På väg

När vi lämnade Köpenhamn i onsdags drog vi ner till Goslar i Tyskland. Vi bodde lite i utkanten på ett kanonhotell med pool och allt möjligt. Sonen stortrivdes. Torsdag förmiddag var vi i Goslar och förundrades över medeltidsarkitektur och en otroligt mysig liten stad. Vi var på väg igen strax efter lunch och målet var en bit in över franska gränsen. Vi lyckades hamna mitt i någon slags rusningstrafik genom Strassbourg, vilket var mindre kul, men vi hamnade till slut i Selestat för natten. Lite småtrist, men dög gott att sova i.

Nu är vi i Valence och det är lite favorit i repris. Inte för att Valence i sig är så märkvärdigt (fast det kanske det är, bara att vi inte har märkt det än). För två år sedan hamnade vi här och då var det alldeles fantastiskt att äntligen hitta någonstans att sova. Dessutom åt vi de bästa och billigaste tapas vi ätit. Så vi kör samma hotell igen och den spanska syltan ligger bara en bit nedåt gatan. Allt är sig likt än så länge och jag hoppas att maten är det också. I morgon är vi framme i Port Minervois och det ska bli skönt med lite poolliv ett tag nu. Fick en liten försmak av det här med självhushåll i Frankrike när vi handlade frukost i morse och jag längtar redan efter nästa gigantiska supermarket. Kylskåpet i vårt hus kommer att vara välfyllt. Förstår inte alls varför folk vill åka på all inclusive.

Det är för övrigt mycket Victor Hugo här i Valence. Kan det vara så att han föddes här? Måste kolla det.

Köpenhamn

En ganska lagom första semesterdag och vi har landat i Köpenhamn. God italiensk mat och en tur på Ripleys fick räcka för idag. En son som tycker det är lite otäckt med högljudda danskar ville inte promenera särskilt långt och nu slappar vi på hotellet i stället. Fina elefanter pryder sta'n i ett open art-projekt till stöd för den asiatiska elefanten. Mycket elefanter blir det.

Lämnar Sverige

...och det känns rätt skönt nu. Europa hägrar. Bilsemester är alldeles fantastiskt. Jag har till och med förträngt det där med bau und stau på Autobahn. Fast sonen frågade igår om vi måste åka utomlands nästa sommar också. Jag sa att det kan vi kanske diskutera nästa år. Nu är nu och nu ska vi till Frankrike. Jag ska äntligen få åka till Carcassonne. Mina förväntningar är skyhöga. Denna stad som förekommit i så många historiska romaner av tvivelaktig kvalitet jag läst. Jag har laddat med en hel hög alldeles utomordentligt tramsig semesterlitteratur och tänker bland annat frossa i historier om tempelriddare. Det passar bra nu när jag liksom kommer att vara på plats. Återstår att se hur många gamla tempelriddarborgar sonen orkar med. Men om vi kompromissar med poolen halva dagen, så.

Alldeles strax semester

Så är det sista jobbdagen på ett par veckor. Nu börjar det faktiskt sjunka in att vi imorgon vid den här tiden faktiskt kommer att befinna oss i Köpenhamn, som känns som en alldeles utomordentligt bra utgångspunkt. Nästan alla jobb är skickade, nästan allt är packat och det börjar se ut som om allt faller på plats till slut. Som det brukar göra. Det är bara det att innan jag börjar beta av saker på min att göra-lista har jag en tendens att se den som helt och hållet oöverstiglig. Nu är jag nästan i hamn. Det finns lite kvar att göra, men nu vet jag att jag hinner. Och det känns förbaskat skönt. Från och med i morgon tänker jag vara nedkopplad och förhoppningsvis avkopplad. Dryga två veckor utan dator kommer antagligen att kännas som en prövning till att börja med, men det brukar gå ganska snabbt att vänja sig av med den. Om tre dagar har jag förhoppningsvis glömt alla mina lösenord.

Stress

Tillbaka hemma igen för att jobba, packa, städa och försöka komma ihåg en massa viktiga saker som jag antagligen redan har glömt. Det känns som om vår stundande semester ligger minst en vecka för tidigt och jag har inte ordning på någonting. Framför allt är jag inte klar med det jobb jag skulle göra. Känns just nu inte så jättebra, men i morgon kväll vid den här tiden hoppas jag att allt ordnat sig. Det finns liksom inga alternativ.

Sommarlov

Familjens yngste familjemedlem har nu officiellt sommarlov och är mer än nöjd med det. På tisdag drar vi söderut. Det är inte alls många dagar kvar dit och jag har hur mycket som helst att göra. Varför kommer alla jobbuppdrag precis nu när jag ska åka bort? Jag ska ju packa och planera och fixa en hel massa annat också. Jag vet inte hur jag ska hinna. Stressen lurar bakom hörnet och det ska bli fantastiskt skönt att sätta sig i bilen på tisdag och dra iväg. Det som inte är klart innan dess får helt enkelt vänta. Fast jag vill hinna med så mycket som möjligt. Det blir jobb hela helgen och fakturering för juni på måndag kväll. Och packning hela natten sedan. Men det ordnar sig nog. Synd bara att den där fakturan som innehåller mina semesterpengar inte betalats än, trots påminnelse. Det känns inte bra, men det får väl ordna sig på något sätt det också.

Just nu befinner jag mig i alla fall i huset på landet alldeles ensam, sånär som på mina fyrfota kamrater som ska få vara här på kollo tillsammans med min mor medan vi är bortresta. Åtminstone den som jamar kommer att uppskatta det mycket. Den andre tror jag kommer att sakna oss lite. Eller så är det bara som jag hoppas.

Kravlöshet

I morse var en sådan där jobbig morgon. Inte bara det att jag var trött, jag var över huvud taget väldigt motsträvig till att komma igång. Arbetsuppgifter saknades inte, men det var en sådan där morgon när jag skulle ha stannat kvar i sängen länge om jag bara hade fått.

Nu stundar semestertider och då ökar kraven på kravlöshet. Det är väl ungefär så motsägelsefullt som det låter. I den vanliga vardagen står alla krav som spön i backen och ingen vila finns att få någonstans om man inte själv gör ett aktivt val och säger nej till allt. Förr i tiden fick folk åtminstone vila på söndagarna, efter kyrkobesöket. Nu är våra helger fullpackade med aktiviteter och allt går inte att välja bort. Har man barn som idrottar medföljer en mängd föräldraförpliktelser förutom att skjutsa till träningar och matcher och de har en tendens att dyka precis då man har som minst tid. Det går inte att välja bort. Då är man en dålig förälder. Bor man inte för sig själv ute i skogen någonstans kan man ge sig den på att just när man ska ta den där lediga helgen, då är det städdag i bostadsrättsföreningen eller samfälligheten. Och vem vill vara föremål för sina grannars ogillande genom att inte göra sin plikt?

Jag skulle inte vilja ha en helt kravlös tillvaro för jämnan, men en liten kravlös stund eller dag då och då. Det borde väl inte vara så svårt att åstadkomma. Det borde man ge varandra i alla familjer enligt ett rullande schema. En dag när man inte behöver jobba eller fatta några som helst beslut, inte leta upp några borttappade föremål eller svara på frågor utan med varm hand överlämna allt ansvar till en annan familjemedlem. En dag när det helt enkelt är tillåtet att vara onyttig.

I semestertider, när jakten på kravlöshet är som störst, skulle kanske en kravlös dag i sängen med ett gäng korsord och några bra böcker vara mycket mer helande för många äktenskap än den vilda jakten på sevärdheter och stränder.

Karriärbyte igen?

Efter ett år som egenföretagare med mycket låg inkomst blir jag nästan lite sugen på att återvända till IT-branschen när jag läser en sådan här artikel - har ju fortfarande prenumeration på Computer Sweden inom familjen och får IDG:s nyhetsbrev på mailen. Nu har jag ju dessutom varit borta från IT-branschen ett tag och som alltid är det då lättare att komma ihåg det som var riktigt roligt. Typ jobbarkompisar. Det är väl det man saknar mest när man jobbar ensam.

Semesterplanering

Om exakt en vecka styr vi kosan söderut. Det kräver att planeringen börjar nu, eftersom helgen ska tillbringas i huset på landet för överlämning av diverse djur som inte får följa med på resan. Vilket innebär att det som ska packas på måndag bör vara tvättat senast fredag. Jag tjatade hela dagen igår på mina övriga två familjemedlemmar att de skulle börja tänka på vad de ville ha med sig och se till att det är rent i slutet på veckan, eftersom vi INTE har hela helgen på oss att tvätta, men som vanligt när jag försöker prata praktiska saker så är det för döva öron. Det beror antagligen på att de har en maka/mor som fixar allt sån't, så det är aldrig några problem för dem. Så bra de har det.

Själv är jag inte av den sorten som tror att allt ordnar sig, eftersom jag vet att det inte gör det om jag inte fixar det själv. Ingen kommer liksom att lägga fram förra årets sommarkläder på sängen åt mig och uppmana mig att kolla vad som passar och vad som ska med. Eller se till att allt det där andra som är bra att ha på en bilsemester kommer med - typ färjebiljetter, pass och plåster. Kvinnofälla - jajamensan.

Nya armband

Garn och skinn gäller för tillfället. Men jag måste skaffa en armmodell med färre ärr.

Hört: Det brinnande havet av Erik Eriksson

Året är 1799 när berättelsen tar sin början och utspelar sig i Roslagen. Johanna Nygren är 13 år gammal när hennes far försvinner under en postrodd till Åland. Familjen blir ännu fattigare än förut och Johanna tar jobb som piga i posthuset i Grisslehamn. Här finns ett teknikens under, en optisk telegraf, och Johanna får mot alla regler lära sig hur den fungerar. Här möter hon också Kristoffer, sergeant i Svea livgarde, som blir hennes livs kärlek.

Ute i Europa är det krig och inte ens de små öarna i Roslagen klarar sig undan. Hotet från ryssarna finns hela tiden och en kall vinter närmar sig kosackerna över isen. Kristoffer finns därute någonstans och Johanna blir en av de där kvinnorna som väntar. När isen börjar smälta flyter döda soldater iland i Grisslehamn och säkerligen på många fler ställen. Johanna får leta på stranden efter Kristoffer och fortsätta hoppas på ett mirakel. När Kristoffer väl kommer tillbaka har Johanna gett upp för länge sedan.

Livet är hårt för fattigbönder i kustbandet och Johannas mor Maria försöker hålla deras lilla gård vid liv, men det är inte lätt utan man och hennes suputer till bröder är inte till så mycket hjälp.

Lite så är det överlag. Kvinnorna är arbetssamma och väntar tålmodigt på män som ska komma hem från krig, från havet eller från en suprunda.

Johannas och Kristoffers kärlek är av den storslagna sorten som överlever allt, även om timingen är inte helt rätt. Men den är vacker så man blir tårögd och jag måste läsa resten av den här släktkrönikan också. Jag vill verkligen veta hur det går för dem. Det är också ett stycke historia som jag skäms över att säga är ett svart hål i min bildning. Jag tycker ju att jag vet så mycket ibland, men hur Sverige faktiskt drabbades av Napoleon-krigen har jag tydligen inte tänkt på alls. Det är lite pinsamt, men jag ska åtgärda det genom att kasta mig över något knastertorrt historiskt verk. Snart. Vilken dag som helst.

Funderingar efter 10 minuter med Blondinbella

Uppe i ottan eftersom son och man skulle på fotbollscup vid en okristligt tidig tidpunkt. Sedan skulle jag bara vila mig lite innan jag tog tag i mitt liv. Somnade om och sov till efter tio. Det vet jag inte när det hände sist, men det var väl antagligen välbehövligt.

Medan jag åt lite frukost kollade jag lite på en intervju med Blondinbella på TV4. Jag såg inte särskilt mycket, kanske 10 minuter eller så. Jag är väl inte direkt målgrupp för bloggen Blondinbella och har aldrig läst ett endaste litet inlägg där, men hon sa en del som jag ändå måste reagera lite på. Hon sa att äldre kvinnor - och jag antar att jag räknas dit - har mycket att lära av yngre kvinnor. Och vice versa, tillade hon lite snabbt och det var väl för väl det. Men det vi äldre ska lära oss är att nätverka och hjälpa varandra, såsom hon påstod att yngre kvinnor gör. Bland äldre kvinnor är det mycket mer backstabbing, påstod hon. Det är inte riktigt sant. I onlinevärlden finns flera nätverk för "äldre" - fast jag skulle nog hellre säga alla kvinnor - där tonen är mycket god och stödjande, mycket trevligare än den kan vara ute i verkligheten. Den bitchiga tonen brukar faktiskt höra hemma hos yngre förmågor i betydligt större grad.

Men i det verkliga livet, på arbetsplatser runt om där kvinnor (och män) i alla åldrar ska försöka samsas och samarbeta, där stöter man på patrull ibland. Där är kulturkrocken mellan äldre och yngre ibland alldeles för stor. De yngre generationerna som kommer ut i arbetslivet har ofta ett oerhört gott självförtroende och en tro på att allt är möjligt, bara man vill. Det är ju så man uppfostras nu för tiden. De lite äldre, dit jag hör, har fått lära sig att man inte ska tro att man är något. Vi kämpar hela vårt vuxenliv med att försöka skaka av oss det där jantemonstret vi har på axeln - som vi mer eller mindre föddes med. Som gör att vi blir så himla avundsjuka på de som gör det vi inte vågar eller tror oss klara av.

Min generation är inte direkt uppväxta i en tid där man uppmuntrade entreprenörsskap och eget företagande. Trygg anställning och så många betalda semesterdagar som möjligt har varit det som är eftersträvansvärt. Så att man får en schysst föräldrapenning, sjukpenning, kan ta lån och allt det där. Det är en stelbent och förlegad syn på arbetslivet som de yngre generationerna kommer att ändra på, hoppas jag. Jag ser fram emot det. Det innebär fler och bättre möjligheter för framtidens generationer.

Häromveckan blev jag uppringd av en kvinna som ville sälja en trygghetsförsäkring. Som alla andra telefonförsäljare var hon len och överdrivet engagerad ända tills jag sa att jag var egen företagare. Då slängde hon på luren med orden att man faktiskt måste ha haft fast anställning i minst sex månader för att få ta del av hennes enastående erbjudande. Egenföretagare är en mycket diskriminerad grupp i dagens Sverige.

Turkosa skapelser - utlottning!

Ett spontant inköp av ett turkost garnnystan i söndags gav inspiration till viss pysselfrenesi. Turkos är ju den snyggaste färgen man kan ha till solbrännan och här är några av mina senaste alster.

Jag lottar ut båda örhängesparen. Skriv en kommentar till det här inlägget senast söndag så sker en oerhört slumpvis dragning på måndag. Tala om om du vill ha de bruna eller de turkosa.



Läst: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen

Jacob Jankowski är över nittio år och bor på ett ålderdomshem, där han antagligen är en av de tjurigaste gamla gubbarna. Han har ett förflutet som cirkusveterinär. Under depressionen förlorar den unge Jacob sina föräldrar i en bilolycka. Banken tar huset och ensam och utfattig hoppar Jacob på ett tåg. Det råkar vara ett cirkuståg och eftersom Jacob är nästan färdigutbildad veterinär får han jobb på cirkusen.

Det är hårda tider och cirkuslivet är tufft. Hierarkin är benhård och cirkusdirektören Onkel Al styr med järnhand. Cirkusen befolkas av allt från tandlösa lejon till strippor. Jacob förälskar sig i en av cirkusens stjärnor, ryttarinnan Marlena. Marlena är gift med djurtränaren August, som också är Jacobs chef. August är en riktig psykopat som ömsom smeker och ömsom slår, och det gäller både djur och människor.

Cirkusen lyckas förvärva en elefant, Rosie, som ska bli den nya attraktionen med Marlena som elefantryttarinna. Rosie visar sig dock inte vara så lätthanterad och anses vara en sällsynt dum elefant som inte går att dressera. Men man ska aldrig underskatta en elefant, något som Jacob ganska snart märker.

Det är en ganska halsbrytande historia, men också väldigt sorglig. Den utspelar sig under en tragisk tid när människor utnyttjas för att de inte har något val och där grymma och profithungriga typer som Onkel Al kan styra sin egen lilla värld och bestämma över liv och död. Men det är en himla bra bok.

Vilken helg det har varit!

Långhelg på landet. Sol och värme. Svensk försommar när det är som grönast. Det kan liksom inte bli så mycket bättre än så. Grillat har vi naturligtvis gjort varje dag. Det enda trista var att båten inte är klar än. Det hade varit rätt skönt att komma ut lite på sjön.

Min käre make hade massor av praktiska planer om saker som skulle målas och fixas. Av detta blev intet. Det blev en helg av vila och avslappning i stället och det är inte så dumt det heller, även om det ger lite, lite dåligt samvete. Själv blev jag tvungen att jobba lite, men det var bara roligt jobb så det gjorde inget.

Trots att trädgården på landet börjar bli ganska förfallen, eftersom vi inte riktigt hinner med att ge den någon omvårdnad, bjuder den just nu på blomsterprakt ändå. Det är bara att vara tacksam.

En alldeles perfekt försommardag

Mys på hög nivå i huset på landet. Riktigt, riktigt varmt idag. Vi har turistat i Askersund och ätit glass och tittat på krimskrams i Snäckbåten. Sådant som man gör i Askersund på sommaren.

Sonen var mycket nöjd med att sommartraditionerna nu inletts. Han hittade också en tavla i en affär som han tjatade till sig. Han har tydligen inlett ett projekt som går ut på att fiffa sitt rum och det har diskuterats inredningsdetaljer mycket ingående. Men han har bra smak och rätt tydliga idéer om vad han vill ha. Hade en annan det som tioåring? Är ungarna annorlunda nuförtiden eller är det bara min som helt plötsligt när ett intresse för färgsättning och kuddfodral? Jag såg i alla fall en soffa som jag vill ha. Som vi alla vill ha. Bara sådär. Hela familjen överens. Om det blir några pengar över efter semestern - vilket inte känns särskilt troligt - kanske vi får ta en möbelköpartur till Askersund.

Vi handlade också en hundleksak, eftersom vi tyckte att vi saknade riktiga leksaker till jycken här på landet. Det var en gummiboll i snöre, som en slunga ungefär. Snöret lossnade efter en kvarts lek. När vi skulle gå ut och gå tog vi med bollen. När Dino släppte bollen i vattnet för att dricka sjönk den och eftersom det var ganska dyigt just där gick det inte att se så bra vart den tog vägen. Dino, som antagligen var dopping i ett tidigare liv, försökte förgäves dyka efter den men den var och förblev borta. Den roliga leksaken för 55 kr varade i hela 25 minuter. Snacka om att bokstavligen kasta pengar i sjön. Han får hålla tillgodo med pinnar hädanefter.

Långhelg på landet inledd

Äntligen i huset på landet igen. Och det är somrigt och det som inte har kvävts än av all sly som ingen haft tid att plocka bort blommar. Idag har vi mest bara slappat och varit nöjda med att vara här. I morgon blir det väl lite proviantering i Askersund och min käre man har en massa planer för målning av uthus och annat. Det brukar inte alltid bli lika mycket gjort som det pratas, men vi får se.

Själv blev jag dock tvungen att jobba lite, men det gör inget. Det var ganska kul jobb och sådant som förhoppningsvis kan bli något mycket bra i framtiden. Sån't gillar man ju.

Det har varit varmt och skönt idag, om än blåsigt och inte hel soligt. Men det ser lovande ut för morgondagen. Jag har i ett svagt ögonblick sagt till sonen att jag nog ska bada i morgon. Han badade ju redan i påskas, så han tycker antagligen att det är riktigt varmt i vattnet nu. Vi har rört bort vår badtermometer, men det kanske är lika bra att inte veta hur kallt det är.

Läst: Energitjuvar av Ingalill Roos

Energitjuvar är människor i vår omgivning som dränerar oss på energi. Jobbiga typer, helt enkelt. Att de gör det beror på obearbetade trauman från barndomen. De projicerar saker på sin omgivning och sedan blir det jobbigt i relationen. Men bara om den som inte är energitjuv tillåter det - på grund av sina obearbetade barndomstrauman. Ungefär så. Kort sammanfattning av den här boken.

Naturligtvis är det inte så enkelt, men jag tycker att boken förenklar en hel del. Det är väldigt mycket antingen eller. Antingen är man en energitjuv, en tagare, eller så är man en sådan som utsätter sig för energitjuvar, en givare. Och vad vi än är kan vi alltid skylla det på våra föräldrar. Det enda som kan rädda oss är terapi. Om man vore på ett elakt humör skulle man kunna tro att den här boken är utgiven som en del av en reklamkampanj för Sveriges samtalsterapeuter. Men jag är inte på elakt humör idag och visst fattar jag att det är bra att gå i terapi och reda ut varför man reagerar som man gör. Det borde nog alla göra.

Jag tror dock att man kan vara lite av varje, i olika situationer. Att olika människor framkallar olika sidor hos oss själva, varav en hel del kanske inte är av den ljusa trevliga sorten. Men vad vet jag, jag är ju ingen expert på området. Och jag har ju aldrig gått i terapi, fast jag antagligen borde. Boken är i alla fall lättläst, men det känns inte som om jag får några aha-upplevelser.