Ett par längre bilresor på egen hand har föranlett en ljudboksdebut för min del. Inte så dumt resesällskap. Kan nog bli en vana om jag ska sitta i bilen länge, men annars tar det för lång tid att "läsa" på det här sättet.
Maskarna på Carmine Street utspelar sig i New York och maskarna är Eric, författare, och Winnie, konstnär, som flyttat dit från Europa efter att deras fyraåriga dotter Sara försvunnit. Och bara det känns ju hur ologiskt som helst, tycker jag. Att tro att man kan skapa sig ett nytt liv när man inte vet vad som hänt ens barn, alltså. För Winnie är det dessutom det andra barnet hon förlorar. Hennes dotter från ett tidigare äktenskap dog i en bilolycka. Eller det är åtminstone vad Winnie berättat. Eric och Winnie har glidit ifrån varandra och Eric försöker skriva på en ny roman, men börjar se Winnie på konstiga ställen och misstänker att hon har något fuffens för sig. Och att det har något med Sara att göra. Han börjar nysta i saker och ting och det visar sig att det finns en hel del i Winnies förflutna som han inte känner till.
Det är ganska mörkt och suggestivt och efter de första tre timmarna när jag måste göra en paus känns det nästan lite obehagligt. Jag tycker att både Eric och Winnie känns ganska märkliga och onaturliga i sin sorg, men åtminstone Eric blir lite mer mänsklig i slutet. Winnie begriper jag mig inte på någon gång över huvud taget. Det är spännande, utan att vara gastkramande och New York-skildringarna är fina, men slutet känns lite hafsigt och plötsligt och jag köper det inte riktigt. Eller så hade jag bara lyssnat så många timmar att jag tröttnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar