En ljusnande framtid?

Den 9 juni jobbar jag min sista arbetsdag som anställd. Jag har gjort det där otänkbara, det dumdristiga som praktiska jag egentligen inte gör. Sagt upp mig. Från ett tryggt och hyfsat betalt jobb med massor av betald semester. Jag brukar säga åt andra och åt mig själv att det faktiskt inte kan vara roligt jämt, ibland måste man bita ihop och bara jobba på. Det har jag gjort i massor av år nu. Det har för det mesta varit helt OK, även om jag ganska ofta känt att jag kanske inte var riktigt på rätt plats. Jag har tjänat någorlunda bra och vi har kunnat leva gott de senaste åren. Men nu är det alltså slut med det. Nu är det osäkerheten i ett frilansarbete som gäller. Jag tror jag klarar av det, i alla fall vissa dagar. Vissa dagar klarar jag ingenting alls. Då kan jag ingenting, ingen kommer någonsin att vilja köpa några tjänster av mig och allt kommer bara att gå åt pipsvängen i rasande fart. Fast om jag inte testar nu kommer jag antagligen aldrig att göra det och sedan kommer jag att fundera så länge jag lever över hur framgångsrik jag faktiskt kunde ha blivit.