Läst: Sorgesång av Siri Hustvedt

Erik är en norskättad psykoanalytiker i New York och när hans far gått bort börjar han gå igenom och läsa faderns efterlämnade dagböcker och brev. Bland breven finns ett kryptisk brev från en kvinna, som får Erik och hans syster Inga att börja gräva lite djupare i faderns förflutna i Minnesota.

Samtidigt får Erik nya hyresgäster i sitt hus i New York, den vackra Miranda och hennes dotter Eggy. Erik förälskar sig i Miranda, som dock håller honom lite på avstånd. Det visar sig dessutom snart att någon förföljer Miranda och dottern. Mystiska smygtagna foton på Miranda, Eggy och även Erik lämnas på trappan.

Eriks syster Inga lever ensam med sin dotter efter att hennes man, en berömd författare, gått bort några år tidigare. Hon blir uppsökt av en journalist som antyder att hon kan avslöja en skandal om Ingas avlidne make och Erik blir mer eller mindre involverad i alla dessa historier.

Jag tycker mycket om boken, men jag vet inte om jag kan förklara varför. Det handlar om sorg på flera plan. Sorgen efter en far, sorgen efter en make, Eriks ensamhet efter skilsmässan. Att få reda på att en älskad avliden hade hemligheter och förhålla sig till det. Att man sällan kan springa ifrån sitt eget förflutna är väl en sak, men det är ibland lika svårt att komma undan andras.

Jag tänker naturligtvis mycket på hur jag själv har haft så många frågor efter min egen fars bortgång och hur ont det gör att acceptera att det finns frågor man aldrig kommer att få svar på. Man ställer alldeles för lite frågor till folk medan de lever. Man tror alltid att det finns tid för det senare. Vid ett mer lämpligt tillfälle, som riskerar att aldrig infinna sig.

Vattkoppor

Det blev inte som vi tänkte med sportlovsaktiviteterna idag. Det blev vattkoppor i stället. Uppenbarligen innebär det någon form av status att ha vattkoppor, för sonen är helnöjd. Han tror att han måste vara hemma från skolan i flera veckor, men med tanke på att han verkar må alldeles utmärkt och inte har fått så där värst många prickar, blir det nog inte så länge. Vi har väntat på det eftersom han utsattes för smitta för ett par veckor sedan, så det kommer inte som någon direkt överraskning.

Och jag har varit duktig och tagit tag i saker och ting. Äntligen. Den riktigt äckliga tvättstugan är städad och användbar igen och jag känner mig riktigt på hugget och ska ta tag i ett nytt projekt alldeles snart. Kanske rent av plockar fram strykbrädan. Man vet aldrig.

TV-funderingar

Sonen och jag är sportlovslediga och slöa och försöker som bäst fundera ut hur vi ska fördriva resten av dagen. Min idé om bokreabesök har framkallat en mängd diffusa sjukdomssymptom hos sonen som troligtvis endast kan botas om han slipper lämna soffan. I morse tvingade jag dock iväg honom på fotbollsträning, så helt inaktiv har han faktiskt inte varit. Han ligger nu och zappar framför TV:n och för en stund sedan fladdrade Barnkanalen förbi i ett kort ögonblick, med för oss helt främmande programledare. Det känns som om det inte var så länge sedan som vi pratade om programledarna på Bolibompa som om de var gamla bekanta, vänner till familjen och det kändes ju nästan som om de var det. De var en sådan viktig del av vårt liv. Jag kan nästan sakna dem ibland. Men tiden går och nu är vi hel borta. Vi vet inte alls vad de heter längre och kommer troligen inte att ta reda på det heller. Barnkanalen är bara en av alla dessa kanaler man passerar i jakt på något sevärt. Sonen är numera mer kompis med Hanna Montana och hennes gelikar i de överdrivna och extremt gapiga Disney-produktionerna som borde få vilken kvalitetsmedveten förälder som helst att gråta av vanmakt. Eller börja kolla på. Och fundera över varför ingen påpekar att Hanna Montana bara är Miley i blond peruk. Kan man inte kräva åtminstone lite trovärdighet även i ungdomsprogram? Vad är det för fel på ungarna som uppenbarligen köper det som om det vore hur naturligt som helst? Ska jag ta den diskussionen och försöka tvinga sonen att bli en kritisk TV-konsument? Svåra frågor så här i sportlovstider.

Snart bokrea

I morgon startar bokrean. Jag brukar inte bry mig så mycket nuförtiden när det är lite rea året om, men jag råkar vara innehavare av ett presentkort från Akademibokhandeln, så det är väl läge att bränna det nu. Som av en ren händelse har jag semester i morgon också. Det är ju sportlov och sonen behöver se något annat än en TV-spelsskärm, så lite bokreabesök torde vara karaktärsdanande. Vi kommer antagligen inte att vara helt överens om det, men det tar jag i morgon. Eller så gör vi bara något helt annat. Jag tänker hur som helst vara überjobbig morsa och tvinga honom att umgås. Med mig.

Insnöade

I helgen var vi nästan insnöade i huset på landet. Klass 2-varning utfärdad och därmed behövde man inte skämmas alls för att man inte hade lust att gå ut eller än mindre, ta bilen någonstans. Matlagning, läsning, virkning, melodifestival och OS var således de enda förströelserna, men det är inte så bara. Vi hade hyfsat med förnödenheter i skåpen, så vi skulle faktisk kunnat klara flera dagar som insnöade. Och om något fattas så har vi ju en lanthandel i byn. Nära, inom så kort gångavstånd att inte ens snöoväder kan hindra en från att köpa Expressen om så skulle vara. Servicenivån ute i byn är också hög, lanthandeln är öppen nästan jämt (och enligt mina fördomar beror det på att de som driver affären inte kommer från Sverige). Men. I lördags när det snöade som värst och vi skulle pigga upp oss med lite lördagsgodis, så var det… stängt. Trots att det stod på dörren att det skulle vara öppet till klockan fyra och klockan bara var halv tre. Helt plötsligt var vi alltså avskurna från civilisationen och utlämnade åt de egna matförråden som kanske inte var så stora när allt kom omkring. Det var bara att pulsa hem igen och göra en improviserad efterätt på konserverade persikor och After Eight till sonens stora förtvivlan. Inte ens lördagsgodis! Vart är världen på väg? Är det så här det ska vara i den nya istiden?

Läst: Nightwood av Djuna Barnes

Det här är en sådan där bok som man måste läsa om man är minsta intresserad av litteratur. En riktig klassiker, med andra ord, men ändå kanske lite i skymundan. En modern sådan, den är ju utgiven på 1900-talet och företräder modernismen. Den kom ut 1936 och har en introduktion av självaste T.S. Eliot och bara det är ju stort. I mitt exemplar finns det även ett relativt nyskrivet (från 2006) förord av Jeanette Winterson.

Större delen av den ganska korta romanen utspelar sig i Paris på 1920-talet, där även Barnes höll till tillsammans med ett antal andra amerikanska storheter. Huvudperson, om man nu kan säga så, är Robin, en kvinna som aldrig egentligen kommer till tals, men som lämnar ett spår av förödelse bakom sig där hon drar fram. Alla de som förälskar sig i henne och som hon lämnar efter sig ska för alltid undra varför hon lämnade dem. Henens man, hennes son, hennes älskarinnor. Som läsare möter man bara Robin genom de andra. Den som mest kommer till tals är dr O’Connor, som är en slags alkoholiserad berättarröst som ser allt som händer och som i långa monologer filosoferar om livet, människan och hennes svagheter. Det händer egentligen inte så mycket, men ändå massor. Språket är större än själva handlingen. Man bör nog läsa den en gång till när man ändå håller på. Det ska nog jag göra. Snart.

Doft

Nu ska jag ägna mig åt att vara så där äckligt ytlig en stund. Jag vill ju gärna framställa mig själv som djup och intellektuell, men jag har mina svaga sidor och jag är inte den som inte kan stå för det. Att stå för några av sina minst pinsamma, pinsamma sidor gör ju också att man kanske eventuellt kan mörka sina mest pinsamma, pinsamma sidor.

Så här kommer ett erkännande: jag har ett inte osunt, men ändå fullt utvecklat intresse och viss samlarmani när det gäller parfymer. Jag håller mig ajour inom området, så att säga. Jag snappar av någon outgrundlig anledning upp när nya dofter ska lanseras och jag är ganska snabb när det gäller att testa en ny fräsch doft. Jag är också en mycket kräsen parfymkonsument. Många års sniffande har gjort att jag vet precis vad jag gillar och inte gillar. Jag gillar lyxiga parfymer. Därmed går givetvis alla lågprisvarianter bort. Det är skillnad på kvalitet och kvalitet. Och kopior, nej tack. Har man inte råd med den äkta varan finns det schyssta deodoranter att ta till, vilket är betydligt bättre än plastiga syntetdofter. Jag är också helt emot så kallade kändisparfymer. Jag vill absolut inte gå omkring och ha Mariah Carey eller Celine Dion på mig (inte någonstans i min närhet, för övrigt). En gång för länge sedan fick jag en Britney Spears-doft. Den var väl rätt okej som doft räknat (om man är fjorton, vilket jag inte var), med det slutade med att jag använde den som rumsspray i badrummet bara för att bli av med den. Det gick liksom inte att bära den, eftersom jag bara tänkte "Oops, I did it again" varje gång jag försökte.

En riktig parfym andas lyx och flärd från början till slut. Det ska synas redan på förpackningen. Och när man plockar fram flaskan och nosar lite ska man få hjärtklappning av habegär. Just nu är parfymhyllan i mitt badrumsskåp överfull. Men den saknar ändå något. Jag gillar de jag har, men jag börjar längta efter något i to die for-klassen. Och jag vet inte vad jag ska välja. Jag hittar inget som ger mig den där riktigt berusande känslan av åtråvärd lyx längre. I den högsta prisklassen är OK ett dåligt betyg. Det är lite trist, men det kanske hänger ihop med tillgängligheten. När man med bara ett litet knapptryck kan köpa vilken doft som helst i världen blir det ju inte riktigt samma känsla som det var "förr", när de mest åtråvärda dofterna var något man i princip bara kunde leta efter på efterlängtade utlandsresor.

Ny webbshop

Och nu är min webbshop på Capri Collection uppe. In och handla!

Läst: Livets aviga och räta av Kate Jacobs

Den här boken köpte jag enbart för att den låg i en sådan där hög med "köp 3 pocket för 89 kr" på Willys, av alla ställen. Det fanns inte så mycket att välja på i den där högen, men jag kunde ändå inte låta bli att köpa.

Det handlar om en garnaffär på Manhattan. Den heter "Walker & Daughter" och drivs av ensamstående mamman Georgia, och dottern, det är Dakota, som är tolv år när berättelsen börjar. På fredagskvällarna samlas ett gäng stickentusiaster (och några andra) för att sticka, skvallra och idka Kvinnogemenskap med stort K i Georgias affär. För det är det det handlar om. Gemenskap. Vänskap. Man ställer upp för varandra. Till och med svikaren James, Dakotas pappa, som stack när Georgia väntade barn och som inte synts till sedan dess, dyker upp igen och har minsann lärt sig en del under åren som gått. Det finns inte en enda riktigt trist människa i det här persongalleriet. Det är sockersött och bitterljuvt så det förslår. Livsviktig klokskap levereras av äldre kvinnor till yngre kvinnor och de äldre har alltid rätt just för att de är äldre och erfarna. Man kan gott säga att alla karaktärer är ganska ensidiga. Även de som är lite småtaggiga till att börja med, för man liksom vet att de kommer att bli snälla snart. Kort sagt, man blir som läsare inte överraskad en enda gång.

Om det låter som om jag raljerar lite så är det helt riktigt. För mycket socker kan få mig att bli lätt spyfärdig. Jag kan ändå inte säga att det är uselt. Det har varit en lite småtrevlig lässtund och boken motsvarar väl mina förväntningar/fördomar ganska exakt. Det jag blir mest positivt inställd till har egentligen ingenting med själva boken att göra. Jag tycker bara att det verkar så mysigt med en riktig garnaffär. Det finns ju inte så många sådana längre. Jag blir helt enkelt lite handarbetssugen och till och med det har författaren tänkt på, för längst bak i boken finns en beskrivning på en stickad halsduk, en sådan där enkel som "vem som helst" kan göra. För säkerhets skull finns det även ett muffinsrecept, så att man kan mysa till det ordentligt medan man stickar.

På baksidestexten kan man läsa att filmrättigheterna har köpts av Julia Roberts. Det är säkert en riktig snyftare där vi får lära oss hur fint det är med GEMENSKAP. Inte ett öga lär vara torrt i slutscenen, eftersom Kate Jacobs har tagit i från tårna när det gäller att få oss att bli berörda och i en Hollywood-produktion lär man inte låta en sådant tillfälle gå till spillo.

Så många idéer, så lite tid

Igår köpte jag en pysseltidning. Jag vet inte riktigt varför, men jag fick för mig att jag behövde inspireras lite. I och för sig saknar jag inte idéer, det är tiden det kommer an på. Förr i tiden, när jag var singel utan barn, då kunde jag nog i alla fall tidvis beskriva mig själv som en kreativ person. Jag ägnade mig åt att med liv och lust måla om alla mina möbler i tid och otid (de som hade en målningsbar yta, vill säga), jag gjorde smycken, ännu längre tillbaka sydde jag en massa, för att inte tala om allt jag virkat genom åren. All denna kreativitet har legat i träda ganska länge nu. Jag har massor av projekt i tanken och jag kan förbereda dem upp till precis den punkt där jag borde sätta igång, men sedan är det en massa saker som kommer emellan. Jag har börjat bättra mig något och har på sista tiden fått ett och annat litet projekt ur händerna, men det är en sådan liten bråkdel av allt det som jag vill göra.

Och den där tidningen då. Den innehåll förstås en massa trams, men även en hel del som direkt fick mig att börja tänka "Ja, men visst!". Så nu har jag ännu mer briljanta idéer, men fortfarande väldigt lite tid att förverkliga dem på. Kan man inte få gå i pension nu? Jag vill bli pysseltant på heltid. Har för övrigt lurat ut hela familjen på tur i det stora köpcentret ikväll, under förevändning att det ska slipas skridskor och inhandlas hundmat. Vad mina intet ont anande familjemedlemmar ännu inte vet är att det även ska göras ett besök på Panduro. Jag känner att jag ytterligare behöver fylla på det redan överfulla skåp som innehåller material till ännu ej genomförda kreativa projekt. Man vet ju aldrig. En vacker dag sitter jag där utan något annat att göra och då är det bara att öppna mitt skåp, kavla upp ärmarna och sätta igång.

Sorgeliga saker hända

I min omgivning har det förekommit en del separationer på sistone. Inga snälla sådana. Jag tror inte på lyckliga skilsmässor. Att två personer som har delat en familj ihop helt plötsligt är rörande eniga om att man inte längre bör leva tillsammans som just en familj är nog extremt sällsynt. I stället är det de allra simplaste känslorna som kryper fram, ilska, frustration, sorg och sårad stolthet. Jag försöker förstå, men det går inte alltid. Jag har inte varit i den situationen. Jag vet hur det är att vara barn i en sådan situation, men inte hur det är att vara en förälder som förväntas hantera situationen på ett vuxet och moget sätt (vilket väldigt få lyckas med). Jag har funderat en del på hur jag tror jag skulle fungera om det drabbade mig nu. Jag tror att jag mycket väl kan bli the ex from hell, i alla fall i alla frågor som rör min son. Bara jag tänker tanken att en annan kvinna skulle pussa honom godnatt varannan vecka, så ökar pulsen och en näst intill djurisk lust att slita någon (läs: den jävla apan och när man ändå håller på, varför inte den som har släpat in den jävla apan också) i stycken träder fram. Min son ska inte ha någon annan mamma än mig. Ingen styv-, plast-, bonus-, whatever-variant. Det går jag inte med på. Aldrig. Över min döda kropp. Så känns det. Men så får man inte känna. Det är förbjudet, det är fult. Det är inte vuxet. Men jag tror inte att jag är den enda som känner så. Därför ska man väl inte bli förvånad över hur lågt folk kan sjunka, egentligen. Det är bara så sorgligt när det händer.

Vinterdrömmar

Jag längtar till huset på landet. Vi har inte varit där på ett tag nu, mer än som hastigast och bara tittat till, som man säger. Det är massor av snö därute, på uppfarten, på taket, överallt. Det måste skottas lite. Men framförallt måste jag få vara där ett tag. Elda i vedspisen, laga lite god mat, ligga i soffan och läsa. Ibland är vintern den bästa tiden i en sommarstuga. Om man bortser från snöskottning och vedhämtning är det helt kravlöst. Det är okej att låsa in sig och bara vara. Inga gräsmattor att klippa, inga rabatter att rensa (eller ha dåligt samvete för att man inte rensar). Inga krav på aktiviteter som bad, båtturer och utflykter i största allmänhet. Ibland är det lite slitigt med sommarsemester. Det är så mycket man ska hinna med på så kort tid och man är så förbannat beroende av vädret. Om det är fint väder kan vi göra si, men om det regnar får vi göra så. Vintern är perfekt. Det är snö och kallt, alltså sitter vi inne och värmer oss och kurar under en filt. Som tur är är alla medlemmar i min familj ganska lika på den punkten. Inga jobbiga rastlösa aktivitetsfanatiker, alltså.

Ibland drömmer jag om att det helt plötsligt ska blomma upp ett trädgårdsintresse hos mig. Jag brukar inbilla mig att det finns därinne någonstans, det har bara inte fått chansen att komma ut än. Jag tror att jag skulle trivas med att jobba i en trädgård. I huset på landet har vi en stor tomt, men vi är inte där tillräckligt långa perioder för att det ska vara någon idé att ha för storstilade planer. Det får vara som det är. Så länge.

Måndag

Skulle kunna spela "I don’t like Mondays" med Boomtown Rats idag (ja, så gammal är jag och jag älskade den när det begav sig för 100 år sedan eller så), men det gör jag inte och jag orkar inte anstränga mig för att leta rätt på den någonstans heller. Det är ju ändå bara en alldeles vanlig måndag och många fler skola följa på den här, det är jag fullkomligt övertygad om. Inte värre än vanligt, med andra ord. Helg har det varit. En alldeles osedvanligt lat helg, men när jag tänker efter har alla mina helger varit osedvanligt lata på sista tiden. JAG kanske har blivit en osedvanligt lat människa. Orkeslös. Orkar inte ta tag i saker och ting. Läser hellre en bok, slötittar på TV, faller i djup koncentration över en helgbilaga eller fastnar med ett satans sudoku. Mitt hem förfaller och jag bryr mig inte längre. Det kommer nog en städdag snart. Jag får ta det då.

