också medför skyldigheter. Krydda det med lite jante och avundsjuka också - har jag det dåligt är det orättvist om inte alla andra också har det dåligt - och jag blir mest bara sugen på att flytta från Sverige. Fast det kanske är likadant överallt?
Han dundrar på om att det är OK att var duktig i fotboll, då kan skolan hjälpa till med elitsatsningar och specialklasser, men inte om man är duktig på matte. Varför premieras inte kunskap i kunskapssamhället? Varför sticker det mer i ögonen på folk om barn som är duktiga i läsämnen i skolan premieras, när det är helt ok att premiera barn som är duktiga i idrott? Jag tycker det är en oerhört berättigad fråga. Världen är inte rättvis, alla har inte samma förutsättningar, vare sig det gäller fotboll eller matte, och så är det bara. Under min egen mellanstadietid var det två elever som satt bakom varsin skärm i klassrummet och så att säga inte deltog i det arbete som övriga klasskamrater ägnade sig åt. Det var klassens buse, som satt bakom en skärm längst fram i klassrummet för att inte störa och så var det jag som satt bakom en skärm längst bak med specialuppgifter, eftersom jag redan var klar med det som klassen i övrigt sysslade med. Jag var alltså jätteduktig i skolan, men avskydde varenda minut jag tillbringade där. Jag var precis lika besvärlig för min fröken som klassens värsting.
Mycket av det som tas upp i boken påminner om det Eberhard tog upp i sin förra bok, ”I trygghetsnarkomanernas land” och när man som jag läser hela boken i ett svep blir det lite mycket upprepningar till slut. Men jag gillar resonemangen och jag håller med om det mesta. Han skriver ju också ganska roligt så det blir aldrig långtråkigt.
För något år sedan eller så var jag på en föreläsning med David Eberhard som anordnades av min arbetsplats och ingick i en serie förläsningar av ”må bra”-karaktär. Eberhards var den enda jag tyckte gav någonting. Han är provokativ, visst, men det behövs ju mitt i allt gullegull. Han hymlar liksom inte. Mycket av det han skriver kan låta ganska hårt, men verkligheten är ju rätt hård. Alla kan inte göra precis det de vill när de vill. Livet är tufft. Det är inte roligt jämt. Tig, lid, glöm och gå vidare, är doktorns råd. Lättare sagt än gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar