Nu har jag alltså klämt mig igenom ännu en klassiker och kan bocka av ytterligare en titel på ”finlitteraturlistan”. Det känns bra, även om läsupplevelsen inte blev så storslagen som jag hade förväntat mig.
Min erfarenhet av latinamerikansk litteratur är ytterst begränsad, men jag får för mig att den här typen av historieberättande, fylld av ett myller av människor och med lika många alldeles sannolika inslag som totalt osannolika, är typisk latinamerikanskt. Men jag kan ju ha oerhört fel.
Det handlar om familjen Buendia, om Ursula och José, som någon gång i tidens begynnelse, tillsammans med några likasinnade, slår sig ner på en tidigare obebyggd plats och grundar byn Macondo. Här kommer sedan familjen Buendia att leva i flera generationer, med barn och barnbarn, äkta barn och oäktingar. Folk kommer och går, lever och dör. Det är krig, det är syndaflod, men Macondo består.
Det är storslaget. Men för egen del lyckas jag inte uppbåda den totala entusiasmen eller engagemanget. Jag har nästan svårt att hålla reda på alla personer och vilket släktskap de har med varandra. Jag rör till det lite. Jag tror boken behöver läsas mer i ett svep. Jag har läst lite ryckvis och det vinner inte en sådan här roman på. Den förtjänar att man låter sig sjunka in i den, inte ligger och halvsover sent på kvällen. Men det är klart att det är mycket, mycket bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar