Telefonterror

Igår var en sådan där dag igen. Först ringde en kille från Kalix eller vad det var och ville hjälpa mig med mina PPM-fonder. Tack, det står utmärkt till med mina PPM-fonder och jag vill inte ha någon hjälp, sa jag och lade på luren. Sedan ringde en kvinna från Månadens Bok och vill ge mig en Marimekko-skål och en bok jag redan hade läst. Fem minuter innan jag skulle på utvecklingssamtal i skolan ringde en oerhört dryg göteborgare och påstod att mina telefonräkningar var för höga. Det är möjligt, men lägg dig inte i det, du. Och när du får det att låta som att jag är en fullständig idiot kan du glömma att göra affärer med mig. Jag betalar hellre mer än hjälper dig med din provision. Så det så. Och jag hade knappt hunnit få ner blodtrycket efter att jag hade pratat med Tele2:s kundtjänst för ett par dagar sedan. Jag har inte ord för vad jag tycker om allt det här tjatet. Om alla som ska lägga sig i och påstå sig veta mer om mig än vad jag gör själv. Nu är telefonnumret i alla fall spärrat hos Nix och förhoppningsvis hjälper det ett tag i alla fall. Mina PPM-fonder går för övrigt hur bra som helst. Kan själv.

Mer glamour i vardagen

Jag har massor av kläder. Och skor. Och smink. Och smycken. Men jag ser ändå för det mesta ut som en jäkla lodis. Nu när jag har kontoret hemma blir det kanske inte så att man fixar till sig för att gå till jobbet på samma sätt som när man kliver iväg till ett kontor någon annanstans. Fast jag har satt gränsen vid mjukisbrallor och sådant. Jag ska vara påklädd på dagtid, även om jag inte ska ut på något mer spännande än hundpromenader. Jag måste inte vara uppklädd, men klädd. Fast det blir inte riktigt bra ändå. Jag kom på mig själv med att hasa runt i världens fulaste, mest illasittande jeans. De duger när jag ska gå ut med hunden, var det en inre röst som sa. Nej, det gör de förbaske mig inte. Illasittande, fula kläder är inte bra för någon. De duger aldrig. Man är aldrig bekväm i kläder man känner sig ful i. Så nu ska de ut. Tillsammans med urtvättade, sladdriga tröjor och skavande behåar. Det som inte passar nu, passar aldrig.

Förr i tiden förpassades alla gamla kläder till högen "stallkläder". Där fick de befinna sig tills de gick sönder. I ett stall håller nämligen inte kläderna för evigt och det är bra. Då får man lite rundgång på gamla paltor. Men det är länge sedan jag hade ett stall nu. Jag behöver inga stallkläder längre. Däremot tror jag att det är bra för välbefinnandet att känna sig lite fin, eller åtminstone respektabel, även om man bara sitter i arbetsrummet och knappar på ett tangentbord hela dagarna. Men min inre röst som säger att man inte ska kasta bort saker som trots allt går att använda är ibland en svår motståndare. Och jag har hittills inte sett en enda UFF-låda eller liknande här i närheten. Men en ovanligt ful t-shirt och några behåar som var för stora har fått gå i soporna den senaste veckan. Jag är stolt över mig själv. Det är en början. Man ska rensa i röran. Det finns ju till och med böcker i det ämnet, men det känns lite overkill att skaffa en sådan. Jag ska klara det på egen hand. Jag måste helt enkelt bli lite tuffare och lite mer bestämd mot mig själv. Och att packa ner kläder i en pappkasse och ställa ut i förrådet räknas inte, även om det är det mest frestande alternativet.

Läst: Livets rytm av Matthew Kelly

Eftersom jag tydligen just nu behöver lite vägledning och stöd i livet tycks jag drabbas av en hel massa böcker som just utger sig för att kunna ge läsaren vägledning och stöd i livet. Jag vet dock inte om jag blir så mycket klokare, men jag tror inte att det gör någon direkt skada heller. Matthew Kelly verkar vara en klok och snäll människa och jag har inget emot kloka och snälla människor. På bilden på baksidesflikens insida ser han dock ut som en amerikansk pastor eller något och det är lite skrämmande. Men jag blir lite lugnare när jag läser. Han är från Australien, även om han bor i USA. Och han tror på Gud och på styrkan i bönen. Jag brukar i vanliga fel mest attraheras av  läror som är för mig lite mer exotiska, gärna österländska eller med schamanistiska inslag, men jag får skärpa till mig lite. Bön eller meditation. Det är ju faktiskt ingen skillnad. Det är bara olika benämningar för att göra samma sak.

"Ett av våra största misslyckanden som människor är vår oförmåga att vara närvarande i våra egna liv." Så inleds boken sista del och jag gillar den meningen. Jag tror det är det jag försöker uppnå just nu. Närvaro i mitt eget liv. Här och nu och inte senare, inte skjuta upp allt, inte vänta på bättre tider, bättre väder eller på att andan ska falla på. Matthew Kelly kommer inte med något nytt och revolutionerande, men med ytterligare lite klokskap. Att leva här och nu låter enkelt, men kan vara förbaskat svårt ibland.

Bokmässa!

Bokmässebesök i fredags tillsammans med fina bokklubbskamrater hitresta från Örebro. Det var en bra dag. Det finns mycket man vill läsa och en dag var alldeles för lite, men massor av läsinspiration hann vi få. Nästa år tar vi helhelg - hotell, barhäng och massor av böcker. Jag ser redan fram emot det. Fast det blev dåligt med inköp. Jag drabbades av snålhet och ser fram emot en och annan pocketutgåva vad det lider. En bok köpte jag dock - en signerad present till mannen i mitt liv. Jag är en mes.

Shopping

Shopping är ju ingenting för mig längre, eftersom jag inser vilket överflöd jag lever i, men ibland är det ju så att man behöver saker. Jag håller ju till exempel på att utrusta mitt arbetsrum, men det är ju företagsplånboken som betalar, så det räknas inte.

I mitt nya lite nyttigare liv skulle jag sparka liv i min stegräknare, bara för att kolla hur långt jag och hunden går på dagarna egentligen. Det är ju aldrig så långt som man tror/vill att det ska vara. För det behövde jag ett nytt batteri av en liten otäck typ som inte finns överallt. När jag så skulle besöka optikern idag, som råkar ha sin butik i ett jättestort köpcenter, skulle jag bara gå in på Clas Ohlson och köpa ett pyttelitet batteri för 20 kr. Men de hade jättebilliga ficklampor och vi har inga hela kvar. Jag tog två, för vi behöver en ny på landet också. Och batterier till dem. Sonen vill rama in några fotbollsfoton, så det var ju lika bra att passa på att handla ett par ramar. Ett grenuttag är alltid bra att ha och jag har saknat en riktig termometer. Jag får skavsår bakom öronen av mina läsglasögon, så det var ju lika bra att köpa ett par nya. Och några fina boxar till alla småsaker jag har i hyllan här i arbetsrummet. Och så det lilla ynkliga batteriet, förstås.

En stor kasse full med prylar blev det. Och efter denna förlösande shoppingimpuls köpte jag ett par walkingskor till mig själv och nya inomhusskor till sonen (det var i alla fall inte ett onödigt köp, han måste ha nya skor till gympan inomhus). Och sist men inte minst slog jag till på nya gardiner till arbetsrummet.

Det blev ett väldigt dyrt batteri. Men nu funkar stegräknaren igen.

Om sorg

Häromdagen tittade jag och sonen på en film, "Bron till Terabitia". Det var en fin film för barn i hans ålder, men också en väldigt sorglig film.

Det handlade om Jess, en pojke som bor någonstans på den amerikanska landsbygden med sin familj. Det är en familj som inte har särskilt mycket pengar, men som försöker klara sig så gott det går. Jess har en hel drös med systrar, men inga kompisar. I skolan är de ganska taskiga mot hoom. Men han är duktig på att teckna. En dag börjar en ny tjej i klassen, Leslie. Hon är inte heller som alla andra, men till skillnad från Jess bryr hon sig inte om vad andra tycker. Hennes familj visar sig även vara nya grannar till Jess. Jess och Leslie blir kompisar. De finner varandra, eftersom de både är lite annorlunda och inte riktigt passar in av någon anledning. På eftermiddagarna leker de i skogen. Leslie uppfinner landet Terabitia, som ligger på andra sidan en flod. Man måste svinga sig över i ett rep för att komma till Terabitia. Landet Terabitia befolkas av både onda och goda varelser.

Så långt allt väl och jag hade spetsat in mig på ett sådant där i barnfilmsvärlden lagom gulligt slut, när de båda udda existenserna till slut blir accepterade. Men nu det oväntade greppet. Leslie dör. Hon drunknar när hon ensam ska ta sig till Terabitia och repet går av. Jag blir chockad. Jag väntar mig inte sorg och bedrövelse i en barnfilm. Jag tror nästan att Leslie på något sätt ska återuppstå i Terabitia eller att allt bara är på låtsas. Barn dör ju inte på film. Inte i barnfilmer. Sonen blir alldeles stum och ser slutet av filmen med glasartad blick för att sedan bryta ihop fullständigt. Han gråter och gråter alldeles tröstlöst tills han somnar och jag vet att det inte bara är för Leslies skull, utan allra mest för morfars skull. Alla sorgkänslor bubblar upp vid sådana här tillfällen. Och det går inte att säga att allt kommer att ordna sig. För det gör det inte.

Men det var en bra film. En annorlunda film som verkligen kändes. Jag insåg plötsligt hur få filmer det är som låter barn verkligen känna alla typer av känslor.

Valvaka igår

Jag kollade. Länge och sent. Och jag tänkte att jag skulle skriva en smart och välformulerad valanalys, men jag struntar i det. Men jag hoppas att det finns kloka politiker som kan lägga ner pajkastningen och samarbeta, trots blockgränser, för att SD inte ska få någon betydande ställning i Sverige. Det vore för sorgligt om de fick det. Att hjälpas åt att mota rasismen i grind är stort. Och viktigare än att plocka egna politiska poäng. Det vore att ta ansvar, men det kanske är för mycket begärt. Särskilt om man befinner sig på den sida som förlorade mest. Det är ju så mycket lättare att skylla allt som går snett på andra.

Läst: I djävulens sällskap av Peter Robinson

Jag tror att det här var den femte boken jag läst av Peter Robinson om poliserna Alan Banks och Annie Cabbot och jag gillar dem. Det är välskrivna historier och skulle säkert göra sig ypperligt som TV-deckare. Jag gillar både karaktärerna och miljöerna.

Den här gången får både Alan och Annie varsitt mord på halsen. Annie är nämligen utlånad till ett annat polisdistrikt och där hittas en handikappad kvinna i rullstol med halsen avskuren ute på en klippa. I hemmadistriktet Eastvale hittas en ung kvinna brutalt våldtagen och mördad. Det ser inte ut att finnas några som helst samband och det är det inte heller, men det blir. Och så får Alan och Annie jobba tillsammans igen. Den handikappade kvinnan visar sig vara en gammal bekant till Annie och Alan med en ny identitet. Hon var en av huvudpersonerna i ett av deras tidigare fall som handlade om brutala sexmord. En på gränsen till alldeles för osannolik historia nystas upp, men jag tycker det är OK ändå.

På det romantiska planet lyckas Alan och Annie missa varandra även i den här boken. Men de kanske får ihop det igen i nästa? De behöver ju varandra. Och Annie, börjar hon inte pimpla lite för mycket vin? Vi får se hur det går för dem i nästa bok.

Regn och blåst

Det ser ut att bli en riktigt tråkig dag idag. Blåsigt och regnet hänger i luften. Hösttrist. Som gjort för att åka på semester långt bort. Men det ser inte ut att bli något av med det på ett bra tag. Eller? En låtsas-karibisk helg på The Reef, kanske? Lite värme, lite bad, lite god mat och inte långt bort alls. Ska fundera på det.

Vi förtidsröstade igår och det känns skönt att det är gjort. Det blev också mitt första besök på Torslanda bibliotek, men säkerligen inte det sista. Det fanns massor jag ville läsa och det bara efter en snabb titt i hyllorna. Vilka skatter ska då inte uppenbara sig om man verkligen börjar leta? Jag får alltså bli biblioteksbesökare igen. Det var länge sedan. Jag tillbringade massor av tid på bibloteket när jag var i mellanstadieåldern. Det var liksom the place to be då. Och ett av de få ställen där man kunde vara, jag som inte var tillräckligt tuff för att gå på ungdomsgård. Nej, biblioteket var tryggt och lugnt. Man kunde vara där ensam eller med kompisar. Man kunde sitta och läsa Asterix och Lucky Luke-magasin i en läshörna - serieböckerna var till viss del referenslitteratur och kunde inte lånas hem - och man kunde låna kassettband. Fast det enda band som brukade finnas inne och som intresserade mig var Loud 'n' Proud med Nazareth. Det lånades å andra sidan hem ett flertal gånger, antingen av mig eller min kompis.

Men sedan kom bokklubbseran och jag började köpa mina böcker i stället. Och biblioteket krympte, både ytmässigt och innehållsmässigt. Och på den vägen är det. Jag kan inte ens minnas när jag sist lånade en bok till mig själv på ett bibliotek. Men det kanske också beror på att jag börjat fylla upp mina bokhyllor i allt snabbare takt. Igår tillkom ytterligare tre titlar. Men det kunde ha blivit fler, jag var ändå ganska återhållsam. Men 3 för 100 kr är billigt och det gäller att passa på. Och det är något visst med att äga sina böcker.

Köpstopp eller inte

Jag har rätt mycket böcker. Jag har också rätt mycket olästa böcker, mest för att det känns så futtigt att bara köpa en bok när man väl handlar. Så jag har nu försökt placera en bunt olästa böcker nära till hands bredvid sängen så att jag inte ska frestas att köpa ännu fler utan faktiskt läsa det jag har först och främst. Jag har ju i de flesta fall köpt dem just därför att jag faktiskt ville läsa dem. Och det har gått ganska bra nu ett tag. Inga klåfingriga knapptryckningar på AdLibris på ett bra tag. Men nu i morse såg jag en annons om att den lokala bokhandeln - på promenadavstånd - ska upphöra och att det således är utförsäljning på hela sortimentet. 3 pocket för 100 spänn, till exempel. Jag vacklar med andra ord rejält i mina föresatser. Vi ska ner till torget och rösta på biblioteket i eftermiddag och då är det bara några meter till bokhandeln. Och mannen i mitt liv kanske är sugen på lite höstnytt? Om han vill gå in och ta sig en titt måste ju jag följa med och då blir det han som lockar mig in i bokköparträsket. Jag skyller redan på honom. Det känns rätt bra, faktiskt. Jag ska ringa honom på direkten och fråga om han inte tycker att han behöver lite nya böcker.

Läst: Sagan om den okända ön av José Saramago

En liten söt bok som stått bortglömd och oläst i bokhyllan i många år.

En man går till kungen för att be om en båt, så att han kan ge sig ut och söka efter den okända ön. Kungen hävdar att det inte finns några okända öar längre, men mannen framhärdar och bara för att bli av med honom, ger kungen honom till slut en båt. Palatsets städerska ger sig av efter mannen, eftersom hon helt plötsligt kom på att det nog är båtar hon ska städa i stället för slott. Tillsammans seglar de iväg för att söka sig något som de ännu inte vet vad det är.

Det är fint, rart och lite gulligt. En riktig saga för vuxna, om längtan efter något nytt, något okänt och naturligtvis om kärlek.

Helgen som gick

Helgen som gick tillbringades i huset på landet, den tryggaste platsen på jorden. Vädret var väl kanske inte det bästa, men det gjorde inte så mycket. Vi fick gräset klippt och lite annat smått och gott blev gjort. Jag skulle som vanligt bara velat varit där ett par dagar till. Bara lite till. Så är det alltid.

I veckan innan hade vi vår första betalande hyresgäst i huset, som numera ligger ute för uthyrning. Det vara bara en natt, men jag hoppas att han trivdes. Att vi vill hyra ut huset beror mest på att vi inte kommer att vara där lika ofta själva nu när vi bor lite längre ifrån. Det är bra om det rör sig lite där och inte bara står tomt. Och det kostar ju att ha hus också. Det är alltså bara bra om någon hyr det lite då och då.

Fast ändå. När jag fick tillbaka nyckeln kändes det väldigt skönt att huset bara var vårt igen. Egentligen vill jag inte alls att främmande människor bor där. Vänner och bekanta är en helt  en annan sak. De är alltid välkomna. Men det kanske bara är en vanesak. Och ett hus ska inte vara tomt för mycket.

Läst: Vinprovarna av Jan Mårtenson

Botaniserade i bokhyllan på landet och ratade både Agneta Pleijel och Octavio Paz för något extremt lättsmält som gick att läsa ut på några timmar. Så att jag skulle slippa ta med en påbörjad bok tillbaka till sta'n. Det är redan alldeles för mycket böcker här hemma.

Antikhandlare Johan Homan träffar av en slump en gammal studiekamrat från Uppsala, numera läkare, och blir inbjuden att delta vid en ceremoni där nämnde läkare ska installeras som någon slags hedersfigur vid Sörmland-Nerikes nation i Uppsala. Med på den tjusiga och blöta middagen frinns ett antal personer som ingår i en exklusiv vinprovarklubb som leds av Homans gamle studiekamrat. En av damerna, som Homan för övrigt har till bordet, har ganska nyligen blivit änka. Hennes man, också han läkare, tog livet av sig. Men hon vägrar tro att det var självmord och anförtror detta för Homan, som naturligtvis inte kan släppa tanken på ett smaskigt mord.

När vinprovarklubben ska ha sitt nästa möte bjuds Homan in som gäst och han följer även med vinprovarna på en vinresa till Bordeaux. Han inser att det finns mycket under ytan i den lilla skaran och att allt verkligen inte är som det ser ut. Och att någon av dem dessutom är en kallblodig mördare.

Det är som sagt lättsmält och lite underhållande, men tyvärr inga anspelningar på Tiveden den här gången. Men det är ett bättre sätt att fördriva några timmar på landet än att titta på TV. Johan Homan är en slags töntig antihjälte, som man både gillar och ogillar. Han framstår som ganska oförarglig, men är också så himla korkad emellanåt att man som läsare bara vill ta honom i örat och säga att det där var väl inte så smart. Hans intiution är kanske inte alltid den bästa, men han kommer naturligtvis på rätt spår när han får lite hjälp av katten Cleo.

Läst: Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma

Jaha. Jag föll för frestelsen med ännu en lektion i hur man blir en bättre människa. Framgångsrik advokat får hjärtinfarkt i femtioårsåldern och säger upp sig, säljer allt han äger och försvinner. Återkommer som en ny man några år senare. Smalare, friskare, och mycket, mycket visare. Han har rest i Indien och hamnat hos mystiker i Himalaja där han lärt sig olika vägar till lycka och framgång som inte involverar pengar och karriär. Han återvänder till väst för att sprida läran vidare och berättar om vad han lärt sig för en av sina tidigare underhuggare i advokatbranschen och som nu andäktig blir hans lärjunge på nytt.

Det är bokens handling i korta drag. Inget nytt på självförbättringsfronten, med andra ord. Men jag känner mig ändå lite upplyft, på något pinsamt sätt. Just nu kändes det bra och var kanske precis vad jag behövde. Jag hade faktiskt bestämt mig för att städa kroppen litegrann med en detoxkur i tre veckor och i den här boken får man lära sig att för att skaffa sig en ny vana måste man hålla på i 21 dagar. Det är den magiska gränsen. Då känns ju det helt rätt. Vidare får man (som vanligt) lära sig att det är viktigt med mål. Men det presenteras lite annorlunda. Målsättningar och att verka målinriktat är grunden för allt, vare sig det handlar om en traditionell karriär eller meditation. Och målen måste skrivas ner för att "finnas". Jag anklagas ibland för att vara väldigt icke-spontan och jag tycker det är väldigt skönt med att göra-listor och att strukturera upp tillvaron i största allmänhet. Det är helt rätt! Det är precis så man ska göra för att komma någonstans. Att vara sådär härligt spontan och avslappnad och ta dagen som den kommer utan planer eller mål, innebär bara att man inte kommer någonstans. Så jag känner mig stärkt. Och jag har ägnat helgen åt att planera mina kommande tre veckor som ska leda till en förhoppningsvis ny och hälsosammare livsstil.

Sinnesfrid

Jag är en ganska lat människa när det kommer till tråkiga saker som städning och sån't. Jag kan om jag vill, men jag vill väldigt sällan och skjuter gärna upp till en annan dag. Det vore väl helt okej om jag bara kunde ha ett lite avslappnat förhållande till min lathet. Det har jag inte, jag har konstant dåligt samvete för allt det där jag borde göra, men av så himla många orsaker inte gör just nu. Jag önskar att jag kunde vara snäll mot mig själv och säga att "ja, du tänker inte städa idag, så sätt dig ner och läs en bok och ta en kopp the i stället då". Men det gör jag inte. I stället gör jag en massa andra mer eller mindre nödvändiga saker, så att jag ska kunna säga till mig själv att "attans, vad mycket jag hade att göra idag som gjorde att jag inte hann städa". Och så drömmer jag om den där stunden när allting verkligen är gjort, inga måsten hänger över en och det enda man faktiskt kan göra är att sätta sig ner med en bok och en kopp the. Men jag kommer aldrig dit. Jag måste helt enkelt ändra inställning. Och hur sjutton gör man det, bara sådär?

Nypon

I min iver att leva hållbart och sunt (och billigt) har jag kastat lite blickar på alla nypon som växer överallt. Är inte det ett bär som folk brukade använda till en hel del (innan nyponsoppan kom i tetrapack från Ekströms)? Jag har också konstaterat under mina spaningar att det finns flera olika sorter. Jag har i alla fall gjort ett försök att koka nyponmarmelad. Det blev sådär. Det blev inte så marmeladlikt, utan mer något i stil med karamelliserade nypon. De smakade i alla fall gott på ostmackan. Nu har jag plockat en annan variant och ska göra ett nytt försök. De här var nog å andra sidan lite för mjuka och en del såg lite tråkiga ut inuti. Men de ligger i blöt nu för att de ska vara mjukare att koka sedan. Jag är helt novis på nypon så jag har egentligen ingen aning om när man ska plocka och hur ett "bra" nypon ska se ut. Men med lite praktisk övning lär jag mig nog. Det var bara attans så tidsödande att rensa dem. Det är kanske därför ingen ägnar sig åt nyponplockning nu för tiden.

Mina bärspanarögon har också kollat in lite slånbär. Det är väl också ett bär man kan använda till något? Mina efterforskningar säger dock att de ska vara frostnupna innan man tar dem. Jag får väl vänta ett tag, för frosten får gärna dröja. Jag kanske ska stoppa bären i frysen i stället? Går inte det lika bra?

Läst: Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Nu har jag alltså klämt mig igenom ännu en klassiker och kan bocka av ytterligare en titel på ”finlitteraturlistan”. Det känns bra, även om läsupplevelsen inte blev så storslagen som jag hade förväntat mig.

Min erfarenhet av latinamerikansk litteratur är ytterst begränsad, men jag får för mig att den här typen av historieberättande, fylld av ett myller av människor och med lika många alldeles sannolika inslag som totalt osannolika, är typisk latinamerikanskt. Men jag kan ju ha oerhört fel.

Det handlar om familjen Buendia, om Ursula och José, som någon gång i tidens begynnelse, tillsammans med några likasinnade, slår sig ner på en tidigare obebyggd plats och grundar byn Macondo. Här kommer sedan familjen Buendia att leva i flera generationer, med barn och barnbarn, äkta barn och oäktingar. Folk kommer och går, lever och dör. Det är krig, det är syndaflod, men Macondo består.

Det är storslaget. Men för egen del lyckas jag inte uppbåda den totala entusiasmen eller engagemanget. Jag har nästan svårt att hålla reda på alla personer och vilket släktskap de har med varandra. Jag rör till det lite. Jag tror boken behöver läsas mer i ett svep. Jag har läst lite ryckvis och det vinner inte en sådan här roman på. Den förtjänar att man låter sig sjunka in i den, inte ligger och halvsover sent på kvällen. Men det är klart att det är mycket, mycket bra.

Helgmys

En alldeles ledig helg har vi haft. Lördagen ägnades åt... ingenting, men igår tog vi tag i våra liv och åkte in till Naturhistoriska muséet för att titta på tvåhövdat foster i burk. Det var det sonen hade hört talas om och var lite ivrig att få se med egna ögon. Så vi tillbringade någon timme eller så i dödens hus. I alla fall kändes det så efter ett tag. För många döda ögon som stirrar på en. Jag kan inte låta bli att känna mig äcklad av att så många djur och fåglar uppenbarligen har fått sätta livet till enbart för att visas upp i en glasmonter. Jag föredrar konstgjorda modeller. Till slut hittade vi även rätt glasburk med fullgångna mänskliga foster av sammanväxta tvillingar. Dagens mest makabra. Efteråt fick vi ta en tur upp till sälarna i Slottskogen så att vi fick se att det fortfarande finns djur som lever också. Även om en liten pöl i en park också är ganska sorglig är det i alla fall trevligare med levande djur än uppstoppade.

Helgmyset avslutades med middag på asiatisk restaurang. Sonen var överlycklig eftersom man fick en present när man gick därifrån. Rena Happy Meal-stuket, alltså. Så nu har vi varsin vansinnigt ful prydnadssak i form av en asiatisk pojke i karatepose. Sonen tycker att vi ska gå dit minst en gång i månaden och äta så att vi kan samla på saker. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Istruzioni di montaggio

Efter lite möda har jag så egenhändigt burit hem min nya kontorsstol som Posten vägrade köra ut. Efter mycken möda sitter jag även på den. Varför mycken möda? Jo, det ska jag tala om:

1. Monteringsanvisningarna var på italienska.
2. Nu var det i och för sig inte så mycket text, utan mest bilder, men de viktigaste bilderna föreställde delar som inte alls såg ut som de delar jag packat upp ur kartongen. Jag drar slutsatsen att monteringsanvisningarna är gjorda för en annan stolsmodell.
3. Det fanns en del som inte avbildades alls i monteringsinstruktionerna och således verkade bli över, men jag hittade till slut en lämplig plats att sätta den på, men det var långtifrån självklart.
4. Två skruvar blev över. De gick helt enkelt inte att fästa där de enligt bilderna skulle fästas.
5. Det stod att det skulle ta 10 minuter att montera. 10 italienska minuter = 1 svensk timme.

Telefonförsäljare

Jag har ett väldigt ont öga till telefonförsäljare. Jag önskar dem inget gott här i världen och jag tänker aldrig, aldrig, aldrig köpa något av någon av dem, hur fantastiska erbjudanden de än påstår sig ha.

Idag ringde någon (på mobilen, dessutom) som påstod sig representera ett oberoende finansinstitut av något slag. Hon ville erbjuda mig en kostnadsfri genomgång av hela min privatekeonomi, givetvis utan vidare åtaganden från min sida. Eftersom jag är helt övertygad om att hon ljög och att de visst kommer att försöka pracka på mig både det enda och andra om jag nappar på erbjudandet, sa jag nej. Nu för tiden kräver sådana här nasare att man ska motivera varför man tackar nej och jag sa att jag har tillräckligt bra koll, tack så mycket. Då kom det där överlägsna, hånfulla svaret: "Jaså, det tycker du". Ja, det tycker jag och du din lilla ##### till nasarparasit ska inte ifrågasätta varför jag inte vill ha med dig och dina polare att göra. Och du ska fan i mig inte idiotförklara mig!

Postproblem

För att piffa upp mitt arbetsrum och vara snäll mot min rygg köpte jag igår en ny arbetsstol. Den skulle levereras idag med företagspaket hem till dörren. Men ingen postbil har varit här. Jag gick in och sökte paketet och Posten har då alldeles självsvådligt avgjort att paketet inte var till ett företag utan till en privatperson och för privatpersoner ingår inte tjänsten utkörning, trots att det är ett företagspaket. Nu skulle jag vilja veta hur Posten kan fastställa att det är privatpersonen Helena som har handlat (vilket det inte är) och inte firma Helena (vilket det är)? Jag funderar som bäst på om jag ska bråka om det här bara för principens skull eller bara snällt traska ner till Hemköp och hämta min stol. Lite måste jag nog bråka.

Klockan 7 i morse

Hela gänget spelar TV-spel.