Jag har för mig att vi pratade lite löst om att vi skulle läsa Glaskupan (igen) i min bokcirkel sist. Och eftersom vi ska ses på söndag tänkte jag att jag skulle damma av den lite. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den egentligen, men det har faktiskt aldrig varit ”frivilligt” utan alltid som en uppgift. Den har bland annat varit kurslitteratur vid ett par olika tillfällen. Det är ju en sådan bok man ”ska” ha läst om man anser sig vara det minsta litteraturintresserad. En modern klassiker, und so weiter.
Det är tidigt 60-tal och nittonåriga Esther har fått drömjobbet i New York. Under en månad får hon och ett antal andra utvalda flickor praktisera på en tjusig damtidning. De får leva glammigt lyxliv, medan det förväntas komma på vad de vill göra sedan, när de är klara med sina fina utbildningar och ska pyssla med något ett litet tag innan de gifter sig. När praktikperioden är slut åker Esther hem till sin mor och får veta att hon inte kommit in på den skrivkurs hon sökt till under sommaren. Hon faller ner i en depression och hon blir till slut inlagd på mentalsjukhus och behandlas bland annat med elchocker. Esther tillfrisknar så sakteliga och kan fortsätta sina studier efter sjukhusvistelsen.
Mitt liv förändrades inte av att läsa Glaskupan den här gången heller. Jag har alltid förhållit mig tämligen likgiltig till den. Den känns lite passé. Den var säkert sensationell på sin tid, men nu? Jag vet inte. Bitvis känns det som om Esthers största problem är att hon är en sexuellt frustrerad oskuld. Jag tycker helt enkelt att den här boken är rätt tråkig, om man nu för uttrycka sig så vanvördigt om en klassiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar