En tjock bok (600 sidor) som skulle räcka hela påskhelgen i Tyskland hade jag tänkt. Så blev det inte riktigt och orsaken till det ska försöka utveckla lite närmare. Måste först bara säga att när jag fiskade upp boken ur resväskan såg jag att den var utvald i Oprah’s Book Club. Det är inte med automatik en kvalitetsstämpel för mig, eftersom jag mycket fördomsfullt antar att de som intresserar sig för Oprah’s Book Club mestadels är amerikanska hemmafruar och jag vill av princip inte tycka om samma böcker som amerikanska hemmafruar. Om jag hade sett den märkningen i bokhandeln hade jag antagligen inte köpt den. Så larvig kan jag vara ibland.
Men nog om det. Boken handlar, som titeln säger, om Edgar, en pojke som växer upp på en gård i Wisconsin där hans föräldrar föder upp och tränar hundar. Mycket speciella hundar av en egenavlad typ, riktiga arbetshundar som inte säljs som valpar, utan som färdigtränade unghundar och endast till utvalda ägare. Ganska smal bransch, med andra ord. Edgar kan inte tala. Ingen vet varför, men han kan inte frambringa minsta lilla ljud. Han hör bra och lär sig tidigt att tala ett egenutvecklat teckenspråk med sina föräldrar. Även hundarna lär sig hans tecken och det är mest med hundarna han umgås, särskilt då med Almondine som finns där vid hans sida från det att han föds.
En dag kommer Edgars farbror Claude tillbaka till gården för att bo där en tid. Det är inte riktigt friktionsfritt mellan bröderna och den verkliga orsaken till det får vi aldrig riktigt veta. Något händer och Claude flyttar därifrån igen. Sedan dör Edgars pappa plötsligt och Edgar och hans mamma får försöka klara gården och hundarna på egen hand. Det går inte så bra, så rätt som det är bor Claude där igen och han och Edgars mamma Trudy inleder ett förhållande, något Edgar av förståeliga skäl inte gillar. Man kan också ana att det finns något lömskt hos Claude.
Nu har det gått 200 sidor in i berättelsen. Då får Edgar plötsligt besök av sin fars vålnad och pappsen säger att Claude inte är helt oskyldig till hans frånfälle och Edgar måste försöka se till att rättvisa skipas. Plötsligt inser jag att jag inte alls läser någon berättelse om Edgar, utan att jag läser Hamlet. Claude = Claudius, Trudy = Gertrud. Och jag blir faktiskt skitirriterad och plöjer snabbt igenom resterande 400 sidor rätt snabbt, för jag vet ju hur det ska gå. Alla kommer att dö i denna tragediernas tragedi och mitt största bekymmer blir hur det ska gå för de stackars herrelösa hundarna.
Det är inte det att jag har något emot de gamla klassikerna, tvärtom så tål ju de flesta att berättas om och om igen i både gamla och nya versioner. Men när det i baksidestexten utlovas en läsupplevelse utöver det vanliga vill jag gärna bli lite överraskad (vilket jag ju i och för sig blev, men inte på det sätt jag ville). Att inte någonstans skriva ut att det är en omarbetning av Hamlet tycker jag är falsk marknadsföring. Och bland alla vänner och bekanta som författaren tackar för stöd och uppmuntran i slutorden tycker jag att det är snudd på skandal att inte gamle Will ens nämns. Det faktum att boken faktiskt är ganska välskriven och stundtals riktigt vacker har ingen som helst betydelse för min del. Min läsupplevelse förstördes helt och hållet och det innebar att jag inte hade fler böcker att läsa, men ett helt dygn kvar i Tyskland. Vad gör man då? När den enda påsköppna affären endast har ett mycket begränsat pocketurval på tyska? Mer om det när jag tragglat mig igenom den första bok jag läst på tyska sedan gymnasiet. Jag tror att det kommer att ta en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar