Brev till Gud

Hej Gud!

Du får ursäkta det familjära tilltalet, men jag vet inte hur jag ska säga annars. "Käre" känns inte riktigt bevämt och "bäste" är alldeles för formellt. Det får bli "hej", helt enkelt.

Du och jag har ju inte alltid varit överens genom livet. Jag tänkte att det kunde bli ändring på det. Jag är villig att räcka ut en hand till försoning. Det handlar inte om förlåtelse, det är jag inte redo för än och jag är tveksam till om jag någonsin blir det. Jag nöjer mig med försoning.

Att jag lever ett hyfsat liv och att jag har ett barn har jag inte direkt dig att tacka för. Jag tackar läkarvetenskapen. Hade jag lagt mitt liv i dina händer hade jag varit död nu. Min son hade aldrig fötts. Det är det jag har emot dig, det vet du. På ett sätt kan jag tycka att du är skyldig mig en del. Du gjorde mitt liv till ett helvete under en tid. Tur att det finns duktiga läkare som inte förlitar sig på högre makter.

Men nog om det. Jag begär egentligen inte särskilt mycket. Jag klarar mig rätt bra på egen hand nu. Jag ligger ingen till last. Jag kanske inte alltid har gjort de bästa valen i livet, men det har varit mina val, även om jag vid vissa tillfällen har varit alldeles för influerad av människor som kanske inte alltid förstod vad det var jag behövde. Men jag tror jag har dragit en del lärdom, om det nu kan vara någon tröst. Sedan finns det ju såklart en hel massa saker som har hänt som jag inte alls kan förstå vitsen med. Jag tror du vet vad jag menar. Dina vägar ska ju vara outgrundliga och det kan jag verkligen skriva under på.

Jag befinner mig väl någonstans mitt i livet, rent statistiskt. Fast inte riktigt. Jag tänker nämligen bli 100, minst. Så därför räknar jag helt kallt med att jag har ganska många år kvar. De åren vill jag leva i lugn och ro. Jag vill ha sinnesfrid. Ingen mer turbulens, tack. Du borde kunna hjälpa till lite med det. Helst vill jag ha ett litet hus på landet där jag i lugn och ro kan leva och kanske odla en trädgård. Jag skulle gärna förtjäna mitt uppehälle genom att skriva något. Eller göra något annat kreativt. Jag behöver inte bli rik, men jag vill gärna ha så jag klarar mig hyfsat. Jag vill ha goda vänner på lagom avstånd, som jag kan hälsa på och som kan hälsa på mig. Kunna göra en resa då och då när jag behöver nya intryck. Och ett bibliotek, gärna med öppen spis, där jag kan läsa och dricka te på vintern. Om det finns en sjö i närheten är det ett stort plus. Och glöm inte skogen. Det måste finnas skog.

Att jag och de som står mig nära ska få vara friska och ha hälsan är väl så självklart så jag knappt behöver skriva det. Det hoppas jag att du förstår. Inga mer sjukhus för mig, tack.

Självklart önskar jag också att allt går bra i livet för min son. Det har ju inte direkt blivit lättare att växa upp. Nu för tiden är det väl mer tur än skicklighet om man klarar tonåren utan större men. Hur tänker du där egentligen? Jag kommer naturligtvis att göra allt jag kan för honom och mer därtill, men om jag behöver extrahjälp, kan jag räkna med dig då? Han har ett gott och oförstört hjärta, låt honom få behålla det. Du kan säkert ha nytta av det en vacker dag.

Det är väl egentligen inte för mycket begärt, eller hur? Jag tycker faktiskt inte alls att jag gapar efter för mycket. Jag tycker till och med att jag har gjort mig förtjänt av det, på sätt och vis. Så har vi en deal, eller?

Jag vet inte riktigt hur jag ska underteckna det här. "Din ödmjuka tjänare"? Glöm det. "Din undersåte"? Nänä. Jag skriver bara:

Hälsningar
Helena