Förnekelsens tid är över

Jag gjorde det i morse. Vägde mig, alltså. Det var mycket värre än jag trodde och går inte att bortförklara på minsta lilla vis. Mina ganska lama försök att ta tag i det här med vikten de senaste åren har inte förlöpt väl. Jag har helt enkelt inte vägt tillräckligt mycket för mycket för att motivationen ska vara mer än ett par dagar. Men nu har jag gått över gränsen. Kläderna har inte alls krympt i den nya tvättmaskinen. Så nu är frågan: tar jag tag i det nu eller ska jag bara fortsätta leva i förnekelse tills efter jul? Det brukar ju köra ihop sig med dieter och sån't så här års, eftersom de oftast inte är förenliga med frosseri och det är väl just frosseri som är själva julfirandet nu för tiden. Man kanske bara ska försöka upprätthålla någon slags status quo så länge, för att precis som alla andra ta nya friska tag nästa år. Jag kan ju alltid önska mig ett gymkort i julklapp. Fast det är en julklapp jag inte skulle bli ett dugg glad över att få.

Eller så kan jag rabbla medelålderskrisande kvinnors favoritmantra: jag duger som jag är. Fast det funkar inte heller, det är ju bara ett sätt att tillåta sig själv att fortsätta leva i förnekelse. Jag vill kunna använda alla mina kläder. Punkt. Det är bara att bita ihop och hålla igen. Jag åt i alla fall en sallad till lunch igår. Visserligen med mycket dressing, men det är alltid en början. Och så tog jag en ganska lång promenad i morse. Alltid något. Frisk luft är ju också nyttigt, även om man inte går ner i vikt av den.

Info till den hemliga bokvännen

Jag är med i juklappsbyte hos En bok om dagen och ska här försöka ge lite info som ska underlätta för min än så länge hemliga bokvän. Jag var kanske lite för snabb och försökte komma lite för lätt undan, men nu uppdaterar jag det här inlägget och försöker svara på alla frågorna som En bok om dagen så vänligt förser oss med.

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?

Jag läser allt möjligt, från högt till lågt och det viktigaste är en intelligent historia och ett bra språk. Gärna klassiker, är obotlig Jane Austen-fan. Gamla ryssar har jag en livslång kärlek till också. Och Shakespeare. Om jag ska läsa deckare ska det helst vara smarta brittiska och absolut inga som man kan sätta etiketten "det svenska deckarundret" på.

* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)

Se ovan. Och jag har allt och ganska mycket om Austen och Shakespeare.

* Läser du på andra språk än svenska? Vilka?

Engelska.

* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall?

Lyssnar på cd-böcker i bilen ibland. Inte mp3, eftersom jag har en gammal och omodern bilstereo.

* Samlar du på böcker av någon särskild författare?

Inte förutom Jane Austen och William Shakespeare.

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?

På flikarna ovan finns nedklottrat de böcker jag läst de senaste åren. I övrigt, nej.

* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)

En bra, smart historia och ett bra språk.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?

Björn Ranelid.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Björn Ranelid.

* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?

Kan inte komma på någon. Fast jag skulle vilja läsa lite mer böcker som inte är från Sverige, USA eller Storbritannien.

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?

Kan inte komma på någon på rak arm, förutom att jag blev lite sugen på Niccolo Ammanitis senaste, efter recension i GP i morse. Men det dröjer väl en stund innan den kommer i pocket.

* Vad gör du helst på fritiden?

Läser, virkar, försöker pyssla i största allmänhet. Går ut med hunden. Undviker i övrigt all form av träning.

* Samlar du på något?

Nej.

* Favoritfärg?

Turkos.

* Teve-serier som du uppskattar?

Jag följer inga TV-serier om det inte är sådana med avslutade avsnitt. Avskyr cliffhangers i TV-sammanhang, eftersom det innebär att jag måste hålla reda på TV-tablåer.

* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?

Filmer som känns i hela kroppen.

* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?

Jag är tedrickare av ganska stora mått och har nästan helt lagt av med kaffe, i alla fall till vardags.

* Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?

Äter gärna en chokladbit, men allra helst nötter av olika slag, vilket ju passar bra i juletider. Och jag äter gärna naturgodis. Gillar inte lakrits.

* Stjärntecken? 

Stenbock.

* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?

En bok av Björn Ranelid.

* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?

Har inte tänkt så långt än.

* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)?

Både äter och tål det mesta.
I övrigt vet jag inte riktigt vilken information jag ska förse dig med, kära bokvän, men du är varmt välkommen att fråga.

Uppladdning

Igår företogs den perfekta uppladdningen inför jul. Bästa svägerskan och jag spenderade en halv dag på Hagabadet med massage, lite plaskande och brunsch med ett glas vin. Det var förra årets julklapp från våra barn och min man. Det var verkligen superskönt och en alldeles utomordentligt vald present. Tackar ödmjukast för den.

Nu är jag nästan redo för lite jul. Jag har hängt upp röda gardiner, till exempel. Inhandlade väldigt tjusiga med broderier och paljetter på det alldeles utomordentliga julvaruhuset Rusta. Jag har strukit dukar och bytt ut alla turkosa ljuslyktor mot röda. Och förstås fått upp lite elljustakar och stjärnor i fönstren. I'm ready. Just nu försöker jag vänja mig vid det röda som är en färg jag inte alls gillar i inredningssammanhang. Jag försöker intala mig att det är mörkt och mysigt och att det blir bra, bara man tänder tillräckligt många ljus, men jag inser att jag redan ser fram emot att få riva ner det igen så att jag kan återgå till min normala färgskala som den senaste tiden är turkos, grönt och lila och väldigt, väldigt ojulig.

Men nu är det alltså rött som gäller en månad framåt. Det får gå. Jag är i alla fall nöjd med de nya gardinerna. Om det inte hade varit stormvarning skulle jag ha tagit med en sekatör ut idag och knipsat lite grankvistar att göra en krans av. Sån't gillar jag. Jag har till och med torkat apelsinskivor i ugnen att dekorera med.

Tidningsspaning

Jag läser en hel del tidningar. Eller bläddrar i dem i alla fall. I många magasin kan man läsa om vikten av att ta hand om sig på olika sätt. Att säga nej, stressa mindre, planera in egentid i kalendern (höll på att skriva almanackan, med insåg att det lät hopplöst gammalmodigt). Att man inte måste vara så himla perfekt jämt om man vill må bra. Det är ju fint och ligger i tiden och allt det där, men på nästa sida kan de sedan av någon outgrundlig anledning göra sitt yttersta för att jag som läsare ska inse hur oerhört patetiskt operfekt jag är.

Exempelvis bläddrade jag häromdagen lite förstrött i en bilaga till Damernas Värld, som man vid första ögonkastet skulle kunna tro var en skönhetsbilaga, men det var bara en förklädd reklambilaga. Mitt i någonstans vill företaget ifråga att vi som läser ska få någon att identifiera oss med, så att vi hittar rätt i hudvårdsdjungeln. Den som ska representera hudvård för 40+, det vill säga sådana som jag, presenteras som Jane, 46 år, från Stockholm. Jane är chef på ett företag med internationell verksamhet, har två barn i skolåldern, tränar zumba, aerobics och är med i en bokcirkel. Samt tar naturligtvis oerhört väl hand om sin hy. Om Jane hade fått breda ut sig lite mer i annonsen hade hon säkert kvittrat något om mysiga middagar med vänner och italiensk matlagning och långkok i det perfekta köket. Jag behöver bara kasta en blick på perfekta Jane för att avsky henne och hennes förbaskade hudvårdsprodukter.

Sedan är det ju det här med stundande jultider. Då finns det inga goda råd om egentid och att säga nej längre. Nu är det fritt fram för att tokstressa, ivrigt påhejad av varenda blaska.

I Expressens lördagsbilaga från helgen som gick börjar julhysterin breda ut sig. De har till och med en liten kalender som man kan följa för att enligt tidningen "slippa julstsressen". Så när det är 14 dagar kvar till jul kan man göra senapen, när det är 10 dagar kvar bakar man knäckebröd och gör köttbullar som man stoppar i frysen, en vecka innan kan man göra sina fisk- och skaldjursterriner och frysa in, när det är fem dagar kvar sätter man igång att grava laxen och gör alla sina köttpatéer, sedan börjar det bli dags att lägga in sillen, koka saftsås till ris á la maltan, griljera skinkan och dagen innan julafton gräddar man sin Janssons frestelse och rör ihop ris á la maltan. Jag antar att man dessutom under ungefär samma tidsperiod handlar julklappar, städar, tvättar fönster, pyntar, fixar gran, bjuder alla sina vänner på trevliga glöggpartyn och tindrar förväntansfullt i största allmänhet. Sedan står det att på julafton, då är det bara det roliga kvar, nämligen att fixa salladerna, skiva upp all mat, lägga upp den fint och bjuda till bords.

Om man nu inte blivit hämtat med ambulans innan dess. Naturligtvis i god tid innan jul, alla vet ju hur underbemannad vården är under själva julhelgen.

Jobbkoma

Två helvetesdagar är till ända. Hoppas jag. Fortfarande kan vad som helst hända. En mycket överoptimistisk tidsplan (tidsuppskattningar är inte alltid min starkaste sida, uppenbarligen) ledde till att jag fick klämma in ca 20 timmars jobb på en och en halv dag. Lägg därtill så kallat tekniskt strul av den mer hjärtklappningsframkallande sorten. Det vill säga, under den tid som jag skulle tokjobba och inte alls hade tid för något annat än att möjligen gå ut med hunden, kraschade min dator tre gånger. Jag har alltså startat om, gjort om, reparerat korrupta filer, stirrat på blå skärmar och allt möjligt eländigt samtidigt som klockan tickade och deadline närmade sig. Inte bra.

Men nu är allt skickat och förhoppningsvis läsbart för mottagaren. För att hålla mig alert har jag under gårdagskvällen och natten käkat tonvis med choklad. Funkar bättre än kaffe och man kan sova efteråt. Men nu börjar det kännas som om det räcker. Ska sätta mig och njuta av en nyttig lunch i lugn och ro. Sedan ska jag plocka i två dagars disk i diskmaskinen och slänga mig i soffan och hoppas att ingen vill mig något förrän jag har sovit ett par timmar.

Mörkerkörning

Mysig dag i gamla hemstaden med trevlig samvaro med goda vänner. På vägen hem upptäckte jag dock en lite jobbig sak om mig själv. Min bil är bra på många sätt, klarade exempelvis besiktningen alldeles galant för bara några dagar sedan, men den har en del att önska när det gäller strålkastare. Eller rättare sagt, den har helt usla strålkastare och borde egentligen inte få vistas på allmänna vägar efter mörkrets inbrott. Lägg så till ett lätt duggregn, regnblanka vägar och antagligen en del skit på strålkastarna. Samt en bilförare med lite ögonproblem till följd av en propp i huvudet som orsakade ett tryck på synnerven som inte längre har den elasticitet som en synnerv ska ha. Det vill säga, när jag blir bländad tar det lite för lång tid innan jag ser igen. Allt detta sammantaget innebär livsfara vid bilkörning i mörker, det fattar ju vem som helst.

Så de fem milen mellan Örebro och Åmmeberg gick inte riktigt som en dans i kväll. Jag kände hur jag körde långsammare och långsammare för att försöka urskilja vägen och att jag antagligen retade upp somliga av mina medtrafikanter rätt rejält. Jag körde helt enkelt som en jävla kärring. Antagligen vad jag själv skulle ha muttrat om jag kört i bilen bakom mig själv.

Så från och med nu ska jag försöka bli en snäll trafikant. Jag ska tänka att den där som kryper fram och vinglar lite framför mig kan vara en sådan som jag som sitter i en liten löjlig fransk bil som är gjord för att köras i solsken. Och som dessutom ser lite dåligt ibland, särskilt vid möten med stora långtradare.

På landet hemmavid

Så är jag i huset på landet då. Lika skönt som vanligt. Har tillbringat större delen av kvällen med att få upp värmen i den ganska så nedkylda kåken. Efter ett evigt hämtande av mer ved är det nu varmt och gott här igen. Mitt enda sällskap har varit hunden, men i morgon ska jag vara supersocial. Lunch med C och lite eftermiddagsaktivitet med B. Däremellan får jag väl hitta på något. Ser verkligen fram emot det. Att träffa dem, alltså.

I övrigt hade jag tänkt mig att jag skulle jobba lite när jag kom upp hit. Ett jobb som skulle skickas "in a few moments" i morse. Det har inte dykt upp än. Sådant är lite irriterande.

I morgon styr jag kosan norrut

I morgon ska jag åka upp till huset på landet. Jag ska vara lite social och träffa vänner som jag aldrig hinner med att träffa annars när vi åker hela familjen. Då ska vi ju umgås med varandra och hitta på en massa saker och det är ju bra, men ibland behöver man lite tid för sig och sitt. Så fredag är inbokad med sköna B. Jag ser fram emot det. I övrigt vet jag inte än. Några dejter till ska jag väl hinna med.

Och jag ser fram emot att vara i huset några dagar. Elda i vedspisen och mysa lite. Det ser ut som om jag har en del jobb, men det går lika bra att göra därifrån. Det är ju det som är den stora fördelen och friheten med att vara sin egen. Jag är rätt korkad som inte utnyttjar den möjligheten lite mer. Jag måste få in i skallen att man inte måste sitta bakom ett skrivbord för att jobba. Man kan lika gärna sitta i soffan på landet. Och det spelar ingen som helst roll när på dygnet jag gör det, bara jag håller deadline. Jag måste ju hänga med lite, vara en modern människa. Så gott det nu går. Vanans makt är lite för stor ibland. Plus den där Jante på axeln som är så orolig för att jag inte ska göra rätt för mig.

Och skulle det vara så att jag får tid över kan jag ju alltid läsa lite. Det är dåligt ställt med läsandet just nu. Bokhögarna börjar torna upp sig. Här bredvid mig på skrivbordet ligger exempelvis en liten volym med titeln "Vägen till din första miljon". Den borde jag verkligen läsa och förhoppningsvis lära mig något av.

Soffpotatis-wannabe

Ny soffa på plats. Vet inte om jag är nöjd eller inte. Det är inget fel på soffan, men möjligen på rummet. Borde ha ett större rum. Det blir dock betydligt svårare att åstadkomma och kan inte anskaffas på IKEA. Just nu har vi också ett visst möbelöverskott, så när allt onödigt har avlägsnats blir det nog bra. Vi får i alla fall plats allihop i soffan nu och det är ett klart plus.

Klockan är bara 14.00 nu i skrivande stund och jag har precis avslutat ett jobb som har varit ganska mentalt påfrestande. Allt som har med tyska att göra är mentalt påfrestande och det här var väldigt mycket tyska. Jag borde förkovra mig lite mer i tyska så skulle det gå så mycket lättare. 

Jag kanske, kanske kan unna mig en stund i nya soffan? Bara lite, kolla på TV, dricka te och så. Andra kontorsslavar går ju faktisk och fikar så här dags. 

Mycket att fira

Intensiv helg med mycket firande av alla de slag är till ända. Sonen som nu är nyfylld elvaåring fick det han önskade sig och mer därtill. Plus ett rejält släktkalas. Jag tror han är nöjd. Farfar hade fyllt år i veckan som gick, så han fick också firas lite. Och mormor för två veckor sedan. Det var liksom ingen ände på presentregnet.

Igår åt vi middag ute på Hönö, på fina Tullhuset och det var mycket gott. Vi fick dessutom lokalens bästa bord. Synd bara att det hade mulnat på så att vi inte kunde njuta av den fantastiska havsutsikten fullt ut.

Så nu känns det som om det är vardag i dubbel bemärkelse igen. Det ska väl gå det med. Bilen gick för övrigt genom besiktningen utan anmärkning i morse. Det är nästan så att det är värt att fira. Inte för att jag trodde att det skulle vara några större fel, men man kan aldrig lita på en karl som i vilket ögonblick som helst kan ta en hammare och dänga till ens stackars bil i underredet.

Fredag

Har knappt hämtat mig från chocken över att Björn Ranelid ska vara med i Melodifestivalen. Kan inte karln skriva en bok eller något, så att han håller sig sysselsatt med något som gör att han inte hinner synas hela tiden? Inte för att jag kommer att läsa, men enligt honom själv har han ju en enormt stor läsekrets. Om så är fallet kanske de hellre vill läsa en ny bok än se honom fjanta runt i TV. Och vi andra kan slippa båda delar.

I övrigt är det ju fredag och en stor helg stundar. Sonen fyller år i morgon och det blir faktiskt ett riktigt släktkalas med firande hela dagen. Det är fler som har fyllt år den senaste tiden, så det blir lilla julafton med presentutdelning till höger och vänster.

Så jag borde sätta igång och städa. Men jag väntar en stund till. Ett mirakel kanske inträffar och det visar sig att jag har vunnit städning i flera år framåt i någon mysko tävling som jag inte ens vet att jag har varit med i. Det skulle vara fint.

Ska jag eller ska jag inte?

Sitter just nu och funderar på om jag ska beställa lite alldeles äkta Söderblandning från The Tea Centre of Stockholm. Eller inte. Jag har en sådan fin liten burk som är avsedd för just nämnda Söderblandning och det vore väl dumt att fylla den med något annat. Inte för att det inte går att köpa te här, men inte just sån't te.

Värre problem än så vill jag inte kännas vid just nu.

Läst: Det du önskar kan du få av Noelle Oxenhandler

Noelle Oxenhandler verkar vara en sund skeptiker till sin natur, men vill ändå undersöka kraften i att önska sig något. Hon önskar sig ett hus, en man och lite andlig upplysning. Den stora frågan är alltså: Kan önskningar förändra ens tillvaro och ge en det man vill ha?

Det är ju ett tema som det skrivits om en hel del förut, men i just den här boken undviks termen "attraktionslag" ganska konsekvent. Noelle är inte övertygad om att det fungerar, hon vill bara testa. Hon ser ganska nyktert på tillvaron runt omkring sig och är en intelligent människa som kan relatera till sagor, myter och olika ritualer utan att propagera för något. Hon säger aldrig: Så här är det. Det är befriande och på gränsen till oamerikanskt.

Jag gillar det. Det känns hoppingivande. Man kan förändra sin tillvaro. Om det sedan är universum som ger en det man vill ha eller om saker och ting helt enkelt bara går så mycket lättare när man förändrar sig själv i rätt riktning är ju egentligen strunt samma.

Jag kanske också skulle ge mig på ett experiment?

Hört: Diagnos: Strypt av Peter Gissy

Läkaren Robert Krüger får ett larm om att en sprängladdning exploderat på en Stena-färja i Göteborgs hamn när han är på väg hem från jobbet. Han är först på plats och som tur är, är det bara en skadad. Efter att Robert har lappat ihop den skadade mannen lyckas dock någon ta sig in på Sahlgrenska för att mörda patienten och sedan inleds en vild jakt på internationella skurkar med synnerligen ondsinta planer. Skoningslösa mördare skördar offer till höger och vänster i jakt på något som de tror att deras offer har i sin ägo. Vad?

Det blir en svår nöt för kriminlainspektör Mia Baltzarsdotter och hennes kollegor att lösa. Ett lite stickspår finns också i form av en pervers stalker och våldtäktsman.

För mig är det här en dussindeckare som duger bra att slölyssna på i bilen. Det är ganska spännande, har ett hyfsat driv och en rätt storslagen upplösning. Dock tycker jag att stalkersidekicken känns ganska onödig. Sedan gillar jag egentligen inte alls att läsa om ruskiga saker som inträffar i den miljö jag själv befinner mig i just nu. Jag är inte så mycket för mord på hemmaplan.

Äntligen vardag

Som vardagsknarkare måste jag tillstå att det är lite skönt att höstlovet är över. Alla familjemedlemmar håller inte med mig, men om man nu får vara lite, lite egoistisk. Rutiner är ganska bra, trots allt. Inte för att det gångna lovet har varit jobbigt på något sätt. Sonen har tillbringat all tid i den närbelägna idrottshallen där höstens stora turnering i inomhusfotboll ägt rum. Jag vet inte riktigt vad de har haft för sig därborta, men det är där "alla" har varit.

Igår var det så dags för sonens lag att spela själva. Tidig morgon blev det och vid lunch var det slutspelat för deras del. De var mycket duktiga allihop och föll med flaggan i topp i kvartsfinal. Ibland har man bara inte turen på sin sida.

När man sitter på läktaren får man ju lite tid att fundera och notera saker och ting omkring sig. Här är således några spridda tankar från läktaren:

"Undrar om den ende som ser svensk ut i Assyriska känner sig utanför i laget?"

"Det är riktigt osmakligt med stora tryck på jeansen över baken. Även om det står Dolce & Gabbana. Thailandsfynd? 40-årskris?"

"Din stora, feta pansarvagn! Ge fan i min unge!" (När min son knockas på plan och blir liggande.)

"Men kan du inte bara hålla käften!" (När man tvingas lyssna på pappor som coachar från läktaren samt skriker på domarna.)

På eftermiddagen fick vi lite så kallad vuxentid när sonen inte ville följa med oss hem. Vi får det ibland nu för tiden och det känns lite ovant. Vi åkte till Gunnebo slott och promenerade lite med den galna hunden (hans älsklingspudel löper och han kan varken äta eller sova just nu). Det var fint. Sedan blev det en sen söndagsbrunch på Avenyn. Mycket gott. Och naturligtvis åt vi inte alls med måtta.

Stinna och mätta kunde vi sedan ramla ner i soffan hemma med söndagsbilagan i högsta hugg. Där läser jag en sådan där fånig söndagsintervju med en författare som glatt kvittrar att hon har det bästa från två världar när hon lever med sina barn varannan vecka och får leva vuxenliv varannan vecka. Ytterligare en sådan där modern morsa som tycker det är skönt att vara av med barnen halva tiden. Jag blir oerhört provocerad. Jag har ingen förståelse för att föräldraliv och vuxenliv måste stå i konflikt med varandra. Jag tycker synd om alla barn till moderna mediemänniskor som får läsa i tidningarna om att deras mammor och pappor tycker det är så underbart att slippa ta hand om sina ungar jämnt och ständigt. Slippa pannkaksträsket. Känner man sig som en älskad unge då?

Eller så är den här bilden av hur underbart det är att vara varannanveckasförälder bara en fasad. Ingen vill säga rent ut att de bara ligger hemma och gråter och saknar den där veckan när ungarna är borta. Eller täljer vaxdockor föreställande Den Nya Kvinnan i min exmans liv att sticka nålar i, särskilt de kvällar när det är den där häxan som får pussa mina barn godnatt och inte jag.

Mat man mår bra av, hur svårt kan det vara?

Igår kväll hade vi en middagsgäst. Det innebär ju att man anstränger sig lite extra. Massor med mat blev det. Och glass. Och choklad. Litervis med cola. Sent blev det också. Så idag har jag nästan känt mig bakis, trots att jag inte drack en droppe vin. Det är ett tydligt tecken på att min kropp mår riktigt dåligt av sådan här kosthållning och jag hoppas att min hjärna nu kan omprogrammeras till att längta efter morötter i stället. Vi skulle må bra av det, min kropp och jag.

Det har varit slarvigt med maten nu ett tag. Det syns och känns. Jag måste skärpa mig. Fattar egentligen inte varför det ska vara så svårt. Jag vet ju hur bra jag mår när jag äter bra mat. Måndag, då är det vardag igen på riktigt. Tillbaka igen till mer regelbundna tider och rutiner. Ingen som kan locka mig ut på dåligheter, förhoppningsvis. Nej, på måndag då blir det grönsaker, kanske någon liten räka och hinkvis med grönt te.

Filmtajm

Naturligtvis var det högtidsstund i TV-soffan igår. Stolthet och fördom på TV. Det missar man ju inte, även om jag inte är helt överförtjust i just den här versionen. Jag har inget emot Keira Knightley som skådespelerska, men hon är inte Elizabeth Bennet för mig. För mycket piratdrottning över henne, kanske. Men filmen är ändå rätt bra och storyn är ju fantastisk, så hur fel kan det bli? Fast jag undrar hur man uppfattar storyn om man nu inte kan den utantill. Filmen är lite kort och jag kan tänka mig att man kanske tycker att historien hoppar lite när man inte kan fylla i luckorna med bakgrundsinformation. En sådan här komplex roman ryms helt enkelt inte inom ett vanligt långfilmsformat.

Fick dessutom tillfälle att färdigställa mitt senaste virkprojekt. Ny soffa är ju beställd och den kräver nya kuddar. Jag är rätt nöjd och det ska bli några till. Får se om det blir fler hästar eller om jag ska variera motiven lite.

Frysen full av fisk

Igår kväll ringde det på dörren här. Det var en pratglad ung man från fiskbilen.se, som undrade vad jag skulle beställa den här gången. "Den här gången" är en intressant formulering, med tanke på att vi aldrig har beställt något därifrån någonsin. Nu är jag av en ganska fånig anledning positivt inställd till fiskbilen.se. De har nämligen en filial i Åmmeberg, ganska nära vårt hus på landet, så jag brukar se deras bilar när jag är ute och går. Så de känns lite trygga, på något sätt. 

Hur som helst bjöd jag inget större motstånd och efter en kvart hade jag en jättelåda med fisk och räkor i hallen och var flera tusen kronor fattigare. Jag ångrade mig genast. Efter lite pusslande fick jag in alla firrarna i frysen och det var precis på håret. Jag fick ta ut lite bröd bara för att få plats. Ändå påstod den snabbpratande att folk runt omkring köpte mycket mer. Jag undrar hur stora frysar mina grannar har i så fall och om de aldrig äter något annat än fisk?

Jag försöker nu övertyga mig själv om hur praktiskt det är att ha hela frysen full med fisk. Ett argument är att jag ju ändå tänkt ta dra ner på köttätandet av både etiska och hälsomässiga skäl. Fast med tanke på rovfisket borde man väl dra ner på fiskätandet också. Ett annat argument som jag kom på i morse är att jag nu kan se till att lära mig grava lax. Jag har ju massor att öva på. Över huvud taget behöver jag ju lära mig laga till fisk lite bättre. Jag ska börja öva redan idag. Jag surfade på nya recet på fiskgryta redan tidigt i morse innan jag hade klivit ur sängen. Måste börja göra lite plats i frysen, ifall jag skulle få för mig att baka. Eller handla något annat än fisk. Vet inte hur jag ska tala om för sonen att det tyvärr inte blir mer limpa till frukost nu på ett tag, eftersom vi inte har plats i frysen för bröd längre. Men lite torsk på morgonkvisten kanske också går bra?

Läst: Till längtans försvar av Owe Wikström

Hur kan man egentligen motstå att läsa en bok som heter "Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango"? Det går ju liksom inte. Inte när man står med båda fötterna djupt nedgrävda i den nordiska myllan. När man längtar till ljuset, sommaren, värmen. Och när det är sommar längtar man till hösten och lite lugn och ro, eftersom den efterlängtade sommaren kan vara så stressig ibland. Alla nordbor är väl inte sådana, men jag är det definitivt. Så jag var ju tvungen att läsa den här boken.

Det är en fin bok. En sådan där bok som nästan kräver att det finns någon annan i närheten som man kan läsa vissa stycken högt för. Det är mycket behagligt att få läsa om vemod, allvar och vårt behov av andlighet utan att hela tiden pådyvlas den där krampaktiga positiviteten som återfinns på så många andra håll. Det är okej och nödvändigt att vara allvarlig ibland. Och att längta efter något med ett vemod som nästan gör ont kan göra gott.

Så det känns bra att läsa den här boken. Jag känner mig stärkt av lite allvarlig eftertanke och att få bejaka min vemodiga längtan efter exempelvis mitt hus på landet. Man måste faktiskt inte alls vara hysteriskt glad hela tiden för att vara lycklig.