Rätt och fel

Har funderat lite. Det gör jag ju i och för sig oftare än vad folk kanske tror, men ändå. Jag har funderat lite extra. På att alla verkar tycka att de har så rätt i allt, medan alla andra har fel.

Här är ett pinfärskt exempel från igår. Jag var ute på den vanliga morgonpromenaden med hunden när jag ser en annan, lös hund med husse på kryckor ca 20 m bakom. Den lilla skithunden rusar stöddigt fram till oss och slagsmål utbryter. Jag fick gå emellan och ta bort jycken från min hund, medan husse sakta men säkert närmade sig på sina kryckor. I det här läget förväntar man sig en ursäkt. Men det jag i stället får höra är att "jag kan faktiskt inte ha honom kopplad nu när jag går på kryckor". Nähä? Så då låter man en hund man inte har kontroll över springa lös i ett villaområde och gör det till alla andras problem? Vad fan är det för fel på folk?  Och kan man verkligen inte rasta sin hund på rätt sätt, så finns det andra som kan. Mot en viss avgift då förstås. Här i trakten åker de omkring i små bilar som det står "hundrastare" på.

Och man skulle kunna tro att det är de yngre som är värst. De bortskämda skitungarna som fått allt de pekat på av sina curlingföräldrar och som har fått lära sig att "ta för sig", men någonstans verkar det vara den äldre generationen, den som borde vara präglad av s k sunt bonnförnuft, som är värst. De trängs i kassaköerna, står i vägen i affären och verkar anse att alla ska anpassa sig efter dem. Glömmer man bort att visa hänsyn gentemot andra när man blir äldre? Är jag på väg dit? Hur lång tid tar det innan man börjar tycka att allt jag gör är rätt och alla som inte tycker som jag har fel? Kommer jag snart att börja snegla på grannarna för att kolla att de har uppfyllt sina skyldigheter i form av skottning, sandning och vad det nu kan vara och sedan klaga, skriva anonyma lappar och bete mig som en idiot i största allmänhet? Någonting oroväckande säger mig att bara det att jag skriver det här innebär att jag inte har långt kvar.

Verklighetsflykt

Har gjort ännu en djupdykning i DVD-hyllan och haft några högtidstimmar med Jane Austen-dramatiseringar de senaste dagarna. Jag har betat av BBC-produktionen av Stolthet och fördom (den med Colin Firth som mr Darcy) samt versionen av Emma med Kate Beckinsale som jag inte sett förut. Det är en alldeles utomordentlig avkoppling och passar bra som total avslappning mellan arbetspassen.

Den här produktionen av Stolthet och fördom är den längsta och den bästa av de varianter jag sett. Den har faktiskt med det mesta och då går det ju åt några timmar. Det är ren njutning från början till slut och sex timmar går ganska fort, även om man betar av dem i etapper under ett par dagar.

Emma tillhör inte mina favoriter. Jag vet inte riktigt varför. Det sägs ju att den enligt många "experter" ska vara den bästa och mest komplexa Austen-romanen. Jag gillar väl helt enkelt inte Emma. Hon är för arrogrant och för självsäker för min smak, även om hon bättrar sig på slutet. Mr Knightley å andra sidan är väl den mest perfekte Austen-hjälten i hård kamp då med mr Darcy. De är båda ofantligt rika och goda godsägare med ett starkt rättspatos. Darcy lite mer tjurnackad och svårtflörtad, medan Knightley helt öppet gör det som är rätt i alla lägen. Därför har jag lite svårt att förstå varför han faller för Emma. Jag antar att han ser henne som "work in progress" och han lyckas ju rätt bra och man får väl anta att det bara fortsätter åt rätt håll.

Hur som helst, jag inser att brittiska kostymdramer är precis den verklighetsflykt jag behöver just nu och en titt på Amazon ger vid hand att jag kan införskaffa en helt bunt därifrån för en spottstyver. Jag har inte sett någon filmatisering än av Övertalning, men det ska jag snart råda bot på. Som ett komplement till Austen ska jag nog ta en djupdykning hos systrarna Brontë också. Där finns också en del godbitar att hämta från BBC.

Yoga och sushi

Det blev ingen bokklubbsstart igår. Inställt på grund av sjukdom. Sådant händer och vi tar nya tag om ett par veckor. Men mitt lite mer aktiva liv tog fart med en yogaklass idag och det var inte så dumt. Jag är ju stel som en pinne just nu eftersom jag inte tränat yoga på riktigt på flera år, men nu ska jag försöka komma igång ordentligt. Känner mig riktigt peppad.

I övrigt består tillvaron av jobb, jobb, jobb just nu. Jag hinner ingenting, mer än att hålla deadlines. Det börjar faktiskt bli lite slitigt och jag inser att den kommande helgen knappast blir fredad. Dessutom har jag bestämt mig för att göra egen sushi i morgon kväll. Jag har aldrig gjort det själv, men det ska väl gå, bara jag börjar i tid. Jag har införskaffat diverse för ändamålet avsedda attiraljer och ingredienser. Fast med mitt lugna och nyyogade sinne känner jag mig full av tillförsikt inför denna matlagningsutmaning. Hur svårt kan det vara?

Höga förväntningar

I morgon ska jag åka på bokcirkel. En ny. Det ska bli alldeles fantastisk roligt att komma igång med det igen. Nya människor, nya böcker. Det kanske sätter lite fart på mitt läsande som har legat lite i träda nu ett tag. Jag har mycket stora förväntningar. Längtar efter lite hetsiga bokdiskussioner och lite ny input. Det kan behövas. Och så kanske jag kan premiäranvända mina nya snygga skor, som var värsta reafyndet. Bara en sådan sak. Det gör ju att det inte alls känns som ett onödigt köp. Annars har jag ju mest bara användning för praktiska promenadkängor till vardags och det är faktiskt inte alls särskilt kul alla gånger.

Det fortsätter rulla på

Så har flera dagar och en hel helg gått utan att jag hann med riktigt. Mycket jobb har det varit och är. Bra, men lite stressigt just nu. Helgen tillbringades i huvudsak i soffan med en bitvis ganska jobbig huvudvärk. Jag tror just nu att det är fel på min arbetsstol, min syn, mitt skrivbord i ungefär nämnd ordning. Det är ju sån't som går att åtgärda. Så det ska jag väl göra vad det lider. När jag har tid. Och råd. Jag inser att jag behöver både nya glasögon och linser och det där med nya glasögon är ju ofta ganska kostsamt. Särskilt när man är utrustad med en syn som är i ständig förändring. Under tiden tar jag huvudvärkspiller.

Så det blev ingen höjdarhelg. En film hann jag klämma och det var ganska länge sedan jag kollade på film. Bra att beta av åtminstone något i mitt mycket modesta filmbibliotek, där det mesta faktiskt är osett. Det blev en film som hette "The Namesake". Den handlade om en indisk familj som flyttar till USA och mest av allt om sonen, som ju är född i USA och är amerikan, men ändå är indier. Och hans namn, hans pinsamma namn som har en mycket djup innebörd för hans far, men vilken tonåring bryr sig om det? Det var en ganska långsam film och jag kan väl inte påstå att jag blev så där vidare värst engagerad, men det kändes bra att kolla på film. Jag ska nog försöka ta och göra om det snart igen.

Det rullar på

Nu har jag bestämt att 2012 ska bli ett bra år. Det har nämligen börjat alldeles ypperligt. Jobben har rullat in, jag har gått ner 2 kg sedan nyår, ska ta tag i min yogaträning och börja ny kurs nästa vecka och en bokcirkel är på gång. Större krav på tillvaron än så har jag inte så jag är fullt nöjd.

Viktminskningen är välbehövlig eftersom jag toppnoterade här efter alla helger och nu krävs lite krafttag, men jag är på G och det känns helt OK. Ställer man till det för sig får man städa efteråt. Min träning består ju mest av hundpromenader, men jag ska ta dessa ytterligare ett steg och i stället för att undvika alla otäcka backar som får mig att flåsa som värsta elefanten har jag utnämnt mördarbacken alldeles runt hörnet till mina Philadelphia-trappor. Ni vet, första Rocky-filmen och trapporna som nästan tar död på honom först, men som han sedan lite lätt skuttar uppför. Så ska det bli här också. Så småningom.

Yogan har legat nere länge och den där enkla hemmaträningen har skjutits upp till i morgon hela tiden med diverse mer eller mindre dåliga ursäkter. I måndags körde jag dock ett pass och insåg att det var precis det min stela rygg behöver. Och så får jag samma kväll en inbjudan på FB från en fd kollega som flyttade hit ungefär samtidigt som jag och som har utbildat sig till yogalärare och ska starta en ny kurs nästa vecka. Kunde inte vara mer vältajmat.

Och min gamla bokcirkel saknar jag, men nu håller den enda vän jag lyckats skaffa mig härnere hittills på att dra igång en här och det ser jag fram emot. Både att få lite lästips och att träffa lite nytt folk.

Läst: Lost in Austen av Emma Campbell Webster

Det här är en interaktiv bok. Man kan alltså genom att göra olika val skapa sin egen egen Jane Austen-roman. Grundstoryn är Stolthet och fördom och som läsare är man Elizabeth Bennet, men vid olika punkter ställs du/Lizzy inför olika val och du kan hamna i en helt annan roman helt plötsligt. Det går alltså att läsa om och om igen och få lite olika historier. Ganska kul grepp, men jag var lite för trogen min Austen och kunde inte bara med att navigera fel, så för mig blev det en light-version av Stolthet och fördom den här gången. Jag får väl göra om det igen. Det kan ju vara intressant att se hur det går ifall Lizzie hamnar på Mansfield Park eller åker till Bath och suktar efter kapten Wentworth. Eller vad det nu kan vara.

Jag - en bärare

Jag är en bärare. Eventuellt kanske en samhällsbärare, i och med att jag betalar så fruktansvärt mycket skatt, men jag är också en bärare i ordets mer bokstavliga bemärkelse. Jag bär saker. Jag bär kläder som ligger lite här och där till deras rätta platser, som kan vara allt från tvättkorgen till garderoben. Jag bär saker och tidningar och papper som har en tendens att samlas i stora högar på bord och stolar. Ibland bär jag bara en hög till en annan hög. Det är inte så bra. Det kallas snabbröjning och ska bara vara för tillfället. En stor del av det där som samlas på hög tillfälligt hamnar i tvättstugan. Där syns det nämligen inte. Då kan man lura sig själv och tro att det faktiskt är borta på riktigt. Många av högarna innehåller papper, post och tidningar som jag ska gå igenom senare, så att jag inte missar något viktigt. Ofta blir det tyvärr långt senare.

Sedan bär jag till återvinningen. Nästan varje dag bär jag någonting till återvinningen. Jag ska ju ändå ut och gå med hunden och då kan man lika gärna ta med sig en påse skräp. Och hur jag än försöker minskar aldrig den där mängden skräp. Antalet förbrukade mjölkförpackningar som vandrar ut härifrån tycks ibland oändligt.

De senaste dagarna har jag burit julsaker. De har nu förpassats ut i förrådet. Det känns bra och det lilla ljus som ändå finns kan återigen sippra in genom ljusa vårgardiner i stället för att hållas ute av tunga, röda saker. Det känns bra. Luften blir lite lättare att andas då.

Ingen mjukstart

Det nya året har rivstartat och jag har hur mycket som helst att göra. Det är ju bra på alla sätt och vis, men eftersom jobb måste gå före fritid (och i fritid ingår städning) är min arbetsmiljö just nu en sanitär olägenhet. Jag är liksom bara halvfärdig med avjulningen. Granen och allt lullull är nerpackat, men det hänger fortfarande röda tygskynken i fönstren och det ligger glöggfläckiga dukar på borden. Där granen stod är nu ett stort tomrum, eftersom jag har en del planer på ommöblering som jag inte hunnit sätta i verket än. Dammtussarna virvlar omkring och det är fullt med glitter i ryamattan. Jag borde kort sagt ta mig en riktig röjardag, men nu finns det ingen tid alls till sådant. Hoppas bara ingen får för sig att komma och hälsa på den närmsta tiden. Och ja, han jag är gift med befinner sig på annan ort, så nej, vi kan inte vara jämställda på det här planet just nu.

Läst: Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger

Så har jag äntligen lyckats läsa ut en bok igen. Att det har dröjt så länge beror inte alls på att det här en tråkig bok eller så, det beror på att jag har haft så mycket annat för mig att det helt enkelt inte har funnits någon ro. Men ett par dagars badsemester i Danmark gjorde susen. Att läsa en bok innebär nämligen ett fullt legitimt alibi för att slippa åka vattenrutschkana. I alla fall i min värld. Sonen och jag var inte helt överens där.

Boken då? Den utspelar sig i London, mestadels i ett hus med tre lägenheter som gränsar till Highgate-kyrkogården. I en av lägenheterna har Elspeth bott, men när hon dör i cancer skänker hon lägenhet och alla tillhörigheter till sin systerdöttrar Julia och Valentina. De har aldrig träffats, eftersom Julia och Valentina har växt upp i USA. Julia och Valentina är enäggstvillingar, liksom Elspeth och flickornas mamma Edie.

De övriga lägenheterna i huset bebos av Elspeths yngre älskare Robert och paret Marijke och Martin. Martin är korsordsmakare med svåra tvångsföreställningar och han har inte lämnat lägenheten på flera år. Marijke tröttnar och flyttar hem till Amsterdam. Robert är guide på kyrkogården och skriver på en avhandling om densamma.

Så ser scenariot ut när Julia och Valentina anländer till London för att ta sitt arv i besittning. Men de är inte så ensamma i den stora lägenheten som de tror. Elspeth är också kvar och med lite träning lyckas hon göra så pass mycket väsen av sig att hon får kontakt med tvillingarna. Valentina är den känsligaste av de två och hon och Elspeth för långa samtal. Det leder till att Valentina tänker ut en rätt skruvad plan för att få lite mer utrymme och frigöra sig från den mer dominanta Julia. Robert involveras mot bättre vetande, eftersom han inte kan motstå någon av dessa kvinnor.

En rätt skruvad historia, skulle man kunna säga. Det blir av olika anledningar inte riktigt som någon hade tänkt sig. Det jag tar mest illa vid mig av är dock när Elspeth av misstag lyckas ha ihjäl en liten kattunge. Som också får evigt liv som vålnad i Elspeths gamla lägenhet, så på sätt och vis är det väl hoppfullt att man inte bara försvinner, men det verkar ruskigt långtråkigt att vara en ande.

Betyg? Sådär. Ganska bra. Medel.

Jag ser fortfarande rött...

Men det ska bli ändring på det nu. Allt det där klibbigt röda, som man före jul inbillar sig är riktigt mysigt ska bort nu. In med ljus och vårfärger. Och graneländet. Snart, alldeles snart är det över och nerpackat igen för den här gången. Och ett helt år till nästa gång. Hurra!

Vi är alltså hemma igen. Inga besök hos släktingar inplanerade på ett bra tag. Inga resor över huvud taget, faktiskt. Skönt. När mitt hem är avjulat vill jag bara njuta ett tag. Av den frid och den stillhet som infinner sig när fridens och stillhetens främsta högtid äntligen är över. Det är tio månader kvar tills någon i familjen fyller år igen. Inga fler paket på ett bra tag. På tisdag börjar skolan igen. Vardag! Yippee! Nu är det snart sommar, men den är ännu tillräckligt långt borta för att man ska kunna inbilla sig att man har gott om tid att fixa bikiniformen. Jag vet att när jag börjar blocka bort krimskramset i granen kommer jag också att inbilla mig att jag nästa år ska ha en extremt personlig gran med enbart vackert, handgjort pynt som jag naturligtvis har knåpat ihop alldeles själv. Självbedrägeri är underbart.

Sista kvällen i huset på landet knåpade jag dock ihop ett litet mobilfodral. Nu när jag är med stor mobil var det gamla för litet och eftersom jag vet (och hoppas) att jag fortare än jag tror kommer att gå ut och rasta hunden i en sommarklänning utan fickor behöver jag ett mobilfodral att ha runt halsen. Det är dessutom förfärdigat i det garn jag fick av den hemliga bokvännen. Återigen tusen tack för det.

Hemlängtan

Varför ta det lugnt när man kan stressa omkring på vägar under stormvarningshot? Efter turen till Danmark var det bara hem och packa om väskan för att åka och hämta hunden som har varit på stadskollo hos min mor medan vi har varit borta. Ett arrangemang som lät bättre än det visade sig vara, eftersom min fyrbente vän skrämts halvt om vettet av raketer och smällare. Han har inte visat några tendenser att låta sig skrämmas tidigare år, men så har han aldrig varit mitt i sta'n heller. Så nu är han väl förstörd för all framtid när det gäller det här med smällare. När vi kom ut till huset på landet igår kväll åkte svansen ner mellan benen när jag tände vedspisen. Till och med det sprakandet var tydligen otäckt nu. Fast det gick över, som tur var.

Någon storm har vi dock inte sett till, men det blåste tydligen en del nere på kusten igår kväll, så det var väl lika bra att vi inte var där. Annars längtar jag efter att vara hemma och softa lite just nu. Vi har mest åkt omkring sedan jul och nu känns det som det kan vara nog med bilåkande och firande på ett tag. Jag vill städa bort julen. Här på landet är det bara några elljustakar som ska plockas bort och det är ju snabbt gjort. Hemma tar det lite längre, eftersom det handlar om jobbiga saker som gardiner, men det ska bli skönt med lite ljusa färger igen.

Och här på landet har morgonens snöblandade regn dragit vidare och nu skiner solen. Om jag kan uppbåda lite energi kanske jag går ut och dammsuger bilen. Men bara kanske.

Back in business

Så var det hela över för den här gången. Jul, nyår och allt det där. Nu kan saker och ting snart återgå till det normala igen och vi vardagsjunkies kan få lite lugn och ro.

Jag skrev ett osedvanligt sinnesslött inlägg en tid före jul. Jag vet inte vad som tog åt mig. Naturligtvis tänker jag inte alls börja mjäka med vissa av mina medmänniskor. Hur kunde jag få för mig något sådant? Så dumt det kan bli. Det här är en lärdom jag har dragit av att fira jul, skulle man kunna säga. Eller rättare sagt en påminnelse om att det är häxan Surtant som är min sanna role model. Och man ska hålla fast vid sitt sanna jag, annars kanske dumskallarna vinner.

Nyår firades i Danmark. Det var också 40-årsdags för min käre make. Två flugor i en smäll, med andra ord. Mycket trevligt och roligt. Badlandskap och alla barnsligheter man kan tänka sig passade bra. Nu är vi stärkta inför det nya året. Jag hoppas givetvis 2012 innebär att jag blir smalare och snyggare. Yngre är väl att hoppas på för mycket.