Som vardagsknarkare måste jag tillstå att det är lite skönt att höstlovet är över. Alla familjemedlemmar håller inte med mig, men om man nu får vara lite, lite egoistisk. Rutiner är ganska bra, trots allt. Inte för att det gångna lovet har varit jobbigt på något sätt. Sonen har tillbringat all tid i den närbelägna idrottshallen där höstens stora turnering i inomhusfotboll ägt rum. Jag vet inte riktigt vad de har haft för sig därborta, men det är där "alla" har varit.
Igår var det så dags för sonens lag att spela själva. Tidig morgon blev det och vid lunch var det slutspelat för deras del. De var mycket duktiga allihop och föll med flaggan i topp i kvartsfinal. Ibland har man bara inte turen på sin sida.
När man sitter på läktaren får man ju lite tid att fundera och notera saker och ting omkring sig. Här är således några spridda tankar från läktaren:
"Undrar om den ende som ser svensk ut i Assyriska känner sig utanför i laget?"
"Det är riktigt osmakligt med stora tryck på jeansen över baken. Även om det står Dolce & Gabbana. Thailandsfynd? 40-årskris?"
"Din stora, feta pansarvagn! Ge fan i min unge!" (När min son knockas på plan och blir liggande.)
"Men kan du inte bara hålla käften!" (När man tvingas lyssna på pappor som coachar från läktaren samt skriker på domarna.)
På eftermiddagen fick vi lite så kallad vuxentid när sonen inte ville följa med oss hem. Vi får det ibland nu för tiden och det känns lite ovant. Vi åkte till Gunnebo slott och promenerade lite med den galna hunden (hans älsklingspudel löper och han kan varken äta eller sova just nu). Det var fint. Sedan blev det en sen söndagsbrunch på Avenyn. Mycket gott. Och naturligtvis åt vi inte alls med måtta.
Stinna och mätta kunde vi sedan ramla ner i soffan hemma med söndagsbilagan i högsta hugg. Där läser jag en sådan där fånig söndagsintervju med en författare som glatt kvittrar att hon har det bästa från två världar när hon lever med sina barn varannan vecka och får leva vuxenliv varannan vecka. Ytterligare en sådan där modern morsa som tycker det är skönt att vara av med barnen halva tiden. Jag blir oerhört provocerad. Jag har ingen förståelse för att föräldraliv och vuxenliv måste stå i konflikt med varandra. Jag tycker synd om alla barn till moderna mediemänniskor som får läsa i tidningarna om att deras mammor och pappor tycker det är så underbart att slippa ta hand om sina ungar jämnt och ständigt. Slippa pannkaksträsket. Känner man sig som en älskad unge då?
Eller så är den här bilden av hur underbart det är att vara varannanveckasförälder bara en fasad. Ingen vill säga rent ut att de bara ligger hemma och gråter och saknar den där veckan när ungarna är borta. Eller täljer vaxdockor föreställande Den Nya Kvinnan i min exmans liv att sticka nålar i, särskilt de kvällar när det är den där häxan som får pussa mina barn godnatt och inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar