TV-funderingar

Sonen och jag är sportlovslediga och slöa och försöker som bäst fundera ut hur vi ska fördriva resten av dagen. Min idé om bokreabesök har framkallat en mängd diffusa sjukdomssymptom hos sonen som troligtvis endast kan botas om han slipper lämna soffan. I morse tvingade jag dock iväg honom på fotbollsträning, så helt inaktiv har han faktiskt inte varit. Han ligger nu och zappar framför TV:n och för en stund sedan fladdrade Barnkanalen förbi i ett kort ögonblick, med för oss helt främmande programledare. Det känns som om det inte var så länge sedan som vi pratade om programledarna på Bolibompa som om de var gamla bekanta, vänner till familjen och det kändes ju nästan som om de var det. De var en sådan viktig del av vårt liv. Jag kan nästan sakna dem ibland. Men tiden går och nu är vi hel borta. Vi vet inte alls vad de heter längre och kommer troligen inte att ta reda på det heller. Barnkanalen är bara en av alla dessa kanaler man passerar i jakt på något sevärt. Sonen är numera mer kompis med Hanna Montana och hennes gelikar i de överdrivna och extremt gapiga Disney-produktionerna som borde få vilken kvalitetsmedveten förälder som helst att gråta av vanmakt. Eller börja kolla på. Och fundera över varför ingen påpekar att Hanna Montana bara är Miley i blond peruk. Kan man inte kräva åtminstone lite trovärdighet även i ungdomsprogram? Vad är det för fel på ungarna som uppenbarligen köper det som om det vore hur naturligt som helst? Ska jag ta den diskussionen och försöka tvinga sonen att bli en kritisk TV-konsument? Svåra frågor så här i sportlovstider.