I morse hände det igen. Min son hade ont i magen och det kändes konstigt i bröstet, sa han. Samma visa förra veckan. Min son har alltid älskat skolan, men nu är det en vikarie som tydligen inte kommer riktigt överens med ungarna. Eller så är det något annat jag inte har förstått. Jag föll till föga i alla fall och vi är hemma idag. Jag är tudelad inför det, men vet inte riktig vad jag ska göra. Det löser ju inga problem att sitta hemma, men jag vet som sagt inte riktigt vad problemet är. Föräldramöte i skolan nästa vecka och jag funderar på om jag ska vara en asjobbig förälder och ställa alla jobbiga frågor jag kan komma på.
Och igår kväll, när han inte kunde somna efter en lång slö helg, låg vi i sängen och kollade på Spiderman 3. Den slutar med Harrys begravning. Min son klarar inte av att se begravningar på film. Inte ens en hunds begravning (när Marley dog i "Marley och jag" var han fullkomligt otröstlig). Det framkallar för mycket minnen och ångest och han låg alldeles förtvivlad och grät sig till sömns. Jag vet inte hur jag ska trösta. Jag blir ju lika ledsen jag. Och att säga att det ordnar sig och att han inte behöver vara ledsen (som vuxna envisas med att säga i alla situationer) är ju ren och skär lögn. När jag var i hans ålder var jag lyckligt förskonad från erfarenheten av att ha förlorat en älskad morfar. Jag vet inte hur det känns att vara liten och inte riktigt kunna sluta sörja. Som vuxen kan man ju trots allt tvinga sig själv att vara rationell ibland, även om det alltid gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar