Sorgeliga saker hända

I min omgivning har det förekommit en del separationer på sistone. Inga snälla sådana. Jag tror inte på lyckliga skilsmässor. Att två personer som har delat en familj ihop helt plötsligt är rörande eniga om att man inte längre bör leva tillsammans som just en familj är nog extremt sällsynt. I stället är det de allra simplaste känslorna som kryper fram, ilska, frustration, sorg och sårad stolthet. Jag försöker förstå, men det går inte alltid. Jag har inte varit i den situationen. Jag vet hur det är att vara barn i en sådan situation, men inte hur det är att vara en förälder som förväntas hantera situationen på ett vuxet och moget sätt (vilket väldigt få lyckas med). Jag har funderat en del på hur jag tror jag skulle fungera om det drabbade mig nu. Jag tror att jag mycket väl kan bli the ex from hell, i alla fall i alla frågor som rör min son. Bara jag tänker tanken att en annan kvinna skulle pussa honom godnatt varannan vecka, så ökar pulsen och en näst intill djurisk lust att slita någon (läs: den jävla apan och när man ändå håller på, varför inte den som har släpat in den jävla apan också) i stycken träder fram. Min son ska inte ha någon annan mamma än mig. Ingen styv-, plast-, bonus-, whatever-variant. Det går jag inte med på. Aldrig. Över min döda kropp. Så känns det. Men så får man inte känna. Det är förbjudet, det är fult. Det är inte vuxet. Men jag tror inte att jag är den enda som känner så. Därför ska man väl inte bli förvånad över hur lågt folk kan sjunka, egentligen. Det är bara så sorgligt när det händer.