Hur kan man egentligen motstå att läsa en bok som heter "Till längtans försvar eller vemodet i finsk tango"? Det går ju liksom inte. Inte när man står med båda fötterna djupt nedgrävda i den nordiska myllan. När man längtar till ljuset, sommaren, värmen. Och när det är sommar längtar man till hösten och lite lugn och ro, eftersom den efterlängtade sommaren kan vara så stressig ibland. Alla nordbor är väl inte sådana, men jag är det definitivt. Så jag var ju tvungen att läsa den här boken.
Det är en fin bok. En sådan där bok som nästan kräver att det finns någon annan i närheten som man kan läsa vissa stycken högt för. Det är mycket behagligt att få läsa om vemod, allvar och vårt behov av andlighet utan att hela tiden pådyvlas den där krampaktiga positiviteten som återfinns på så många andra håll. Det är okej och nödvändigt att vara allvarlig ibland. Och att längta efter något med ett vemod som nästan gör ont kan göra gott.
Så det känns bra att läsa den här boken. Jag känner mig stärkt av lite allvarlig eftertanke och att få bejaka min vemodiga längtan efter exempelvis mitt hus på landet. Man måste faktiskt inte alls vara hysteriskt glad hela tiden för att vara lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar