Själsfränder

Jag har en bekant som har hittat sin drömman, sin tvillingsjäl. Igen. Under de ca 20 år som vi har känt varandra, tror jag att det här är den femte i ordningen. Alla har varit absoluta själsfränder och när man är tvillingsjälar finns det ju ingen anledning att känna efter eller ta det lite lugnt. Nej, pang på bara, flytta ihop och presentera alla ungarna för sina nya styvsyskon och så ska vi leva allihop som en enda stor och skitlycklig familj. Det brukar inte vara så länge. Oftast på grund av att de lyckliga tu har förbisett en liten detalj: det där med mina barn och dina jävla ungar. Att barn behöver tid att anpassa sig till nya familjeförhållanden tycks ingen ha någon förståelse för, trots att mantrat alltid låter: barnens behov måste komma först. Självklart är det så, det tycker alla. På papperet. I verkligheten är det inte alltid så. Jag kommer med fasa ihåg historien med en av de andra tvillingsjälarna, där det nya familjeförhållandet inleddes med en bilsemester med varsin unge i baksätet som hatade varandra. Men det var ju inte hennes unges fel. Det var hans som var så himla bortskämd och hopplös. Och avundsjuk.

När min bekant berättade att hon och hennes nya själs älskade hade flyttat ihop (hos henne) efter bara en mycket kort bekantskap (varför vänta när man vet att det är rätt?) som dessutom mest hade varit per telefon eftersom de ursprungligen bodde 30 mil ifrån varandra, kontrade jag mycket okamratligt med där trista hon absolut inte ville höra i stället för att vara jublande glad för hennes skull: Men var inte han gift? Hur blir det med hans barn? Min bekant tittade helt oförstående på mig. Vadå? Barnen kommer ju och hälsar på ibland. Och de har ju alltid pappa tillgänglig på telefon. Vad kan de mer behöva?

Han må vara hennes drömman, men jag är tveksam till om han är någon drömpappa. Jag vet att det här är en käpphäst för mig och att alla familjer är olika och allt det där. Men kom inte och säg att man alltid sätter barnen i första rum om man flyttar så långt bort att man bara kan träffa sina barn ett par gånger i månaden som bäst. Den andra klyschan som flitigt används i sådana här sammanhang är att man bara kan vara en bra förälder om man ser till att må bra själv. Må så vara, men det är ett visst kompromissande som måste till där i de allra flesta fall. Om jag gjorde något som fick mig att må bra, men min son att må dåligt så skulle jag i slutändan troligtvis bli väldigt olycklig.