Äntligen! Det var så himla länge sedan jag hade en läsupplevelse utöver det vanliga, eftersom jag är så tjurigt kritiskt till allting nuförtiden, men nu hände det. Jag gillade en bok igen, från början till slut, helt och hållet.
Den som är utstött är Lewis. Han är fyra år när en främling, hans far, återvänder hem efter kriget. Lewis har levt i trygghet med sin mamma, som har slösat all sin kärlek på sin ende son under mannens frånvaro, precis som en mamma ska. Pappan däremot, är lite mer sparsmakad med ömhetsbetygelsera, vilket antagligen ligger helt i tiden. Det tidiga 50-talets pappor hade annat att göra. Familjen lever ett stilla förortsliv, med familjefadern som jobbar i sta'n (London) och den goda modern som uppiffad och nysminkad väntar med lilla drinken vid arbetsdagens slut. Lunch med grannarna på helgerna efter det obligatoriska kyrkobesöket. En rätt förljugen tillvaro där ingen tillåts sticka ut och eventuell tristess eller ångest dämpas genom att ta en liten sherry till. Lewis mamma är inget undantag. När Lewis är tio år omkommer hon i en tragisk olycka, som jag skulle vilja påstå är klart alkoholrelaterad. Lewis blir som enda vittne klart traumatiserad och sluter sig allt mer inom sig själv. Lewis far väntar hela fem månader innan han presenterar en ny ung mamma för Lewis. Det blir inte så bra. Lewis blir mer och mer självdestruktiv och snacket börjar gå i byn, där endast beteenden som följer den givna normen är tillåtna. Till slut är katastrofen ett faktum. Den enda som står på hans sida och som tror att det finns någon värd att rädda innanför skalet är grannflickan Kit, som också bär på en mörk hemlighet.
Det är en nattsvart och ångestfylld historia som gör ont att läsa, men med lite god vilja kan man ändå skymta en smal strimma hopp i slutet. Det är en berättelse man bär med sig och som man inte glömmer i första taget. För mig är det som sagt ett oerhört gott betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar