Jobba, jobba, jobba

Brutal hemkomst efter påskhelgen. Jag hade tackat ja till ett bra jobb, så jag visste att jag hade att göra, men sedan kom det två bra jobb till och jag tänkte att det går nog bra så jag sa ja till dem också. Inte bra. Men det går nog. Jag tror jag är på banan efter två tolvtimmars arbetsdagar (och det blir en till i morgon). Lite slitigt är det, men jag ser fram emot att fakturera den här månaden. Jag antar att det här är livet som frilansare i ett nötskal. Allt eller inget. På fredag när allt är levererat ska jag nog pusta i fem minuter eller så. Förhoppningsvis i solstolen. Jag kommer att vara värd det då. 

Morgonpromenad vid Åmmelången

Ibland får man vakna i den bästa av världar. Synd att vi måste åka hem idag. Men det väntar massor med jobb och sedan var det ju det där med deklarationen. Hej, verkligheten, liksom.

Påsksommar

Vilken påskhelg! Kan inte påminna mig när jag satt och solade på påskafton sist. Som vanligt blir man tagen på sängen av att det helt plötsligt blev så varmt och eftersom vi är i huset på landet saknas exempelvis lämpliga fotbeklädnader. För nu vill man (jag) gå i sommarskor. När jag kommer hem imorgon ska skogarderoben inventeras. Över huvudtaget har jag haft lite klädbekymmer. Jag kom på mig själv med att se ut som värsta lumphögen när jag gick ut med hunden i torsdags och man måste ju faktiskt inte se ut som skrutt bara för att man är på landet. De jag möter, som antagligen bor här i byn, är jättesnyggt klädda. Jag går i de fulaste gamla träningsbyxor som går att hitta, som dessutom är sådana som jag fått gratis när jag tagit en tidningsprenumeration eller något. Bedrövligt. Det är en skymf mot de som bor här att klä sig så illa. Jag har skärpt till mig efter det. Någon måtta för det ju vara.

För övrigt blir man alldeles bländad när man kommer ut i skogen här. Det är vitt av vitsippor med vissa inslag av blåsippor. Vackert så det förslår.

Och lite påskpynt fick vi till också.

Och sonen och hans kompis har badat. Flera gånger. Jag har tappat bort badtermometern, men jag är tveksam till om temperaturen i vattnet är uppe i tvåsiffrigt. Och hunden passar på att drutta i så fort han kommer åt. Baddårar är de allihop.

En resa

Så är vi då i huset på landet igen. Det är ju numera inte lika lätt att ta sig hit. Det tar 3,5 timme i stället för 40 minuter. Det är lite jobbigt. Jag vill komma hit oftare. Jag vill kunna åka hit och bara titta till ibland. Jag saknar den möjligheten. Det blir också så mycket jobbigare om man glömmer något hemma, men det får man försöka se till att man inte gör genom att vara bara lite mer planerad. Det går bra för det mesta, förutom den gången jag skulle göra ett jobb på lördagen och hade åkt ifrån min dator. Det var lite jobbigt, men det ordnade sig till slut.

Å andra sidan är en tur till landet numera en resa. Och det är ju alltid alldeles underbart att få packa in sig i bilen och ge sig ut på resa. Nu var det sonen och jag och djuren som gav oss iväg. Onsdag lunch var en bra tid att åka, eftersom det inte var särskilt mycket trafik någonstans, inte ens i Göteborg. E20 norrut är en sällsynt trist väg att köra. Det kan bero på att jag har gjort det så många gånger att jag kan den i sömnen. Men numera svänger vi av i Skara. För att komma direkt till Åmmeberg åker vi för det mesta via Skövde och Karlsborg. Det är fortfarande nytt och spännande. Jag planerar mysiga stopp för kulturella upplevelser i Varnhem vilken dag som helst med vackert väder, hela familjen i en bil och utan katt. Det blev alltså inget av med det den här gången. Jag har också börjat kasta blickar på kyrktornen i Skara. Det är väl närmast skandal att jag har passerat Skara så många gånger, men aldrig stannat och besökt kyrkan. Det står numera också på att göra-listan.

I dessa tider håller också tranorna till i Hornborgasjön. Men det räcker med att spana längst vägen om man vill se tranor. Vi såg tranor vid tre tillfällen, varav ett par hade förirrat sig ända hit till vår by.

Efter Tibro tar det slut på fartkameror. Det är ett orosmoment mindre och dessutom tar det nästan slut på all trafik så bilkörningen blir helt plötsligt en fröjd. I Karlsborg passerar man den alldeles utmärkta thairestaurangen Sanny Thai, som ofta innebär ett stopp på hemvägen. Vägen mellan Karlsborg och Askersund går längs Vätterns strand och här och var bjuds på vidunderlig vacker utsikt. Just nu kantas vägen dessutom av vitsippor i massor.

Och sedan är man plötsligt framme i fina Askersund. Vi väntar med spänning på att glasskiosken på snäckbåten ska öppna för säsongen. Sonen har börjat tala i längtansfyllda ordalag om den och den är verkligen alldeles fantastisk. Under tiden får ICAs glasskiosk duga. Deras utbud går inte av för hackor, det heller. Askersund innebär proviantering och sedan är det bara 6 km kvar. Sist vi var här var det 30 cm snö. Nu är trädgården bar och ber om lite omvårdnad. Det ska den få också. Och solen skiner och det är sommarvarmt ute, så ikväll åker grillen och utemöblerna fram. Härligt!

Läst: En midsommarnattsdröm av William Shakespeare

Att läsa teater är inte alls samma sak som att se teater, men kan vara riktigt kul för omväxlings skull. Det är också intressant att läsa pjäser man har sett, för det är ju inte alltid man själv gör samma tolkning när man läser som de som sätter upp föreställningen har gjort. En midsommarnattsdröm är dessutom ganska kort, så den är tämligen enkel att läsa. Det var första gången i bokform för mig, men jag har sett ett antal uppsättningar på scen av skiftande karaktär, så jag tycker att jag är ganska bekant med rollfigurerna.

Det stundar bröllop i Aten. Kung Theseus ska gifta sig med Hippolyta. Samtidigt vill Egeus gifta bort sin dotter Hermia med sin favorit Demetrius. Hermia tänker dock inte alls gifta sig med Demetrius frivilligt, eftersom hon är förälskad i Lysander. Och Hermias väninna Helena är hopplöst förälskad i Demetrius, som bara har ögon för Hermia. Theseus dömer i tvisten och talar om för Hermia att hon kan välja mellan att göra som pappsen säger eller att gå i kloster.

Hermia och Lysander rymmer till skogs. Det gör även Demetrius på jakt efter Hermia och Helena på jakt efter Demetrius. I skogen härskar älvkungen Oberon. Hans äktenskap med älvdrottningen Titania knakar för tillfället lite i fogarna, eftersom Oberon är svartsjuk på en av Titanias skyddslingar och vill ha den unge gossen i sin egen uppvaktning så att han kan hålla ett öga på honom, men Titania vägrar. I skogen finns också Puck, ett väsen som älskar att ställa till ofog för människorna, men som också är Oberons lydige tjänare. Oberon befaller Puck att hämta ett blomster att strö i ögonen på Titania när hon sover. Det kommer att göra henne förälskad i den första varelse hon får se när hon vaknar och det ska lära henne en läxa, tror Oberon. Oberon får också höra en ordväxling mellan Helena och Demetrius och tycker synd om Helena som är så förälskad i den kallsinnige Demetrius att Puck även får order att strö lite kärleksfrö i ögonen på Demetrius. Puck tar dock fel och strör blomster i ögonen på Lysander i stället, vilket gör honom dödligt förälskad i Helena, som tror att alla driver med henne när hon plötsligt finner sig jagad genom skogen av två kärlekskranka ynglingar - Demetrius får också lite kärleksstoft för att rätta till Pucks misstag.

När Titania slår upp ögonen får hon se en åsna som genast väcker all hennes kärlek. Åsnan är egentligen en av Atens hantverkare som samlats i en skogsglänta för att repetera en pjäs som de ska framföra på det stundande bröllopet. Åsnehuvudet är ett av Pucks små spratt. När Titania bara har ögon för åsnan har hon ingenting alls emot att göra Oberon till viljes och hon ger honom mer än gärna sin lille skyddsling. Oberon är nöjd och tar bort förtrollningen för Titania och så även för Lysander. Allt är frid och fröjd och de två förälskade paren kan återvända till Aten, där Demetrius tar tillbaka alla anspråk på Hermia, eftersom han nu inser att egentligen alltid älskat Helena och Theseus utdömer giftermål för samtliga.

Ett lyckligt slut och förhoppningsvis har publiken fått sig ett par goda skratt på vägen.

Jag gjorde det igen

Vissa saker lär man sig visst aldrig. Jag är tydligen obildbar när det gäller mitt förhållande till vårsolen. Jag är väldigt duktig på att tala om för andra hur man ska bete sig, men inte fullt så bra på att följa mina egna råd.

Igår satt jag således ute och läste en tjock lunta papper - jobbrelaterade, så det var faktiskt hårt arbete, dessutom. Det var väldigt varmt och skönt och jag satt i bara linnet och svettades. Sedan gick jag en promenad med hunden och hade visserligen dragit på mig en tunn tröja med långa ärmar, men det blev ändå väldigt kallt i skogen. Och detta oansvariga vårbeteende har naturligtvis lett till rödsvedda armar och lätt snuva. Same procedure as last year. OM jag skulle få för mig att göra något liknande idag så ska jag vara duktig och använda solskyddsfaktor. Röd är ingen vacker hudfärg och inte alls den jag eftersträvar. Och definitivt inte springa runt i skogen utan kläder. Jag ska helt enkelt försöka vara en vuxen förebild och faktiskt försöka göra själv det jag tjatar om att jag vill att mitt barn ska göra. 

All souls night

När man behöver muntra upp sig själv lite ska man se till att man är ensam hemma och att ingen ser en och sedan ska man dansa till den här låten. Det går mycket bra att ha den på repeat, för när man väl börjar vill man inte sluta. Har man dessutom gått ett antal terminer på orientalisk dans är det alldeles utmärkt att träna lite extra på höftvickningarna här.

Uppvaknad ur läskoma

Jag har inte varit så vidare värst bra på att läsa på sistone. Inte uppbygglig litteratur, i alla fall. Jag kan sträcka mig till att förstrött bläddra igenom en tjusig inredningstidning eller något. Så här har det varit ett tag nu och det kan bero på den eviga huvudvärken, tröttheten eller något helt annat. Men häromdagen fick jag för mig att jag skulle läsa lite och greppade tag i En midsommarnattsdröm och läste de första två akterna. Och vad hände? En ny alldeles lysande idé slog rot. Jag ska naturligtvis ägna våren åt att fördjupa mig i Shakespeare. Jag inser ju att jag har en del svarta hål där. Några stycken har jag vridit och vänt på under diverse litterära studier i det engelska språket på högskolan, men jag måste erkänna att jag inte ens vet vad vissa pjäser handlar om. Så kan jag ju inte ha det. Det känns just nu som om det saknas något mycket viktigt i min litterära bildning. Och sonetterna! Visst, jag har tentat av en del där också, men det finns ju så många fler.

Och hur många filmade versioner finns det inte att frossa i? En anledning att förnya bekantskaperna med Kurosawa och Branagh. Det blir en klassisk vår i år.

Vilken bra helg!

Äntligen en riktigt, riktigt bra helg. Huvudvärken av någon anledning som bortblåst och energin var tillbaka. Jag drog fram som en stormvind i lördags och det var väldigt, väldigt länge sedan vi hade det så välstädat hemma. Nu går det ju i och för sig rätt snabbt att stöka till igen, men man får njuta den lilla stund det varar.
Idag har vi varit ute i skogen och grillat korv tillsammans med en annan familj och det var så där alldeles vårigt, soligt och fint. Massor av tussilago, blåsippor och vitsippor och trevligt sällskap. Kan det bli bättre? Ungarna har sprungit som galningar upp och ner för berg och bör somna hyfsat ovaggade ikväll. Och i morgon har de visst påsklov. Själv ska jag jobba lite och börja sortera upp mina papper så jag kan ta tag i det här med deklaration direkt efter påsk. Om allt är i ordning ska det ju bara vara att köra sedan. Det är alltid med stor vånda jag drar igång och en enorm lättnad när jag får trycka på knappen och skicka iväg eländet. Jag borde antagligen ta hjälp, men det har inte blivit av. Kan själv-syndromet sitter i sedan treårsåldern.

Och sedan drar vi till huset på landet för att fira påsk. Jag har läst massor av goda recept på påskmat och tänker experimentera hejdlöst med äggen i år. Jag längtar. Och sedan finns mina sommardäck där. Jag längtar efter dem också.

Nu är det vår på riktigt

Jag har nämligen sett att vitsipporna har slagit ut. Då är en milstolpe passerad när det gäller vårmakeriet, tycker jag. De såg dessutom ut som om de hade stått där ett tag, så det är nog bara jag som inte har varit riktigt uppmärksam.

Och jobbat duktigt har jag gjort den här veckan också. Nått mina resultatmål, skulle man kunna säga, och det redan på torsdagen. Vilket innebär att delar av fredagen faktiskt kan tas i anspråk för städning, något som har varit extremt eftersatt här hemma nu under en längre tid. Den eftersatta städningen har dessutom sammanfallt med några regniga och leriga dagar och fotbollsträning på grus, så både fyrfotingar och tvåfotingar har tenderat att släpa in mer jox än vanligt. Hallen är som ett smärre grustag. Men i morgon. Då ryker dammsugaren fram. För att inte tala om moppen. Det ska bli så fint, så fint.

Jag börjar dessutom inse att jag ett uterum att ta tag i. I somras när vi flyttade hit tjänade uterummet som lagringsplats för alla flyttkartonger och det hann väl bli bortåt november innan alla var tömda. Nu är det ett oskrivet blad och vi måste börja tänka till hur vi ska ha det där ute. Det blir ju ett helt nytt rum. Jag frossar lite i glossiga inredningsmagasin med så kallade balkongdrömmar, men jag vet inte riktigt. En säng, kanske? För siestan.

Modemiss

Det är ju ganska kul med kläder. Ibland kan det vara ganska skojigt att se hur andra klär sig också. Jag uppskattar när folk har en egen stil som de verkligen kan bära upp. Häromdagen såg jag däremot en kvinna som kanske hade lite mer pengar än stil. Jag tror att hon kanske tänkte så här när hon valde outfit på morgonen:

Idag ska jag på fotbollscup med min son och då vill jag se ut som en sådan där cool och kanske lite tokig mamma. Jag tar min stora rosa kofta. Den börjar visserligen se lite sjavig ut och den är inte riktigt ren, men det är faktiskt en Odd Molly-kofta och för den som inte fattar det står det Odd Molly med stora röda broderade bokstäver på ryggen. Och alla som vet något om mode vet ju att Odd Molly är både dyrt och coolt. Till det tar jag min nya röda sneakers. Converse, förstås, skulle aldrig använda något annat. Men eftersom jag ändå vill sticka ut (vilket är svårt att göra med ett par Converse eftersom ALLA i den här sta'n har Converse), så köpte jag ett par i skinn. Det är coolt. Och dyrt, det vet ju alla. Ett par svarta puffbyxor blir bra till. Och för att riktigt toka till det lite tar jag en blå toppluva på huvudet som jag har satt en stor rosa tygblomma på. Fränt. Nu ser jag mycket coolare och häftigare ut än de andra tråkiga fotbollsmorsorna.

Så kanske det gick till. Eller så blev det bara fruktansvärt fel i morgonruschen. För vem vill egenligen se ut som en stor rosa gris med små röda tassar och en smurfluva på skallen? Och det här är ju dessutom väldigt elakt skrivet av mig och jag vet att jag kastar sten i glashus. Jag har en hel del hemska saker på mitt samvete när det gäller kläder. Och egentligen tycker jag ju att det är alldeles underbart med folk som vågar sticka ut riktigt ordentligt.

Regn och rusk

Åh, varför påminde jag vädergudarna om att de hade lyckats riktigt bra igår? De återgick snabbt till arbetet och så regnar det igen. Min ny fina solstol är blöt och, nej, jag hann inte få in lakanen som jag hade hängt ut på tork igår kväll. Nu är allt som vanligt igen. Trött och grått och en hund som inte alls fattar att det är sånt här väder man stannar inne och kurar i.

Värme

Äntligen lite värme, som faktiskt känns som om den var på riktigt. Jag har kunnat sitta ute i solen i helgen och hur länge sedan var inte det? Lite, lite färg i ansiktet har jag fått. En riktig solstol är inköpt också, så nu är jag redo. Inga apriliga bakslag nu, tack.

Snart kanske man ka börja ta fram vårgarderoben också på allvar. Några plagg skulle jag dessutom vilja komma i igen, så det borde vårbantas lite. Jag tänker på det, men gör inte särskilt mycket åt det. Jag är ju i alla fall ute och promenerar med min stegräknare nu och det ger en lite större sporre än att bara ta en helt vanlig promenad. Lusten att samla mer steg genom at ta en extra sväng. Det är ju ett ganska märkligt beteende, egentligen. Att det liksom inte är på riktigt förrän man presterar något mätbart. Jag borde börja jogga också. Det brukar jag tycka så här års, men innan jag kommer mig för är det höst igen och det är ju ingen större idé att börja då. Ett år köpte jag till och med joggingskor. De har varit alldeles utmärkta promenadskor i några säsonger nu, men jag har inte sprungit ett steg i dem.

Jag borde alltså en massa. Det är synd. Det förtar det här lustfyllda med våren en aning. Men bara en aning. Jag är också väldigt duktig på att förtränga alla måsten. Som städning och sån't. Jag har sett att solen påvisar att våra fönster är i uppenbart behov att putsning. Jag tar det en annan dag. Ska bara sola lite till först. 

Läst: Båten av Nam Le

Min läslust har varit på botten den sista tiden och min koncentrationsförmåga verkar inte klara av mer än glossiga magasin med fina bilder i. Därför har det tagit betydligt längre tid än det borde ha gort att klämma mig igenom Båten. Tur då att det är en novellsamling så att man kan ta en i taget.

Novellerna i Båten utspelar sig på olika platser i världen. En liten bit av någons liv. De flesta känns ganska sorgliga och jag får ingen direkt känsla av att det finns så mycket hopp. Det är som det är, liksom, och det får man acceptera. Det är inte särskilt upplyftande läsning. Jag blir ganska låg när jag läser, även om det är fantastiskt bra skrivet. Det är alltså rktigt, riktigt bra, men jag vill inte läsa mer just nu. Det räcker med vemod och sorgligheter för min del. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om den här och nu. Det känns som om jag inte har några ord som riktigt passar in.

Friday on my mind

Jag var på lite after work-mingel igår. Det hör ju inte direkt till vanligheterna. Jag kände mig fruktansvärt motsträvig hela dagen, men det var riktigt trevligt. Ännu en gång ett bevis för att jag bör kliva ur min bekvämlighetszon lite oftare. Jag antar att det är den största faran med att jobba hemma för latmaskar som jag, men jag ska skärpa mig och börja bli lite mer social. Jag har varit i ide länge nog nu. Jag insåg att det var länge sedan jag fixade till mig lite när mascaran som jag hade för mig var nästan ny, hade torkat. Jag kan ju inte ha det så. Jag som har burit full krigsmålning varje dag i hur många år som helst. Jag kommer att glömma bort hur man lägger en makeup och alla mina ögonskuggor (och jag har många) kommer att torka ut.

För övrigt är det skönt att det är fredag och jag väntar in ett stort och hyfsat välbetalt jobb från min favoritkund och det mesta känns rätt okej. Trots att jag sitter på jobbet helt omålad och iklädd skitiga och inte alls särskilt coola jeans.

Framgång

Har en grå dag idag. Jag har hållit på att prova ut nya kontaktlinser och det har inte fungerat så bra. Dålig syn ger huvudvärk - som om jag inte var bra nog att framkalla det på egen hand - och huvudvärk och en del annat ger dåligt humör.

Jag har surfat runt lite på olika sidor och bloggar som handlar om kvinnligt företagande. Jag vet inte riktigt varför man hela tiden måste särskilja kvinnligt företagande, men tydligen är det så. Väldigt mycket kvinnligt företagande verkar dessutom handla om vad jag antar räknas som typiskt kvinnligt - hälsa, kläder, smycken. Och så coachning. Jag vet inte hur många det finns därute som är coacher inom ett eller annat område. Just nu är jag som sagt på ganska dåligt humör så jag kanske skulle behöva en coach. För det alla coacher verkar ha gemensamt är att de framställer sig själva som så oerhört positiva. Jämt. Jag misstror människor som är alltför positiva. Det är ett svart karaktärsdrag jag har som jag borde jobba med. Jag vet inte om det finns plats för oss som är lite lagom negativa och har våra mörka stunder ibland i dagens samhälle.

Man måste vara framgångsrik. Och är man inte det verkar det gå bra att påstå att man är det. Den som pratar tillräckligt högt och mycket kan övertyga vem som helst. Jag räknas antagligen inte som särskilt framgångsrik yrkesmässigt. Har varit dum nog att jobba över 20 år i en bransch jag aldrig velat vara i och dessutom bara varit halvbra på det jag gjort. Nu försöker jag jobba på egen hand med det enda målet att kunna betala mina räkningar och förhoppningsvis få lite över ibland. En sådan där positivitetscoach skulle antagligen hojta att jag siktar för lågt. Må så vara, men jag vill att min framgång ska räknas i att jag försöker leva ett gott liv och vara en bra människa. Om än lite negativ ibland.

Utmaningar

Idag har jag registrerat mig på Motiomera.se för att genomföra min alldeles egna stegräknartävling. Jag har lagt upp en ganska ambitiös rutt åt mig själv och jag lär få hålla på och knata ganska länge om jag ska komma i mål. Men det är lika bra att sätta ribban högt. Jag känner hur jag flåsar när jag går uppför backarna häromkring - som i och för sig är så kallade mördarbackar - och det känns inte kul. Eftersom mitt främsta promenadsällskap är en fyrbenting som älskar att vara ute i alla slags väder och precis hur länge som helst är det ju bara jag själv som kan hindra mig. Om tre månader sådär så kanske jag har nått målet. Om någon vill hänga med eller se var jag befinner mig är mitt användarnamn hefal. Jag ska försöka att hålla entusiasmen uppe lite längre än de vanliga första tre dagarna.

Och just nu spöregnar det, vilket gör att min och jyckens eftermiddagspromenad eventuellt blir ganska kort. Det är ingen bra start. Eller så rotar jag fram det förbenade regnstället.

Dagens färg: lila

Ägnade mig åt lite återvinning igår. Två sunkiga toppar skulle få nytt liv. Den vita var fin när den var ny, men hade fått en del missfärgningar som inte gick att tvätta bort och den mintgröna var... mintgrön. Mintrgrön är en färg som borde bannlysas. Ingen passar i mintgrönt, inte nu och inte på 80-talet. Varför jag har en mintgrön topp vet jag inte. Men jag har i alla fall haft den goda smaken att inte använda den. Inte ens på landet.

Jag hade lite svårt att välja färg, men det slutade med lila. I sista stund slängde jag i en grå klänning också för att befästa mitt nyfunna systerskap med Tant Gredelin.

Tre nästan nya plagg. Funderar på att ge mig på en gammal jacka jag har som är lite obestämt ljust olivgrön. Just nu skulle jag vilja att den var röd. Jag måste fundera ett tag om det är värt risken. Den kan ju bli helt oanvändbar också.

Bot och bättring

Ställde idag en genial diagnos på mig själv. De sista veckornas extrema trötthet och huvudvärk beror naturligtvis på järnbrist. Det vore i så fall inte första gången och det känns som en betydligt enklare förklaring än mycket annat otrevligt som jag har fantiserat om på sistone. De otäcka järntabletterna som jag har fått förut på recept blir jag dock bara dålig i magen av, så jag rusade snabbt ner till affären och inhandlade Blutsaft. Den psykologiska effekten av den första dosen är enorm. Nu lever dammråttorna farligt här hemma och pappershögarna på köksbordet är sorterade, tvätten vikt och kvällsmaten inhandlad. Fantastiskt. 

Latare än jag kan ingen vara

Det började redan igår. Jag borde ha städat, vattnat blommor, vikt tvätt. Jag hade till och med tänkt göra det, men det blev liksom inte av. Jag var trött. Seg. Lat, helt enkelt. Och så gick jag iväg och tog ett glas vin med havsutsikt medan pojkarna var på fotbollsträning, istället för att vara mammaduktig hemma. Men det blir inte riktigt lika fredagsmysigt när hela huset är i kaosläge.

Men det är ju en dag idag också. Och hittills är ingenting gjort. Jag har slöat i fåtöljen och kollat på film på någon filmkanal. Gregory's Girl, alldeles utomordentlig 80-talsnostalgi från Skottland. Det kändes så mycket skönare än att ta tag i allt det där andra. Men nu kanske det är dags. Det blir räkor och Chablis ikväll och då vore det nog trevligt om bordet åtminstone var avtorkat. Jag måste ta tag i det. Om en liten stund, bara.

Energiboost

Mina nattsömn var ju som sagt dålig i natt, vilket har lett till en viss dävenhet och vad som i vår familj kallas "tröttma". Eftersom jag inte hade alltför mycket viktiga saker att göra och mannen min är hemma och sitter i vägen för all typ av fredagsstädning, kändes en liten, liten vilostund på sängen som en alldeles utomordentlig bra sak att unna sig. Jag fick förmånen att dela kudde en stund med Simon the Cat. Det är en förmån att få ligga där och känna hur vibrationerna från katten som kan spinna ljudlöst fortplantar sig genom kudden. Man mår helt enkelt förbaskat bra av en kattpolare.

Begränsade nöjen

Har konstaterat att sedan jag slutade jobba på en arbetsplats med regelbundna och ack, så viktiga fikaraster, har mitt kaffedrickande gått ner till ett minimum. Jag gör aldrig kaffe åt mig själv på dagarna, eftersom jag tycker att det är mycket godare med te. Igår var jag dock och fikade en sväng hemma hos en mamma till en av sonens kompisar. Det blev massor av kaffe. Inte särskilt sent på eftermiddagen, men det räcker tydligen för att en koffeinavvand själ som jag inte ska kunna sova. Det är andra gången på kort tid nu. Förut kunde jag inte dricka kaffe på kvällen, men nu kan jag uppenbarligen inte ens dricka kaffe efter lunch. Se så fort det går att programmera om kroppen efter många års arbetsplatsmissbruk. Det är lite synd. Det är ju himla trevligt att bli bortbjuden/bjuda någon på en kopp kaffe ibland, men det får jag visst lägga ner om jag vill behålla min nattsömn. Och det vill jag.

Men det är inte bara det. Jag måste vara extremt måttlig med att dricka vin också, om jag vill kunna sova. Går jag över en viss gräns (och det rör sig inte om särskilt mycket) innebär det hjärtklappning och obefintlig sömn. Ska man inte få ha något roligt kvar när man blir äldre?