She’s leaving home

Det är en gammal Beatles-låt som heter så och nu gäller den snart även för mig. Jag ska lämna min hemstad och det är naturligtvis med blandade känslor. När (om) man flyttar då när alla andra flyttar, någonstans efter gymnasiet, då antar jag att man bara vill bort från det gamla och mossiga till något nytt, till något större och bättre. Sedan är det ju många som flyttar ”hem” igen efter några år när de kommer på att det kanske var ganska bra att växa upp i en mellanstor stad, trots allt. Att det är billigare och närmare och mindre bilköer. Och nu ska jag göra tvärt om. Jag som har varit en av de där som aldrig kom härifrån. Jag hade ju hästar när jag var i den åldern då alla flyttade och eftersom det kändes ganska orealistiskt att ta med sig ett par hästar till Stockholm, så var det liksom aldrig något som fanns i min verklighet. Och hur pinsamt det än var (för ALLA ville ju självklart från den här hålan) så trivdes jag ganska bra där jag var.

Men nu, när det borde vara för sent för större omställningar, då tänker jag flytta. Och jag vet inte varför det helt plötsligt känns helt OK att göra det. Mina rötter har på sätt och vis klippts av, så det känns som om det inte spelar så stor roll längre. Det kanske är bra, men jag saknar dem också. Jag börjar bli en främling i min egen stad. Andra har tagit över den värld jag förut kände igen mig i och tillhörde. Det är en mycket märklig känsla. Det är inte utan sorg jag inser att det är så. Att min självklara tillhörighet är borta. Jag vet ju inte om jag kan hitta den igen. Och jag behöver tillhörighet. Att känna att jag har en plats som är min. Det är väl det som är hemma. Jag hoppas att min nya plats verkligen ska kännas som min när jag väl kommer dit, för jag längtar hem nu. Jag behöver plantera mina rötter igen.