Hur är det? Bara bra, tack.

I morse lyssnade jag som vanligt på radio en liten stund innan jag gick upp. Jag vaknar till P1 och programpunkten Tankar för dagen är det sista jag lyssnar på innan det är dags att ta tag i sitt liv. Det är inte alltid dessa tankar känns relevanta just för mig, men för det mesta är de ganska trevliga att börja dagen med.

I morse var det Bob Hansson som läste. Han pratade om att det finns vissa frågor som Hur är det?, som borde kunna ha lika många svar som det finns människor, men som egentligen bara har ett godkänt svar, nämligen, Tack, bara bra (eller någon variant med samma innebörd). Allt annat är otillåtet och skapar osäkerhet hos den som ställde frågan.

Varför är det så? Varför är vi så himla rädda för att höra något annat? Börjar man svara ärligt på frågan kan det få långtgående konsekvenser. Det vet jag av egen erfarenhet.

För länge sedan, i ett annat liv, dog mitt barn i magen inne på förlossningen. Efteråt frågade personalen på avdelningen hur jag mådde. Jag svarade ärligt, antagligen något i stil med Hur fan tror du, kärringjävel. Jag tror att de hatade mig, för jag var en så icke-samarbetsvillig och otrevlig patient. De var nämligen inte ett dugg intresserade av att verkligen få veta hur jag mådde. De ställde bara frågan av gammal vana. Många av mina vänner gjorde samma sak. Jag svarade ärligt, för det finns gränser för hur mycket man kan ljuga. De som var mina vänner kunde acceptera ett ärligt svar, men det fanns vissa (som faktiskt numera är förpassade till avdelningen ”bekanta”) som inte kunde göra det. Det var de som slutade höra av sig, som väntade på att allt skulle bli som vanligt igen och att jag skulle lämna allt det där ”jobbiga” bakom mig och sluta gå omkring som en levande påminnelse om att världen inte alltid är vacker. Jag kunde aldrig acceptera att bli behandlad på det sättet och det kostade en del så kallad vänskap. Men jag tror inte på vänskap som bygger på att allt alltid ska vara tack, bara bra, för så är det faktiskt inte. Och sorg smittar inte, försvinner inte, men den kanske kan lindras om man bara visar lite normal omtanke om varandra. Och en sak till, säg aldrig Jag förstår, om du verkligen inte gör det.

Curlingförälder, moi?

Sonen har ett Xbox-spel som han just nu vill spela mer än något annat. Det är antagligen för att det har gått sönder och inte går att spela alls. Det finns alltså inget annat spel (och han har många) som går att spela i stället och varje dag får vi höra vilket lidande detta dilemma orsakar. Eftersom skivan har spruckit tror vi inte att det går att reparera den och eftersom det är ett relativt nytt och populärt spel kostar det fortfarande 600-700 kr ute i handeln. Det är, som alla föräldrar vet, ett hutlöst pris för ett TV-spel. Men som den moderna curlingungen till föräldrar med hyfsade inkomster som han är, inser han å ena sidan att det är mycket pengar, men å andra sidan, vadå, vi har ju pengar. Korkade föräldrar som vi är, har vi dessutom talat om för den lille slösaren att han har ett bankkonto med pengar som vi sparat åt honom. Alltså är det ju bara att ta ut pengar på banken, eftersom banken bara är ett hål i väggen där det kommer ut pengar om man sticker in ett kort. Lätt som en plätt.

Och som den svaga curlingmorsa jag är har jag nu gått och beställt ett sprillans nytt spel. Från England. För halva priset mot vad det kostar i Sverige. Jag ångrar mig redan. Jag håller på att skapa ett bortskämt litet monster, men jag kan inte låta bli. Jag är en svag, eländig människa. Men jag ser så fram emot att ge honom spelet. Och han har faktiskt vett att vara tacksam för det mesta. Jag tröstar mig med att jag i alla fall fick det för halva priset.

Ännu mer Hamlet

Som om det inte vore nog med referenser till Hamlet i mitt liv just nu så sänds Kenneth Branaghs fantastiska fyratimmarsfilm i natt på Kanal 5. Om jag händelsevis inte kan sova, så skulle jag ju kunna titta på den (den börjar 01.55 och jag vet inte vilken målgrupp man har tänkt sig då). Fast jag såg den naturligtvis på bio när den kom. Jag till och med vann biljetterna i någon utlottning i lokaltidningen. Jag vet inte om jag för en gångs skull hade tur eller om jag var den enda deltagaren.

Bokpaket!

Ett överdådigt bokpaket anlände idag från min hemliga bokvän i bokbytet. Det innehöll ”Jag vill inte dö, jag vill inte bara leva” av Ann Heberlein och ”Champagneflickan” av Caroline L Jensen, plus te, choklad och godis. Helt fantastiskt. Båda böckerna är sådana som jag tänkt läsa, men inte hunnit med än, så det känns verkligen kul att få dem på det här sättet. Tack snälla, snälla hemliga bokvän för att du har tagit dig tid.

Färdigvisat

Nu är huset visat och vi kan börja ställa till igen. Och vänta på att de tokhöga buden ska börja drälla in. Jag väntar med spänning. Jag har också bokat en flyttfirma. Det kändes enklast så, även om det kostar en slant. Det är det enda duktiga jag lyckats åstadkomma idag, men jag är ändå helt slut. Det är städandet. Kan inte vara nyttigt att städa så mycket. Men det ser rätt fint ut just nu. Vi ska snart ändra på det, om jag känner mig själv och övriga familjemedlemmar rätt. Jag är bara inte säker på att jag hittar allting som jag har stuvat utom synhåll.

Nu ska jag också ta tag i den tjocka bok jag håller på att läsa. Jag har svårt att koncentrera mig på läsning när jag är alltför uppstressad, så den har fått vänta ett par dagar. Men nu ska det bli skönt med lite ryskt elände igen (boken utspelar sig i Sovejtunionen i mitten av 30-talet och en bit framåt).

She’s leaving home

Det är en gammal Beatles-låt som heter så och nu gäller den snart även för mig. Jag ska lämna min hemstad och det är naturligtvis med blandade känslor. När (om) man flyttar då när alla andra flyttar, någonstans efter gymnasiet, då antar jag att man bara vill bort från det gamla och mossiga till något nytt, till något större och bättre. Sedan är det ju många som flyttar ”hem” igen efter några år när de kommer på att det kanske var ganska bra att växa upp i en mellanstor stad, trots allt. Att det är billigare och närmare och mindre bilköer. Och nu ska jag göra tvärt om. Jag som har varit en av de där som aldrig kom härifrån. Jag hade ju hästar när jag var i den åldern då alla flyttade och eftersom det kändes ganska orealistiskt att ta med sig ett par hästar till Stockholm, så var det liksom aldrig något som fanns i min verklighet. Och hur pinsamt det än var (för ALLA ville ju självklart från den här hålan) så trivdes jag ganska bra där jag var.

Men nu, när det borde vara för sent för större omställningar, då tänker jag flytta. Och jag vet inte varför det helt plötsligt känns helt OK att göra det. Mina rötter har på sätt och vis klippts av, så det känns som om det inte spelar så stor roll längre. Det kanske är bra, men jag saknar dem också. Jag börjar bli en främling i min egen stad. Andra har tagit över den värld jag förut kände igen mig i och tillhörde. Det är en mycket märklig känsla. Det är inte utan sorg jag inser att det är så. Att min självklara tillhörighet är borta. Jag vet ju inte om jag kan hitta den igen. Och jag behöver tillhörighet. Att känna att jag har en plats som är min. Det är väl det som är hemma. Jag hoppas att min nya plats verkligen ska kännas som min när jag väl kommer dit, för jag längtar hem nu. Jag behöver plantera mina rötter igen.

Rent hus

Städa, städa, städa. Det är det enda jag har gjort nu i en vecka. Och det är inte ens för min egen skull. Eller, jo det är det på sätt och vis. Det är för att huset ska se så attraktivt ut som möjligt så att potentiella köpare vill betala snuskigt mycket pengar för det. Att städa så mycket har dessutom gjort mig sjuk. Jag fryser och huttrar och mår illa och allting. Det ska bli så skönt när det är över och vi kan börja leva i en trivsam röra igen. Då kanske jag kan börja sova på nätterna och inte bara fundera över vad jag möjligtvis kan ha glömt att putsa eller plocka undan. Nu är alla saker som man vill ha nära till hands undanstoppade under sängar och i skrymslen och vrår där ingen ska se. I morgon kväll är det över. Sedan får vi se om slitet har lönat sig.

Garderobsröjning

Så här skulle det kunna låta om jag hade en fullt utvecklad personlighetsklyvning. Vi kan kalla de olika delarna av mig för A och B.

A: Den här gamla tröjan har jag inte använt på sisådär 12 år. Den slänger jag.
B: Men det är ju en riktig Arran-tröja och jag köpte den i England på den där resan 1995.
A: Och?
B: Den kan man ju inte bara slänga hur som helst.
A: Jag ser ut som en stor fet ko i den.
B: Nja...
A: Det är stora hål i den eftersom det fanns mal i garderoben i den där sunkiga lägenheten jag bodde i för 10 år sedan.
B: De kanske går att laga?
A: De har funnits där i mer än 10 år och jag har inte lagat dem än.
B: Men den har ju alldeles nyss slutat lukta får?
A: Och oavsett hål eller inte ser jag ut som en stor fet ko i den.
B: Man kanske kan repa upp den och använda garnet till något?
A: Ge dig nu! I sopsäcken med den!

Och så håller det på. Jag blir otroligt trött på mig själv ibland.

Läst: The Bell Jar av Sylvia Plath

Jag har för mig att vi pratade lite löst om att vi skulle läsa Glaskupan (igen) i min bokcirkel sist. Och eftersom vi ska ses på söndag tänkte jag att jag skulle damma av den lite. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den egentligen, men det har faktiskt aldrig varit ”frivilligt” utan alltid som en uppgift. Den har bland annat varit kurslitteratur vid ett par olika tillfällen. Det är ju en sådan bok man ”ska” ha läst om man anser sig vara det minsta litteraturintresserad. En modern klassiker, und so weiter.

Det är tidigt 60-tal och nittonåriga Esther har fått drömjobbet i New York. Under en månad får hon och ett antal andra utvalda flickor praktisera på en tjusig damtidning. De får leva glammigt lyxliv, medan det förväntas komma på vad de vill göra sedan, när de är klara med sina fina utbildningar och ska pyssla med något ett litet tag innan de gifter sig. När praktikperioden är slut åker Esther hem till sin mor och får veta att hon inte kommit in på den skrivkurs hon sökt till under sommaren. Hon faller ner i en depression och hon blir till slut inlagd på mentalsjukhus och behandlas bland annat med elchocker. Esther tillfrisknar så sakteliga och kan fortsätta sina studier efter sjukhusvistelsen.

Mitt liv förändrades inte av att läsa Glaskupan den här gången heller. Jag har alltid förhållit mig tämligen likgiltig till den. Den känns lite passé. Den var säkert sensationell på sin tid, men nu? Jag vet inte. Bitvis känns det som om Esthers största problem är att hon är en sexuellt frustrerad oskuld. Jag tycker helt enkelt att den här boken är rätt tråkig, om man nu för uttrycka sig så vanvördigt om en klassiker.

Läst: Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates

Genna och Minette blir rumskamrater på fint flickcollege i mitten av 70-talet. Genna är ättling till skolans grundare och dotter till den högvälborna familjens svarta får, hippieadvokaten Max Meade, som uppnått en viss kändisstatus som vänsterradikal på gränsen till det extrema. Hon är naturligtvis vit. Minette är stipendiat, djupt religiös och dotter till en pastor. Och svart. Flickorna har nästan ingenting gemensamt, men Genna vill inget annat än att bli bästa vän med Minette, som dock inte bryr sig ett dugg. Genna är uppfostrad till att mer eller mindre skämmas över att hon är vit och ser naturligtvis chansen att gottgöra den vita rasen för dess kollektiva skulder samt glädja sin far, genom att skaffa sig en svart bästis. Sedan är faktiskt Genna genuint snäll och socialt kompetent på ett fullständigt oförargligt sätt. Minette däremot, är ganska arrogant och ointresserad av sin omgivning och blir snart illa omtyckt av de övriga flickorna på skolan. Det är bara Genna som hela tiden försvarar Minettes alltmer bisarra beteende. Efter ett par incidenter med rasistiska förtecken på skolan börjar Genna tvivla på Minette, men hon är ändå beredd att försvara henne in i det sista. Och det visar sig även att människorättsaktivisten Max inte alltid är en självklar förkämpe för rättvisan. I alla fall inte rättvisa för alla. Gennas värld skakas i grunden.

Som alltid (nästan) när det gäller Joyce Carol Oates är det bra. Sådär krypande, brutalt bra som få andra författare kan vara. Det är ingen vacker historia, men den känns sann. Jag kan tycka lite synd om Genna som försöker och försöker, men aldrig kan ta sig förbi de barriärer som ras, klass och religion utgör. Att hon har växt upp till en i princip alldeles frisk varelse trots de föräldrar hon drabbats av är ett under. Minette är för mig lite av en gåta, men jag kan antagligen inte förstå, eftersom jag är vit, medelklassig och framför allt icke-amerikan. Ibland har jag lite svårt att förstå hur infekterad rasfrågan är/har varit. Det känns så vansinnigt otidsenligt.

En ljusnande framtid?

Den 9 juni jobbar jag min sista arbetsdag som anställd. Jag har gjort det där otänkbara, det dumdristiga som praktiska jag egentligen inte gör. Sagt upp mig. Från ett tryggt och hyfsat betalt jobb med massor av betald semester. Jag brukar säga åt andra och åt mig själv att det faktiskt inte kan vara roligt jämt, ibland måste man bita ihop och bara jobba på. Det har jag gjort i massor av år nu. Det har för det mesta varit helt OK, även om jag ganska ofta känt att jag kanske inte var riktigt på rätt plats. Jag har tjänat någorlunda bra och vi har kunnat leva gott de senaste åren. Men nu är det alltså slut med det. Nu är det osäkerheten i ett frilansarbete som gäller. Jag tror jag klarar av det, i alla fall vissa dagar. Vissa dagar klarar jag ingenting alls. Då kan jag ingenting, ingen kommer någonsin att vilja köpa några tjänster av mig och allt kommer bara att gå åt pipsvängen i rasande fart. Fast om jag inte testar nu kommer jag antagligen aldrig att göra det och sedan kommer jag att fundera så länge jag lever över hur framgångsrik jag faktiskt kunde ha blivit.

Stresshantering

Förra veckan var en stressvecka av olika anledningar och den kulminerade på fredagskvällen när alla av ren utmattning var osams med alla i familjen. Inte roligt alls. Men lite återhämtning i huset på landet i form av lugn och ro, god mat och läsning på soffan gjorde susen. Nu är alla på topp igen. Vi skippade fotbollsträningen igår morse och sov i stället. Ett mycket bra val. För första gången på länge var sonen utvilad efter helgen och gick till skolan i morse utan att klaga och var på gott humör. Det var länge sedan. De senaste veckorna (månaderna?) har det varit matcher och cuper och gud vet vad, alltid med samling tidigt på morgonen, varenda helg. Det sliter, även på tioåringar, hur fotbollstokiga de än är. Vikten av återhämtning ska inte underskattas.

Min egen stressnivå kulminerade i fredags med att min dator började strula och det är få saker som kan få mig att gå igång mer än strulande datorer. Jag har också försökt pigga upp sonens dator och svär ve och förbannelse över spel och annat skit som bara förstör. Och varför vill eländet inte ha någon service pack? Med tålamod och alldeles för mycket handpåläggning kanske maskinparken kan vara uppe och snurra som den ska snart igen. Vad skönt det måste ha varit förr i tiden när det mest avancerade hemma var telefonen och TV:n! Typ när jag växte upp. Undrar vad vi gjorde på kvällarna egentligen? Vi kunde ju inte ens slåss om fjärrkontrollen.

Läst: Lyckan, kärleken & meningen med livet av Elizabeth Gilbert

Elizabeth är lite över trettio, gift, har ett fint hus, karriär och allt som man ska ha när hon helt plötsligt inser att hon inte alls vill ha allt det där. Efter en smärtsam skilsmässa, ett stormigt förhållande med en ny förälskelse och en efterföljande djup depression bestämmer hon sig för att resa under ett år. Ensam. Till Italien, Indien och Indonesien, fyra månader i varje land.

I Italien går hon på italienska-kurs, eftersom hon alltid velat lära sig italienska. Hon frossar i massor av god mat och njuter sig igenom tillvaron. I Indien bor hon på ett ashram och mediterar och övar yoga och lever ett aningen mer asketiskt liv än i Italien. I Indonesien, på Bali, blir hon hjälpreda åt en gammal medicinman och får nya vänner för livet. Och sedan är hon frisk och stark igen och kan återgå till sitt gamla liv i New York.

Jag ska försöka låta bli att raljera, även om jag har ganska lätt för det när det gäller den här typen av böcker. Först fick jag lite Agneta Sjödin-vibbar och sedan var ju boken rekommenderad av Oprah också, vilket inte brukar göra att jag blir mindre skeptisk. Men jag gillar Elizabeth. Hon verkar vara en rätt trevlig och kul tjej och hon beskriver sin resa med en god portion humor. Det gör att jag faktiskt kan ha överseende med stycken som handlar om att springa barfota på en äng i Indien i månskenet och kyssa träd. Hennes resa funkar, både för henne och för mig som läsare. Den engelska titeln är för övrigt ”Eat, pray, love”, vilket beskriver de tre delarna i hennes resa på ett utmärkt sätt. I Italien äter hon, i Indien ber hon och på Bali älskar hon. Jag kan faktiskt tänka mig att läsa något mer av henne.

Och orkar man inte läsa den här boken kan man se det hela på film till hösten. Med Julia Roberts i huvudrollen. Hm. Nu blev jag sådär skeptisk igen.

Hamlet

I morse när jag var i badrummet med dörren öppen råkade jag kasta en blick på den lilla bokhyllan som sitter på väggen mitt emot. Och där låg den. Hamlet. Hamlet verkar spöka lite för mig just nu. Först i den tragiska historien om pojken Edgar och sedan lyckades även kommissarie Montalbano brista ut i "Es ist etwas faul im Staate Dänemark" när han var som mest konfunderad över hur han skulle lösa sitt fall. Två anspelningar på Hamlet under kort tid, alltså. Det måste vara ett tecken. Jag kanske borde tillbringa helgen i prinsens sällskap. Hamlet och jag på soffan i huset på landet. Låter bättre och bättre ju mer jag tänker på det.

Undrar också hur Susanna Popova hamnat i den här klassikerhögen? Någon håller uppenbarligen inte ordning bland böckerna.

Vargen kommer!

Jag har sett en varg. Det är väl i och för sig kanske inte så märkvärdigt, men det märkvärdiga var att det var nästan ända inne i sta’n. Jag bor i ett radhusområde precis i utkanten och här kan man bara gå rätt ut på några gärden och så kan man låtsas att man är på landet. Så igår när jag och vovven var ute på promenad så såg jag att något kom springande i ögonvrån och vände mig om. Mina sinnen var inställda på rådjur eftersom det är vad man brukar se i viltväg här, så det tog ett tag innan jag kopplade att det definitivt inte var ett rådjur. Och sedan skulle jag försöka få upp mobilen och ta kort, men det hann jag naturligtvis inte, eftersom den där stunden när jag bara stod och gapade var alldeles för lång. Det var en rätt stor rackare och han sprang förbi oss ganska lugnt på ca 40 m avstånd utan att bevärdiga oss med en blick. Min jakthund var upptagen med att nosa på något, så han märkte ingenting och det var antagligen lika bra. Och i morse när vi var ute hade jag alla sinnen på helspänn och jag såg faktiskt något hundliknande som rörde sig, men det var alldeles för långt bort.

Förra veckan hittade jag ett rådjursben inne i området bredvid en cykelväg. Jag tyckte det var lite konstigt, men tänkte att det kanske hade legat och dött uppe i skogen och sedan hade någon hund släpat hem benet, eftersom det borde vara ganska sparsamt med djur som faktiskt kan riva ett rådjur just här. Men det är det tydligen inte alls. Jag har också vid ett par tillfällen tyckt att min hund betett sig lite konstigt när vi har varit ute på gärdena. I vanliga fall älskar han att springa efter pinne där ute, men vid ett par tillfällen den senaste veckan har han bara tagit pinnen och sprungit hemåt och varit väldigt ovillig att gå längre bort. Pusselbitarna faller på plats och jag måste utrusta mig med kikare och kamera på nästa promenad (och kanske till och med lämna hunden hemma). Jag har naturligtvis berättat för alla som orkar höra om min spaning, men jag känner att jag inte riktigt blir tagen på allvar. Måste ha bevis!

Läst: Die dunkle Wahrheit des Mondes av Andrea Camilleri

Och så har jag debuterat på tyska. Eller nästan i alla fall, jag tror att vi tvingades läsa någon lättläst version av Die Weisse Rose på gymnasiet, men det är ju så himla länge sedan att det inte räknas längre. Sedan dess har undvikit det tyska språket av någon outgrundlig anledning. Men nu så blev det av. Nöden har ingen lag när man befinner sig i främmande land, de medhavda böckerna har tagit slut och allt som står till buds är just på tyska.

Det här är ingen ”äkta” tysk bok. Det är en italiensk bok översatt till tyska. Jag trodde att det var enklast om jag valde något jag kände till lite grann och kommissarie Montalbano har jag åtminstone sett på TV.

Det roligaste med att ha läst den här boken är faktiskt det faktum att den är på tyska. Jag känner mig lite duktig som klarade av det. Det är språknörden i mig som gör sig gällande. För övrigt är den väl kanske att betrakta som en dussindeckare av det slag jag troligen inte hade valt under andra omständigheter.

Montalbano får besök av en kvinna som är orolig för att hennes bror, Angelo, inte har hörts av på flera dagar. Montalbano följer med henne till broderns lägenhet och hittar brodern sittandes i en fåtölj, skjuten i huvudet och med byxorna neddragna. Handlar det om ett crime passionel eller är det någon annan uppgörelse? Detta blir ett mysterium för Montalbano att nysta i och allt är givetvis inte som det verkar. Två undersköna kvinnor tillhör de huvudmisstänkta, övriga ingredienser är lite kokain och lite maffia (självklart, det är ju Sicilien). Och Montalbano brottas lite med existentiella frågor som dödsångest och rädsla för Alzheimer. Helt okej semesterläsning på vilket språk som helst.

Utfyllnadsinfo (till min hemliga bokvän)

Det är lite för lite fritid just nu, men om någon dyker upp så är jag för närvarande mest inne på läsning och virkning. Jag har ett stort skåp fullt med pärlor och annat material för eventuell fritid, så om jag skulle få en hel massa tid över har jag inga problem med vad jag ska göra. Sedan har jag en hund som kräver sitt, så mycket promenerande blir det.

Jag tittar inte så mycket på TV, det blir mest slötittande på fredag- och lördagskvällar, så jag gör verkligen mitt bästa för att undvika att börja titta på serier och annat. Jag glömmer ändå att läsa TV-tablåerna och missar för många avsnitt. Däremot köper jag en del DVD:er, men de flesta står osedda i ett skåp och väntar på bättre tider. Jag har till exempel byggt upp ett helt bibliotek med filmatiseringar av brittiska klassiker. Och ovanför sängen hänger en inramad bioaffisch från ”Det stora blå”. Det är och förblir en av mina favoriter. Den långa versionen, givetvis.

Jag dricker både kaffe och te, men föredrar i de flesta fall te, om det inte är en rund och mjuk espresso med fin crema på något mysigt kafé i, låt oss säga Barcelona. Det är rätt oslagbart.

Får jag välja godis blir det nötter. Jag tror det finns något vanebildande med nötter, för jag kan inte vara utan längre. Favoriten är makadamianötter, men jag smular valnötter över yoghurten till frukost. Och choklad är bra, för det går så fint att kombinera med nötter. Jag är en sådan person som anser att Aladdin-asken är förbrukad när trillingnöten har gått.

Jag kan inte komma på något jag inte skulle bli glad över i ett vårpaket. Det skulle väl möjligen vara något som ska planteras utomhus, eftersom jag ska flytta i sommar.

Om böcker och läsande (till min hemliga bokvän)

Jag läser det mesta, utom möjligen deckare. Jag läser deckare ibland, men ofta under motstånd och kan ibland överraska mig själv med att tycka att det är riktigt bra. Men min allmänna hållning är att jag hoppar över deckarna. Och Björn Ranelid. Kan bara inte med Björn Ranelid. Jag försöker fundera på om jag har någon egentlig favoritförfattare, men det står helt still. Jag gillar Bodil Malmsten för språket och finurligheterna. Förr i tiden var jag ett stort fan av Fay Weldon, men jag tror jag har kommit ifrån henne lite, men vet inte riktigt varför. Det var i alla fall länge sedan jag läste något av henne. Jag tror vi tappade kontakten någon gång i slutet av 90-talet, så den senare produktionen är jag helt obekant med. Sedan tycker jag nästan alltid om Joyce Carol Oates. Jag gillar historiska romaner, så länge författaren inte tar sig alltför stora friheter med just själva historien och ibland gillar jag att koppla av med riktiga äventyrsromaner. Det är perfekt semesterlitteratur. Andra läser deckare då, men jag föredrar ett bra korståg eller jakten på Atlantis.

Jag läser lika gärna på engelska som på svenska, men just nu håller jag på att traggla mig igenom en deckare (!) på tyska. Jag valde en deckare eftersom min tyska inte är särskilt lysande och jag fördomsfullt antog att deckare har ett enkelt och onyanserat språk, som skulle vara lättare för en som inte är alltför tyskspråkig att förstå. Hittills tycker jag att jag hade rätt i det antagandet.

Jag läser mina böcker på gammeldags vis (från pärm till pärm), men kan tänka mig att lyssna på en CD-bok när jag åker bil långt. Men annars är jag för otålig. Jag vill gärna att det ska gå fort.

Jag läser för att jag har lust och för att koppla av. Ibland för att lära mig något eller för att jag är nyfiken och vill veta mer. Jag är med i en bokcirkel där vi har läst genrer mellan himmel och jord och det är ju ibland nyttigt att kliva utanför sin egen bekvämlighetszon och upptäcka något nytt. Jag försöker att läsa författare från hela världen, inte bara den svenska och anglosaxiska, men jag har mycket kvar att upptäcka därute.

Liten vill bli stor?

Åkte bakom en mycket dammig RAV4 tidigt igår morse när jag var trött och lättroad. Någon skojfrisk själ hade skrivit HUMMER i dammet. Just då tyckte jag att det var vansinnigt roligt. Jag vet inte vad det säger om min humor egentligen. Eller trötthetsgrad.

En hemsk dag

På fredagkvällen avnjöt vi färska räkor och iskall Chablis, en mycket fin kombination, tycker vi. Men sedan gick det överstyr. Vi var bägge två egentligen helt slut efter den gångna veckan, men lyckades precis som små barn gå in i ett stadium av total övertrötthet och började på ett oerhört patetiskt sätt riva fram gamla skivor och diskutera våra gamla tonårsidoler. Det blev mycket sent och det blev mera vin. Och idag, i eftertankens kranka blekhet, är en sådan där aldrig mer-dag. Jag är för gammal. Orkar inte, tål inte. Blir aldrig partybrud igen. Den eran är förbi. Ikväll kommer inget att kunna hindra mig från en mycket tidig sänggång, hur mycket lördagkväll det än är. Jag ska dessutom vara en pigg och rosig fotbollsmorsa kl 8.15 i morgon bitti. Jippie!

Där ser man...

Take the Quiz here!

Trött, trött, trött

Det verkar som om en elak vårförkylning har drabbat mig och jag vill helst bara sova. Men jag har varken tid eller ro till det. Det är mer städning än vanligt som borde göras eftersom vi har underlåtit allt hushållsarbete under en längre period än vanligt. Det ser med andra ord ut som ett smärre slagfält och när sonen har minst två kompisar med sig varje dag och hundar och ungar har en osviklig förmåga att dra in väldigt mycket grus kan jag snart anlägga ett grustag i hallen.

Jag har dessutom haft besök av en mäklare i backslick och röd slips som väldigt gärna vill sälja vårt hus idag. Det kanske han får göra också. Det var i alla fall trevligt att få svart på vitt på att värdet på huset ökat en hel del under de nio år vi bott här. Det kan bli en riktigt bra affär.

Jag ska försöka gå och lägga mig tidigt ikväll. Och läsa en god bok. Men den jag håller på med är på tyska. Det känns jobbigt just nu. Jag kanske ska muntra upp mig med senaste numret av Elle i stället?

Ensamma hemma

Min käre make jobbar i Göteborg hela veckan så sonen och jag får klara oss själva. Det går väl bra, men det kräver lite mer planering än vad jag är van vid numera. Jag har blivit bortskämd, med andra ord. Jag kommer i säng för sent på kvällarna och är äckligt trött på dagarna. Och jag har fått mitt garn till pläden, men inte riktigt kommit igång än. En halv ruta har jag gjort bara för att kolla att mina maskberäkningar stämde. Men när man är ensam hemma och inte kan be någon annan plocka ur diskmaskinen eller laga mat blir det ingen pysseltid kvar. Jag får sikta in mig på en kommande kreativ helg.

Jag har vidare anmält mig till något som kallas vårskönt bokbyte. Det ska faktiskt bli lite spännande. Jag har aldrig engagerat mig i något liknande förut men någon gång ska ju vara den första.

Läst: Berättelsen om Edgar av David Wroblewski

En tjock bok (600 sidor) som skulle räcka hela påskhelgen i Tyskland hade jag tänkt. Så blev det inte riktigt och orsaken till det ska försöka utveckla lite närmare. Måste först bara säga att när jag fiskade upp boken ur resväskan såg jag att den var utvald i Oprah’s Book Club. Det är inte med automatik en kvalitetsstämpel för mig, eftersom jag mycket fördomsfullt antar att de som intresserar sig för Oprah’s Book Club mestadels är amerikanska hemmafruar och jag vill av princip inte tycka om samma böcker som amerikanska hemmafruar. Om jag hade sett den märkningen i bokhandeln hade jag antagligen inte köpt den. Så larvig kan jag vara ibland.

Men nog om det. Boken handlar, som titeln säger, om Edgar, en pojke som växer upp på en gård i Wisconsin där hans föräldrar föder upp och tränar hundar. Mycket speciella hundar av en egenavlad typ, riktiga arbetshundar som inte säljs som valpar, utan som färdigtränade unghundar och endast till utvalda ägare. Ganska smal bransch, med andra ord. Edgar kan inte tala. Ingen vet varför, men han kan inte frambringa minsta lilla ljud. Han hör bra och lär sig tidigt att tala ett egenutvecklat teckenspråk med sina föräldrar. Även hundarna lär sig hans tecken och det är mest med hundarna han umgås, särskilt då med Almondine som finns där vid hans sida från det att han föds.

En dag kommer Edgars farbror Claude tillbaka till gården för att bo där en tid. Det är inte riktigt friktionsfritt mellan bröderna och den verkliga orsaken till det får vi aldrig riktigt veta. Något händer och Claude flyttar därifrån igen. Sedan dör Edgars pappa plötsligt och Edgar och hans mamma får försöka klara gården och hundarna på egen hand. Det går inte så bra, så rätt som det är bor Claude där igen och han och Edgars mamma Trudy inleder ett förhållande, något Edgar av förståeliga skäl inte gillar. Man kan också ana att det finns något lömskt hos Claude.

Nu har det gått 200 sidor in i berättelsen. Då får Edgar plötsligt besök av sin fars vålnad och pappsen säger att Claude inte är helt oskyldig till hans frånfälle och Edgar måste försöka se till att rättvisa skipas. Plötsligt inser jag att jag inte alls läser någon berättelse om Edgar, utan att jag läser Hamlet. Claude = Claudius, Trudy = Gertrud. Och jag blir faktiskt skitirriterad och plöjer snabbt igenom resterande 400 sidor rätt snabbt, för jag vet ju hur det ska gå. Alla kommer att dö i denna tragediernas tragedi och mitt största bekymmer blir hur det ska gå för de stackars herrelösa hundarna.

Det är inte det att jag har något emot de gamla klassikerna, tvärtom så tål ju de flesta att berättas om och om igen i både gamla och nya versioner. Men när det i baksidestexten utlovas en läsupplevelse utöver det vanliga vill jag gärna bli lite överraskad (vilket jag ju i och för sig blev, men inte på det sätt jag ville). Att inte någonstans skriva ut att det är en omarbetning av Hamlet tycker jag är falsk marknadsföring. Och bland alla vänner och bekanta som författaren tackar för stöd och uppmuntran i slutorden tycker jag att det är snudd på skandal att inte gamle Will ens nämns. Det faktum att boken faktiskt är ganska välskriven och stundtals riktigt vacker har ingen som helst betydelse för min del. Min läsupplevelse förstördes helt och hållet och det innebar att jag inte hade fler böcker att läsa, men ett helt dygn kvar i Tyskland. Vad gör man då? När den enda påsköppna affären endast har ett mycket begränsat pocketurval på tyska? Mer om det när jag tragglat mig igenom den första bok jag läst på tyska sedan gymnasiet. Jag tror att det kommer att ta en liten stund.

Läst: Skynda att älska av Alex Schulman

Den här boken skulle jag inte läsa. Verkligen inte. Före detta elak bloggare och innekille skriver om sin kändispappa, nej, det var inget för mig. Men man ska utmana sina förutfattade meningar ibland, så jag läste ändå.

Att läsa om hur man hanterar att ens förälder går bort är ett känsligt ämne för mig, så jag närmar mig det alltid försiktigt. Jag kan inte vara särskilt objektiv när det gäller ett sådant ämne, utan det blir ganska ofrånkomligt att man jämför med sin egen situation. Och hur olika liv man ändå lever är sorgen efter en älskad förälder ändå ganska lika.

Alex pappa Allan är en pappa som åldersmässigt lika gärna skulle ha kunnat vara Alex farfar. Han sticker ut. Han är inte som andra pappor. Alex och hans bröder lär sig tidigt att försvara pappa. Det finns något rörande, men också tragiskt i det, att barnen redan som små känner att pappa är någon som måste skyddas, som måste tas om hand. Stackars små barn, tänker jag, det är på gränsen till oansvarigt att skaffa barn när man är så gammal att man faktiskt borde veta att man inte kommer att kunna vara där och ta hand om dem. Alex beskriver fadern på ett mycket ömsint och fint sätt och jag uppfattar boken mer som ett långt försvarstal än ett sätt att bearbeta sorgen och saknaden. Inte ens situationen när Allan blir alldeles galet arg och sparkar Alex innebär någon direkt kritik av fadern. Det är liksom bara något som hände, gick över och nu pratar vi inte mer om det (fast om det inte hade satt några spår alls hade det väl inte nämnts i boken). Pappas tappra försvarare in i det sista. Det är det som känns mest sorgligt av allt.

Läst: Tillbaka till Kreta av Byron Ayanoglu

Byron har levt större delen av sitt liv i Montreal och är matskribent och kock, men vill dra sig tillbaka till en lugn tillvaro på Kreta. Han är grek, men om jag fattat saken rätt har han i princip aldrig bott i Grekland. Tillvaron på Kreta blir kanske inte riktigt som han tänkt sig, eftersom den grekiska vardagen inte är riktigt lika välordnad som den han är van vid. Han träffar en gammal vän, Theo, en mästerkock med hyfsat ego, som har massor av planer för både det ena och det andra, men är lite för nyckfull och opålitlig för att ro något i land. Byron bli övertalad att gå med i ett restaurangprojekt, men det går naturligtvis inte riktigt efter planerna. Att köpa hus på Kreta visar sig inte heller vara så bara. Greker över huvud taget verkar vara ganska jobbiga och maten inget vidare (om den inte är tillagad av Theo eller Byron själv).

Det är väl lite småputslustigt på sina ställen, men mest lite småtrist. En bok man kan läsa om man absolut inte har något annat för sig eller är en fanatisk Grekland-älskare.

Hört: Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser

Ett par längre bilresor på egen hand har föranlett en ljudboksdebut för min del. Inte så dumt resesällskap. Kan nog bli en vana om jag ska sitta i bilen länge, men annars tar det för lång tid att "läsa" på det här sättet.

Maskarna på Carmine Street utspelar sig i New York och maskarna är Eric, författare, och Winnie, konstnär, som flyttat dit från Europa efter att deras fyraåriga dotter Sara försvunnit. Och bara det känns ju hur ologiskt som helst, tycker jag. Att tro att man kan skapa sig ett nytt liv när man inte vet vad som hänt ens barn, alltså. För Winnie är det dessutom det andra barnet hon förlorar. Hennes dotter från ett tidigare äktenskap dog i en bilolycka. Eller det är åtminstone vad Winnie berättat. Eric och Winnie har glidit ifrån varandra och Eric försöker skriva på en ny roman, men börjar se Winnie på konstiga ställen och misstänker att hon har något fuffens för sig. Och att det har något med Sara att göra. Han börjar nysta i saker och ting och det visar sig att det finns en hel del i Winnies förflutna som han inte känner till.

Det är ganska mörkt och suggestivt och efter de första tre timmarna när jag måste göra en paus känns det nästan lite obehagligt. Jag tycker att både Eric och Winnie känns ganska märkliga och onaturliga i sin sorg, men åtminstone Eric blir lite mer mänsklig i slutet. Winnie begriper jag mig inte på någon gång över huvud taget. Det är spännande, utan att vara gastkramande och New York-skildringarna är fina, men slutet känns lite hafsigt och plötsligt och jag köper det inte riktigt. Eller så hade jag bara lyssnat så många timmar att jag tröttnat.

Och så var vi hemma igen

Hemma i verkligheten igen. Det har varit några mycket aktiva, men ändå avkopplande dagar i ett familjeparadis av det slag som jag aldrig trodde att jag skulle sätta min fot på när jag var yngre och coolare (och utan barn). Tropiskt bad med rutschbanor och vildforsar och pirayaakvarier och gud vet allt. Men mamma har blivit en fegis och törs bara åka de snälla rutschbanorna och helst inte de heller. Och jag som faktiskt har hoppat bungyjump en gång i tiden! Det är bedrövligt vad tid och ålder gör med en. Eller är det bara så att överlevnadsinstinkten utvecklas med åren? Kul har vi i all fall haft och det var det som var meningen.

Tid har även funnits för massor av god mat och dryck och det känns som om det har satt större spår än vad jag har lust med runt midjan. Nu när verkligheten står för dörren igen måste jag verkligen ta tag i mig själv. Verkligen. Igen.