I gårdagens helgbilaga till Expressen fanns en sådan där käck artikel om hur man bör göra slut med vänner och bekanta som stjäl ens energi, dessa så kallade energitjuvar. Man ska klippa banden, sörja och bearbeta förlusten, men sedan går man vidare i livet och blir en så mycket lyckligare människa. Låter hur simpelt som helst, bara att ta tag i alltså. I artikelns ingress stod att läsa att dessa energitjuvar kan vara en vän eller en släkting, men artikeln handlade bara om hur man gör sig av med sina vänner. Jag vill läsa hur man gör sig av med energislukande familjemedlemmar. Men det kanske inte finns lika enkla och självklara svar då som ryms på ett lagom småputtrigt uppslag i söndagsbilagan. Man gör ju inte direkt slut med en nära släkting. Det allom givna svaret från en utomstående expert är naturligtvis att "tala ut". Så löser sig alla problem. Alla kommer att förstå varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Alternativt bli skitförbannade, aktivera alla sköldar och gå in i en välbekant försvarsposition. Vilket riskerar att dränera en på all den lilla energi man har kvar.

Inte husägare idag heller

Vi led ett nederlag i en budgivning igår på ett hus vi verkligen ville ha och som jag mer eller mindre redan flyttat in i, men vi var duktiga och höll oss till vår redan tänjda gräns och kan trösta oss med att vi i alla fall bidrog till att de som vann budgivningen fick betala ett hysteriskt överpris. Rätt åt dem. Vi får leta vidare och hoppas på bättre tur nästa gång.
För det är väl tur man ska ha.
Eller en Triss-vinst.
Fast det är ju samma sak.
Och jag har nästan aldrig tur.

Så, då var dagens negativitet avklarad. Nu är det äntligen fredag igen och fredagsmys med familjen att se fram emot. Och med rätt tillbehör (godis, hemgjord pizza, cocacola och rödvin) kan det aldrig slå fel. Och den här helgen ska vi bara ta det lugnt och inte titta på ett endaste litet hus.

Livets överflöd (igen)

Nu blev det så där jobbigt igen. Jag skulle associera föregående inlägg om överflöd till "Livets överflöd" som är titeln på en roman av Peter Mayle som står i bokhyllan i huset på landet och som sedermera har blivit film med titeln "Ett bra år", vilket motsvarar originaltiteln "A good year". För att bekräfta att jag inte fått allt om bakfoten gick jag in på AdLibris och kollade titlarna och boken finns på svenska utgiven både som "Livets överflöd" och som "Ett bra år". Nog så. När jag sökte på Peter Mayle fick jag också se att några av böckerna var märkta "bokrea". Jag hade förträngt att det snart är readags, nuförtiden känns det ju som att det är rea året runt, men nu finns det alltså en massa böcker som är jätte-jätte-jättebilliga och det innebär att jag troligtvis inte kommer att kunna hålla mina klåfingriga tangentfingrar i styr så värst länge och att det snart kommer att dimpa ner paket med ännu mer böcker att läsa. Som om mina redan överfulla bokhyllor behöver det. Notering: böcker räknas inte som onödigt överflöd, det är en viktig del av livets nödtorft. Och jag skulle väl kunna tänka mig att göra mig av med några också i värsta fall. Allt man har samlat på sig kanske inte är sådant man är stolt över direkt. Det finns en del bottennapp, även om jag har rensat ut de allra värsta synderna. Jag är såpass fåfäng att jag inte vill att folk som ser min bokhylla ska tro att jag är en fullständig idiot.

Vad jag från början när jag började skriva det här inlägget var ute efter, var att få utgjuta mig lite om boken/filmen "Ett bra år", apropå livets överflöd och ingenting särskilt. Det handlar om en ganska otrevlig streber i London som får ärva en vingård i Provence och lära sig lite om det viktiga i livet (vin, kärlek, solsken, vänskap…). Jag vill också ärva en vingård i Provence. Oddsen för det är dock astronomiskt höga och inget jag skulle sätta pengar på. Jag får väl nöja mig med att läsa.

Överflöd

Jag förbereder vår flytt trots att vi ännu inte har någonstans att flytta till, men jag börjar känna att det bara är en teknikalitet. Jag går omkring hemma och tittar kritiskt på alla våra saker och funderar på om vad som kan behövas på det nya stället. Eftersom vi bor trångt just nu drunknar vi i prylar, men jag vill inte bara skylla på bristande förvaringsutrymmen utan även påstå att överflödet till stor del beror på bristande förmåga att slänga. Jag vill inte ha alla saker. Jag vill inte packa ner all bråte bara för att packa upp det igen i ett annat hus. Jag vill att det ska försvinna. Jag vill inte ha en enda pryl till som inte används, men som kan vara bra att ha, kanske. I ett annat liv, på en annan plats.

Men visst är det synd att bara kasta fullt användbara saker, bara för att man själv inte har någon användning för det. Man borde ge bort, sälja, vad som helst. Någon annan kanske vill ha? Men när jag försöker pracka våra avlagda prylar på min omgivning verkar alla vara i ungefär samma situation som vi (även de som bor i stora hus). Alla människor verkar drunkna i sitt eget överflöd.

Jag borde åka på loppis, hyra bord, kränga bort. Men det kräver planering och tid och en hel massa annat. Mycket jobb, helt enkelt. Soptunnan är både närmare och enklare. Men jag är ju samtidigt ett fan av återvinning också. Bara jag slipper återvinna mina egna gamla prylar.

Vårkläder

Vårens affärsverksamhet har startat, den delen som handlar om kläder. Jag är återförsäljare för Capri Collection och nu har jag fått en första laddning fina vårkläder. Alltid lika roligt att packa upp och prova. Jag tror jag gillar det här med att leka affär mer än själva försäljningsbiten. Måste vara något jag inte gjorde tillräckligt som barn. Just nu är hela vardagsrummet hemma belamrat med klädstänger och kläder och jag tycker det är riktigt mysigt, men jag är rädd att jag är den enda som tycker det. Men den här säsongen ska jag verkligen försöka vara en duktig säljare. Mitt mål med det här har hittills varit att få gratis kläder, det har räckt för mig, men jag ska försöka anlägga en mer vinstdrivande approach i år. Utmana mig själv, helt enkelt. Jag ska till och med ha en webbshop i år, men den är inte uppe än. Jag har i alla fall sålt ett par plagg redan första dagen, så jag ser fram emot säsongen med tillförsikt. Någon som är intresserad av en visning?

Jag - en moraltant?

Man är ju inte purung längre, men vissa dagar känner man sig äldre än vanligt. Den här scenen utspelades häromdagen när jag, som den tant jag är, var ute och rastade hunden. Två tonårstjejer, ca 15-16 år sådär, kom från busshållplasten och skulle uppenbarligen skiljas åt för att var och en gå hem till sig. De kramades och pussades och sedan kunde jag höra följande lilla dialog (eftersom de varken var diskreta eller tystlåtna och jag gick förbi alldeles nära, gick det liksom inte att låta bli):

A: Hej’rå…hora!
B: Hora kan du va’ själv.
A: Men du är ju en.
B: Hej’rå.

Det är väl inte så märkvärdigt egentligen, men jag inser att jag troligen aldrig kommer att kunna kalla någon av mina kompisar för hora utan att hon skulle ta illa upp. Jag tror att man gör det i min generation. Och banne mig om jag inte tycker att man ska göra det också. Eftersom jag är så fruktansvärt gammalmodig tycker jag att hora är ett ord med negativ, nedvärderande laddning. Jag inser att jag uppenbarligen har blivit värsta moraltanten, men det är väl tidens gång.

Sorg

I morse hände det igen. Min son hade ont i magen och det kändes konstigt i bröstet, sa han. Samma visa förra veckan. Min son har alltid älskat skolan, men nu är det en vikarie som tydligen inte kommer riktigt överens med ungarna. Eller så är det något annat jag inte har förstått. Jag föll till föga i alla fall och vi är hemma idag. Jag är tudelad inför det, men vet inte riktig vad jag ska göra. Det löser ju inga problem att sitta hemma, men jag vet som sagt inte riktigt vad problemet är. Föräldramöte i skolan nästa vecka och jag funderar på om jag ska vara en asjobbig förälder och ställa alla jobbiga frågor jag kan komma på.

Och igår kväll, när han inte kunde somna efter en lång slö helg, låg vi i sängen och kollade på Spiderman 3. Den slutar med Harrys begravning. Min son klarar inte av att se begravningar på film. Inte ens en hunds begravning (när Marley dog i "Marley och jag" var han fullkomligt otröstlig). Det framkallar för mycket minnen och ångest och han låg alldeles förtvivlad och grät sig till sömns. Jag vet inte hur jag ska trösta. Jag blir ju lika ledsen jag. Och att säga att det ordnar sig och att han inte behöver vara ledsen (som vuxna envisas med att säga i alla situationer) är ju ren och skär lögn. När jag var i hans ålder var jag lyckligt förskonad från erfarenheten av att ha förlorat en älskad morfar. Jag vet inte hur det känns att vara liten och inte riktigt kunna sluta sörja. Som vuxen kan man ju trots allt tvinga sig själv att vara rationell ibland, även om det alltid gör ont.

Läst: Den utstötte av Sadie Jones

Äntligen! Det var så himla länge sedan jag hade en läsupplevelse utöver det vanliga, eftersom jag är så tjurigt kritiskt till allting nuförtiden, men nu hände det. Jag gillade en bok igen, från början till slut, helt och hållet.

Den som är utstött är Lewis. Han är fyra år när en främling, hans far, återvänder hem efter kriget. Lewis har levt i trygghet med sin mamma, som har slösat all sin kärlek på sin ende son under mannens frånvaro, precis som en mamma ska. Pappan däremot, är lite mer sparsmakad med ömhetsbetygelsera, vilket antagligen ligger helt i tiden. Det tidiga 50-talets pappor hade annat att göra. Familjen lever ett stilla förortsliv, med familjefadern som jobbar i sta'n (London) och den goda modern som uppiffad och nysminkad väntar med lilla drinken vid arbetsdagens slut. Lunch med grannarna på helgerna efter det obligatoriska kyrkobesöket. En rätt förljugen tillvaro där ingen tillåts sticka ut och eventuell tristess eller ångest dämpas genom att ta en liten sherry till. Lewis mamma är inget undantag. När Lewis är tio år omkommer hon i en tragisk olycka, som jag skulle vilja påstå är klart alkoholrelaterad. Lewis blir som enda vittne klart traumatiserad och sluter sig allt mer inom sig själv. Lewis far väntar hela fem månader innan han presenterar en ny ung mamma för Lewis. Det blir inte så bra. Lewis blir mer och mer självdestruktiv och snacket börjar gå i byn, där endast beteenden som följer den givna normen är tillåtna. Till slut är katastrofen ett faktum. Den enda som står på hans sida och som tror att det finns någon värd att rädda innanför skalet är grannflickan Kit, som också bär på en mörk hemlighet.

Det är en nattsvart och ångestfylld historia som gör ont att läsa, men med lite god vilja kan man ändå skymta en smal strimma hopp i slutet. Det är en berättelse man bär med sig och som man inte glömmer i första taget. För mig är det som sagt ett oerhört gott betyg.

Att spara eller inte spara

Ibland pratar vi ekonomi hemma hos oss. Det gör vi väl i och för sig ganska ofta, men ibland blir det liksom mer på allvar. När det blir allvar, då handlar det oftast om att ALLA andra (eller någon som min man just har pratat ekonomi med) sparar mycket mer pengar än vad vi gör och VARFÖR är just vi så himla slösaktiga? Tja, det kan man ju fråga sig. Jag kan hålla med om att vi inte sparar särskilt mycket, men jag vet inte om det finns någon norm för hur mycket man bör spara heller. Så om vi är extra slösaktiga kan jag inte svara på. Det går ju ihop sig i slutändan. Vad kan man mer begära?

Vi har lagt oss till med vissa (o)vanor. Vi har till exempel åkt utomlands flera gånger per år de senaste åren. Det kostar en del. Men skulle vi vilja avstå en weekend i Barcelona för några extra tusenlappar på ett bankkonto? Nej. Vi har haft råd att resa de senaste åren, alltså har vi rest. Visst skulle vi ha kunnat ha ett fetare bankkonto, men då hade vi varit fattigare på upplevelser.

Igår kväll när jag och sonen var ute och kvällsrastade hunden, utbrast sonen helt plötsligt: Åh mamma, jag längtar tills vi ska ut och resa igen. Då vet man att det har varit värt vartenda öre. Vi är så privilegierade som har möjlighet att slösa lite pengar ibland. Jag tror att ett visst mått av slöseri kan vara en alldeles utmärkt investering för framtiden.

Själsfränder

Jag har en bekant som har hittat sin drömman, sin tvillingsjäl. Igen. Under de ca 20 år som vi har känt varandra, tror jag att det här är den femte i ordningen. Alla har varit absoluta själsfränder och när man är tvillingsjälar finns det ju ingen anledning att känna efter eller ta det lite lugnt. Nej, pang på bara, flytta ihop och presentera alla ungarna för sina nya styvsyskon och så ska vi leva allihop som en enda stor och skitlycklig familj. Det brukar inte vara så länge. Oftast på grund av att de lyckliga tu har förbisett en liten detalj: det där med mina barn och dina jävla ungar. Att barn behöver tid att anpassa sig till nya familjeförhållanden tycks ingen ha någon förståelse för, trots att mantrat alltid låter: barnens behov måste komma först. Självklart är det så, det tycker alla. På papperet. I verkligheten är det inte alltid så. Jag kommer med fasa ihåg historien med en av de andra tvillingsjälarna, där det nya familjeförhållandet inleddes med en bilsemester med varsin unge i baksätet som hatade varandra. Men det var ju inte hennes unges fel. Det var hans som var så himla bortskämd och hopplös. Och avundsjuk.

När min bekant berättade att hon och hennes nya själs älskade hade flyttat ihop (hos henne) efter bara en mycket kort bekantskap (varför vänta när man vet att det är rätt?) som dessutom mest hade varit per telefon eftersom de ursprungligen bodde 30 mil ifrån varandra, kontrade jag mycket okamratligt med där trista hon absolut inte ville höra i stället för att vara jublande glad för hennes skull: Men var inte han gift? Hur blir det med hans barn? Min bekant tittade helt oförstående på mig. Vadå? Barnen kommer ju och hälsar på ibland. Och de har ju alltid pappa tillgänglig på telefon. Vad kan de mer behöva?

Han må vara hennes drömman, men jag är tveksam till om han är någon drömpappa. Jag vet att det här är en käpphäst för mig och att alla familjer är olika och allt det där. Men kom inte och säg att man alltid sätter barnen i första rum om man flyttar så långt bort att man bara kan träffa sina barn ett par gånger i månaden som bäst. Den andra klyschan som flitigt används i sådana här sammanhang är att man bara kan vara en bra förälder om man ser till att må bra själv. Må så vara, men det är ett visst kompromissande som måste till där i de allra flesta fall. Om jag gjorde något som fick mig att må bra, men min son att må dåligt så skulle jag i slutändan troligtvis bli väldigt olycklig.

Läst: Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

Den amerikanska flickan Eddie anländer till avlägsen släkting i Finland och försvinner och hennes finske pojkvän Björn hänger sig. Enligt ryktet på grund av att han råkat döda henne av misstag. Myten om den amerikanska flickan frodas i Trakten, den finska utmark där berättelsen utspelar sig. Folket här har levt sitt eget liv, men Trakten börjar nu invaderas av sommargäster från staden vid havet och en ny tid är på väg.

Många år efter Eddies bortgång träffas flickorna Sandra och Doris och blir bästa vänner. Doris är ett misshandlat barn från träsket som har fått en ny familj när Björns mamma tog hand om henne efter sonens tragiska frånfälle. Sandra flyttar till Trakten med sina föräldrar, men hennes mamma lämnar Sandra och pappan ensamma efter en tid. Två ensamma barn som finner varandra. De börjar undersöka mysteriet med den amerikanska flickan. Det börjar som en barnslig lek, men de har snart snärjt in sig bland alla rykten och kanske kommit något helt annat på spåren. Och vart har egentligen Sandras mamma tagit vägen? Och Bengt, fluktaren i skogen som också hade något ihop med Eddie, vad har han egentligen sett? Det är många frågetecken i omlopp i Trakten, ond bråd död och ungdomlig olycka.

Det är ingen bok man kan småläsa i under en längre tid. Den måste penetreras och sedan får man vackert vara kvar där tills det tar slut. Det är ganska många personer, berättelsen sker inte i kronlogisk ordning, det är mycket fram och tillbaka i tid och rum och som läsare måste man vara på alerten. Men det är inget problem. Det är en suggestiv historia som verkligen suger tag i en. Jag låg och läste alldeles för länge igår kväll bara för att den här boken skulle ta slut. Inte för att den var dålig, tvärtom, men jag ville lämna de här finska träskmarkerna. Trots att jag tyckte boken var väldigt, väldigt bra, får jag också en obehagskänsla som jag inte riktigt kan ta på. Träsket liksom kväver en och alla är så olyckliga och ensamma. Jag är inte helt säker på att jag har förstått vad som egentligen hände. Men det är möjligt att eventuella frågetecken rätas ut i nästa bok "Glitterscenen", eftersom det här var den första av två delar. Fast jag tror jag väntar ett tag innan jag tar mig an nästa.

Kvinna med skruvmejsel reder sig själv

Efter ett samtal med Electrolux Service skred jag så till verket igår kväll. Diskmaskinen skruvades isär, flottören tömdes på vatten, diskmaskinen fungerade igen och inte en skruv blev över trots att köksbordet ett tag var alldeles fullt. Finns således inget en kvinna med skruvmejsel inte klarar av (med lite benäget bistånd då från Electrolux-tekniker som gav lite fina förslag på vad som kunde vara fel). Detta ljuvliga ljud av en fungerande diskmaskin är som balsam för trötta själar en tisdagskväll. På grund av att vi under en hel helg tvingats handdiska (de något tama försöken till fellokalisering under helgen var tämligen misslyckade) måste nu en ny kaffekanna införskaffas. Om jag hade kunnat diska den i diskmaskinen hade den nämligen inte ramlat ur diskstället och gått sönder.

Helgpyssel

I stället för att vara duktig och dammsuga (som jag med lite god vilja kanske gör ikväll i stället) förfärdigade jag detta egendesignade mobilfodral i helgen. Aldrig mer repig display när telefonen ska samsas med diverse nyckelknippor i fickan eller väskan (i och för sig alldeles för sent för den jag har nu, men jag borde kanske hotta till mig och uppdatera min kommunikationsutrustning). Det känns väldigt fint.

Detox-rapport 3

Nu är min detoxperiod över. Jag har varit ganska duktig i tre veckor. Dock har jag inte gått ner så mycket som jag hoppats på så hälsolinjen får fortsätta råda ett tag till, men kanske inte lika strikt. Som alltid när jag kör den här kuren upptäcker man hur fantastiskt bra man mår när man plockar bort det där onyttiga och giftiga. Och som alltid undrar jag varför jag efteråt är så himla pigg på att börja dricka kaffe och vin och äta limpmacka igen när jag har känner hur himla bra man mår utan. Vad är det får fel på en när det verkar som om man verkligen VILL förgifta kroppen? Men jag har ju som sagt ett baddräktsmål till påsk. Det ska förhoppningsvis nås, så en fullständig återgång till normalt osunt leverne är helt uteslutet.