Det här är en sådan där bok som man måste läsa om man är minsta intresserad av litteratur. En riktig klassiker, med andra ord, men ändå kanske lite i skymundan. En modern sådan, den är ju utgiven på 1900-talet och företräder modernismen. Den kom ut 1936 och har en introduktion av självaste T.S. Eliot och bara det är ju stort. I mitt exemplar finns det även ett relativt nyskrivet (från 2006) förord av Jeanette Winterson.
Större delen av den ganska korta romanen utspelar sig i Paris på 1920-talet, där även Barnes höll till tillsammans med ett antal andra amerikanska storheter. Huvudperson, om man nu kan säga så, är Robin, en kvinna som aldrig egentligen kommer till tals, men som lämnar ett spår av förödelse bakom sig där hon drar fram. Alla de som förälskar sig i henne och som hon lämnar efter sig ska för alltid undra varför hon lämnade dem. Henens man, hennes son, hennes älskarinnor. Som läsare möter man bara Robin genom de andra. Den som mest kommer till tals är dr O’Connor, som är en slags alkoholiserad berättarröst som ser allt som händer och som i långa monologer filosoferar om livet, människan och hennes svagheter. Det händer egentligen inte så mycket, men ändå massor. Språket är större än själva handlingen. Man bör nog läsa den en gång till när man ändå håller på. Det ska nog jag göra. Snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar