Regn, regn och åter regn

Det verkar inte bli en dag som man vill gå ut i idag. Det är en dag som gjord för att grabba tag i en skruvmejsel och göra lite nytta. Packa upp en kartong eller fem. Hänga tavlor. Städa lite. Få upp de sista gardinerna. Se till att det finns fungerande lampor i alla rum för mörkret är snart här igen. Det är sådant man ska göra sådana här dagar.

Så vi har bestämt oss för att åka in till sta'n och gå ut och äta riktigt gott och lyxigt i stället. Det är också ett bra sätt att tillbringa en regnig dag på.

Hemma igen

Nu är vi hemma igen. Hemma i vårt nya hem där vi inte ens bott en månad. Det finns fortfarande kartonger kvara att packa upp, en hel del elpyssel innan vi får ordning på alla lampor (men jag har varit på Clas Ohlson och har en hel massa kontakter och användbara saker med mig hem) och en massa annat innan det kan kännas färdigt och hemma på riktigt.

Vi har ju varit några dagar i huset på landet igen. Och det är alltid med en viss sorg jag åker därifrån. Det är ett sådant där ställe där man får frid i själen. Alltid. Det kanske beror på att det inte sitter något i väggarna. Det börjar med oss. Vi köpte huset, jag och min familj. Det är inget arvegods. men det kanske kan bli. Jag hoppas att min son åker dit med sin familj i framtiden och att huset kommer att vara fullt av gamla prylar som har en historia. Att han berättar för sina barn om sina barndomssomrar och historien bakom någon gammal stol eller lampa eller vad det nu kan vara som han väljer att spara. 

Sommarstugor ska inte vara för fina eller för nya. Det är det anspråkslösa som gör att det blir vilsamt att vara där. Att det inte är så noga. Att man inte måste bevisa något eller visa upp något. Jag åker till mitt hus på landet för att vara. Och det är det bästa stället på jorden för att bara vara på.

Den sista riktiga sommardagen

Igår var det en fantastisk vacker sommardag och vi var i huset på landet. Bättre förutsättningar för en semesterdag kan man nästan inte ha. Men när jag gick ut på min vanliga hundpromenad på morgonen kände jag mig bara ledsen. Trots att det var varmare och skönare än på länge. Vid den lilla bryggan jag går förbi vid stenbron nedanför hotellet låg det ett par och solade. Det såg skönt ut, men det hjälpte inte. Luften var visserligen varm, men även så där klar som den bara är när sommaren sjunger på sista versen. Det känns att augusti närmar sig med stormsteg och det har varit kolsvart när jag gått ut med hunden sent på kvällen de senaste dagarna. Sommaren, den riktiga sommaren är alltså förbi. Och jag kände mig så ledsen att jag nästan ville gråta.

Jag kände en sådan plötslig längtan efter eviga barndomssomrar att jag mest bara ville gå upp och lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. När jag och min syster var små och vi bodde i vår skruttiga sommarstuga med mamma och pappa och hästarna fanns in på knuten. När man inte hade något annat att göra än att sola, rida och åka och bada. Och somrarna var längre då. Och det var varmare och soligare, det måste det ha varit. Om det mot förmodan regnade pysslade man i stallet och det fanns alltid något läder som behövde smörjas eller något. Farmor levde och bakade kanelbullar och gräddtårta med färska jordgubbar. Livet var enkelt. Framtiden var ljus och långt borta.

Det tog slut för fort. Precis som alla somrar tycks göra nu för tiden.

Läst: Den röda näckrosen av Jan Mårtenson

Kände att jag behövde vara lite lokalpatriotisk här på landet och läsa något av min granne här i byn. Jan Mårtenson har nämligen stuga strax här bredvid, om än något större än vår. Det finns Homan-deckare i båda våra bokhyllor, både här på landet och i sta'n, eftersom min man gillar dem, men för mig var det här en premiär. Jag valde en som till större delen utspelar sig här i trakten också, för att jag skulle känna mig riktigt som hemma.

Johan Homan är på semester i Askersunds-trakten, där han hyr ett litet torp av en god vän. Han stöter dock genast på bekanta från Stockholm och blir raskt hembjuden på middag hos den före detta landshövdingen och säpochefen Gunnar Nilmann. Med på middagen är en hel del andra höjdare som råkar befinna sig i trakten. Gunnar Nilmann håller på att skriva sina memoarer och har utlovat avslöjanden som kommer att få huvuden att rulla i maktens Sverige. Till sin hjälp har han den unga vackra Cecilia Ehn som assistent och kanske något mer. Johan märker att Gunnars fru Ulla inte direkt riktar sina snällaste blickar mot Cecilia. Han tycker sig också uppleva en något spänd stämning rent allmänt under middagen.

Dagen därpå hittas Gunnar Nilmann död i sitt lusthus, förgiftad och med en näckros i handen. Och manuskriptet till memoarerna är borta. Var det för memoarernas skull han mördades? Eller handlar det om svartsjuka och olycklig kärlek? Johan Homan får lite att stå i under semestern och väl hemma i Stockholm får gåtan till slut sin lösning, när Homan får lite hjälp på traven av katten Cleo.

Småtrevlig läsning som lämpar sig alldeles utmärkt på landet. Särskilt här där jag går förbi Mårtensons herrgård på varenda hundpromenad. Det känns fint att få känna igen sig lite. Men jag stör mig lite, lite på språket emellanåt. Det är superkorrekt på alla sätt och vis, men det förekommer ofta en omvänd ordföljd som inte riktigt känns rätt för mig. "Som en indian såg han ut." Jag tycker inte riktigt det funkar stilmässigt, men det kanske är en vanesak. Men jag ska i alla fall läsa fler Homan-deckare när jag behöver något lättsmält. Och man får ju en massa småtrevliga historielektioner på köpet också. Och recept.

Läst: Friday's Girl av Charlotte Bingham

Det här är en bok som jag tror jag har köpt som utfyllnad någon gång. Det måste jag ha gjort, för annars kan jag inte se varför jag skulle ha köpt den. Det finns ingenting i baksidestexten som lockar så där särskilt mycket.

För att jag inte ska behöva tänka någonting själv börjar författaren med att tala om att den här romanen utspelar sig i det viktorianska England. Det är ju bra, det markerar liksom att från och med nu behöver man som läsare inte fundera så särskilt mycket mer. Inget kommer att höljas i dunkel.

Det handlar om två unga kvinnor. Edith, som har växt upp på ett ganska simpelt värdshus som ägs av hennes far och som inte har några direkta drömmar om framtiden, eftersom det ändå bara handlar om hårt slit för en kvinna av hennes klass. Nu är det ju så att Edith råkar vara otroligt vacker med långt rött hår och en dag råkar den etablerade kostnären Napier Todd kliva in genom dörrarna för ett besök i verkligheten och när han ser Edith ligga på knä och skura golv bestämmer han sig på fläcken för att gifta sig med henne. Sagt och gjort. Ediths far är överlycklig över att bli av med dottern och Edith är helt plötsligt en fin fru med en garderob full med fina klänningar och ett hus på landet att basa över. Det är bara det att Napier inte är särskilt intresserad av Edith som något annat än modell och musa. Kärlek och annat trams verkar inte vara hans melodi.

Den andra huvudpersonen heter Celandine och är dotter till en framstående avliden fransk konstnär och hans amerikanska fru. Hon drömmer om ett liv som konstnär och drar tillsammans med sin mor runt i Europa på jakt efter den bästa konstkolan. I Paris blir hon kurskamrat med den brittiska konstnären Sheridan och de råkar vara lite extra frigjorda tillsammans när det går en sommarkurs i Bretagne. När Celandines mor fär veta att dottern inte längre är lika oskuldsfull förskjuter hon Celandine och Celandine och Sheridan har inget annat val än att åka till England och gifta sig. De slår sig ner i Cornwall där de ska måla moderna realistiska bilder av den arbetande klassen. Inte för att det finns någon efterfrågan på den typen av konst, men ändå.

Efter att ha suttit otaliga timmar som modell för Napier i hans kalla atelje blir Edith svårt sjuk och behöver lite frisk luft under sin konvalescenstid. Napier och Edith åker till Cornwall där de träffar Napiers gamle vän Sheridan och hans unga hustru Celandine. När Celandine inser hur kärlekslöst Napier behandlar Edith bestämmer hon sig för att ingripa, eftersom hon är en mycket handlingskraftig kvinna. Det antyds att det är på grund av hennes amerikanska arv hon har lite extra skinn på näsan.

Förvecklingar följer i kärlekens labyrinter och det slutar naturligtvis lyckligt för alla parter. En bok för den som är lagom romantiskt lagd och som inte vill tänka en enda tanke själv. Den är också lite politiskt korrekt kryddad med indignation över att en tavla målad av en kvinnlig konstnär inte är lika värdefull som en tavla målad av en man, även om den är bättre. Så är det naturligvis inte nu längre. Eller?

Sommarland

Idag var det tänkt att vi skulle ha åkt till Skara Sommarland tillsammans med goda vänner, men av detta blev intet. Vi lämnade huset på landet i fredags. Det är alltid lika sorgligt, men planen var att åka tillbaka som nu ikväll, efter Skara-besöket, eftersom vi ändå skulle vara halvvägs där då. Eftersom hela dagen har präglats av typiskt svenskt sommarväder, spöregn och 14 grader, kändes det inte riktigt aktuellt att åka till ett badland utomhus. Det blev inomhusaktiviteter i Göteborg i stället. Plan B var Universeum, men det var plan B för varenda turistande familj på Västkusten och biljettkön ringlade sig nästan ända ut på gatan. Ungarna hittade broschyrer om Lek- och Buslandet och eftersom alla tre hade positiva erfarenheter av Lek & Bus i Örebro ville de dit. Sagt och gjort. Vi kan sammanfatta det besöket med att vår son kommenterade stället som det sämsta leklandet någonsin. Ingen höjdare, alltså. Framåt kvällen, när våra vänner åkt hem till sig, fick vi styra kosan till Sydnärke igen. Vi hade ju lämnat kvar katten här och han behövde oss, plus en massa färskvaror och lite annat. Men det kändes som en lite onödig resa. 

Nu är vi här igen i alla fall. Och det är alltid bra att vara här.

Bortglömda vänner

I huset på landet finns en hel massa gamla kläder. Tillräckligt mycket för att jag aldrig ska behöva packa något när vi åker hit, fast ibland gör jag det ändå eftersom jag inte litar på att det som finns här duger. I början när vi hade det här huset lämnade vi kvar allt sådant som vi kanske egentligen inte ville ha längre, men som vi av ren snålhet inte ville kasta. Devisen "det duger på landet" var vanligt förekommande (precis som alla gamla tröjor förr i tiden fick benämningen "stalltröja" och det blev en vana och en ursäkt för att inte slänga något som satt i långt efter det att jag inte hade något stall längre). Följden blev att när vi åkte in till sta'n för att handla eller ta en fika såg vi ut som värsta lodisar. Att vänja sig vid att kläder man har på landet inte nödvändigtvis måste vara säckig gammal lump tog ett tag. Visserligen finns det en hel del sådant kvar här, plus sådant som både är för stort och smått. Att sätta på sig ett par gamla byxor som faktiskt är för stora nu för tiden ger mig en löjligt stor tillfredsställelse. Är det tvärtom så är det bara att glömma så snabbt som möjligt och skylla på tillfälliga svullnader eller något. Det finns ett par shorts som jag sparar enbart för att ha som måttstock på vilken storlek jag borde ha. Tyvärr är det en bra bit kvar innan de passar. Beach 2011, kanske? 

Igår städade jag lite i min garderob här eftersom det började bli svårt att hitta och när man städar garderober blir man av någon anledning alltid överraskad. Ett par kvarglömda svarta linnen av en sort som definitivt inte hör hemma i kategorin "det duger på landet" till exempel. Har även konstaterat att alla mina strandtunikor (som jag har en tendens att köpa på diverse olika stränder utomlands, trots att jag redan har massor, sällsynt oanvändbara plagg om man inte befinner sig på just en strand utomlands, dessutom) finns här. Kan kanske vara bra att någon hemma nu när jag bor vid havet. Det blir alltså till att ta med sig kläder hem den här gången i stället för tvärt om. Men om jag skyndar mig att läsa klart min bagatell till bok så kan jag åtminstone lämna kvar den.

Sommarliv II

Nu befinner vi oss i Sydnärke för lite semester i huset på landet. Här har vi ju också hemmahamn för båten än så länge. I den stora sjön, som alla som inte vet bättre påstår är så kall, är det som vanligt alldeles ljummet i vattnet. Sonen har besök av bästisen och idag kommer även ett par kusiner och hälsar på. Sommarlov när det är som bäst med andra ord. Vi har också återknutit bekantskapen med katten som varit här på sommarlov tillsammans med våra f d grannar under den tid vi har installerat oss på Västkusten. Han behagade nämligen inte dyka upp när jag skulle ta med honom söderut. Men han verkar glad över att träffa oss också.

Orolig spejare när ungarna envisas med att hela tiden kasta sig av båten i stället för att stanna kvar ombord.

Bodar i hamnen.

Sommarliv

Så här ser det ut alldeles i närheten av där jag bor nu.

Det känns väldigt OK så här års.

Ett nytt hälsosamt liv?

Hittills har sommaren inte varit särskilt nyttig. Innan flytten kunde jag skylla på tidsbrist och att vi var tvungna att äta upp så mycket som möjligt av all skåpmat, eftersom allt inte gick att ta med sig. Tvungna och tvungna, men snålvattnet rann till och det kändes ju så onödigt att inte försöka tömma frysen så mycket som möjligt. Nu har vi flyttat och förutsättningarna för ett hälsosamt liv är bättre än någonsin. Det mesta av skräpet i frys och kyl är bortkastat. Fem minuters cykeltur hemifrån finns både fiskaffär och grönsaksaffär, vilket ju naturligtvis borgar för hälsosam matlagning. Omgivningarna bjuder på fina promenadvägar och havet, ja, det tar ju bara en kvart att cykla dit. Och jag tycker att mina första två veckor på västkusten faktiskt har känts ganska nyttiga. Men i morse skramlade jag liv i vågen igen. Det skulle jag inte gjort. Jag borde ha framhärdat i förnekelse ett tag till. Uppenbarligen är den trevliga sommarmysdieten med grillat och rödvin som bas inte så hälsosam, trots allt. Den otäcka displayen på vågen talade sitt tydliga språk. Och jag har ändå tagit långpromender flera dagar i rad. Jag borde alltså köra igång en diet. Snart. Vilken dag som helst. Och yogaträning. Jag är stel som en gammal tant. Jag kanske ÄR en gammal tant, rent utav? Det finns säkert de som anser det, men där tänker jag fortsätta framhärda i förnekelse ett tag till.

Sommartid = lästid?

Inte i år. I alla fall inte just nu. Det är så fullt upp med jobb, uppackning och lite sol och bad däremellan att jag inte öppnat en bok på flera dagar. Veckor kanske. Jag håller dessutom på att läsa en bok som hittills varken är särskilt engagerande eller sådär våldsamt välskriven. Men jag är ju inte den som ger upp i första taget. På ett sjukligt självplågaraktigt sätt tvingar jag mig igenom även sådant som inte alls är bra, bara för att jag ska veta med säkerhet att det inte tar sig mot slutet. Ibland blir man ju faktiskt överraskad. Men jag önskar mig några lata sommardagar med en bra bok, något kallt att dricka och lugn och ro. Alla mina böcker är dock inte uppackade än, så det är ingen ordning i mina bokhyllor heller. Jag hittar inte alla de där böckerna jag skulle läsa i sommar. Jag kan ju i alla fall skylla på det.

Jobb, jobb, jobb

För tillfället är det bara jobb som gäller. Jag har tagit på mig lite för mycket och vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Det kommer att gå, men vägen dit känns just nu lite väl stressig. Som frilansare ska man inte klaga och just idag regnar det, så man kan lika gärna sitta inne och jobba. Men när övriga familjen är ledig och har semester känns det som om man borde göra dem sällskap. Det kommer dock att bli trevligt att skicka fakturor den här månaden och det är ju något att se fram emot.

Arbete pågår

Jag har invigt mitt nya arbetsrum och det känns alldeles fantastiskt att ha ett eget arbetsrum. Visserligen med lila väggar, men det går ju att ändra på. Så småningom. Jag känner i kroppen efter ett par dagars jobbande att ny arbetsstol måste införskaffas, men ett annalkande IKEA-besök känns mer och mer ofrånkomligt så det ska nog gå att lösa. Vi försöker vara duktiga och ägna oss åt återanvändande och ska försöka köpa så lite som möjligt, med tanke på hur ofantligt mycket saker vi har släpat med oss hit, men lite nya inköp går inte att undvika. Sonen tjatar om ny soffa. Det är ju en utgiftspost modell lite större, så den får nog vänta ett litet tag.

Vi var ju för övrigt i Skärhamn i söndags och det var fint, även om det var lite mulet. Det är fint med en glad kyrka mitt i byn.

Semesterdag

Idag tog vi en semesterdag. Det gjorde vi väl i och för sig igår också, då cyklade vi ner till havet och solade och badade och brände oss lite orutinerat. Men idag gjorde vi en utflykt till Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn och såg en fin utställning med den amerikanske konstnären Andrew Wyeth. Sedan blev det sen lunch på en indisk restaurang inne i Göteborg. Mycket trevligt, somrigt och lite turistigt. Undrar hur lång tid det tar innan man känner sig så hemma att man inte är turist längre? Fast det är lite skönt att turista på hemmaplan. Det blir inte så långa resor och det kräver inte särskilt mycket planering.

Jag har lyft upp lite mer böcker i bokhyllan och ska lite planlöst grabba tag i närmaste ouppackade kartong. Snart. Jag ska bara ta en kopp kaffe först. Och kanske kolla lite på TV. Och fundera över vad vi ska ha till kvällsmat och som VM-finalgodis. Och jag kan inte bestämma mig för om jag håller på Spanien eller Holland.

Det artar sig

Idag har jag hittat både underkläder, bestick och sonens cykelhjälm så alla akuta kriser är lösta. Det är bara resten kvar. Jag är hjärtinnerligt trött på kartonger och jag kan inte påminna mig att det någonsin har varit lika tröttsamt att flytta förut. Antagligen för att jag var yngre och fattigare då och utan alla dessa enorma mängder onödiga saker. Nu är jag mest bara gnällig, men det kommer att gå över. Rätt som det är är allting uppackat, gardinerna hänger i fönstren och frysen är lika överfull som den brukar vara. Visst ja, den där lådan med alldeles nödvändiga gardintillbehör har jag inte hittat än.

Vi har i alla fall varit och badat i det vackra vädret. Cyklat ner till havet. Och suttit på klipporna en stund. Jag tror det är sådant som de brukar kalla livskvalitet.

Heja Tele2!

I förra veckan slösade jag bort en hel massa energi på att kontakta kundtjänsten på Tele2. Till ingen som helst nytta dessutom. Medan jag satt i oändliga telefonköer passade jag även på att fylla i det kontaktformulär som finns på deras hemsida, där de lovar att återkomma så snart de kan. Idag kom svaret - drygt en vecka senare - där de talar om att de inte längre svarar på e-post och i stället hänvisar till sin eminenta kundtjänst på telefon. Det är vad jag kallar kundservice.

Nyinflyttad

Så är det värsta över då. Allt är inburet och en del är uppbackat. Alla papper är påskrivna och det går faktiskt att slappna av lite grann för första gången på flera veckor. Och jag vill inte köra E20 mellan Örebro och Göteborg igen på väldigt länge.

Det bästa hittills:
Promenadvägarna runt omkring där vi bor. Överträffar alla förväntningar och hunden kan se fram emot många långa turer.
Närheten till havet.
Det nya sovrummet är alldeles tyst så jag sover bättre än på länge.
Grönsaksaffären på torget.

Det sämsta:
Jag hittar inte sådant jag behöver, bara sådant jag inte behöver. Exempelvis så saknas våra bestick och mina trosor. De finns troligen i några av de femtio ouppackade kartonger som står på altanen. Jag har bara ingen aning om i vilka.

Läst: En självständig utåtriktad flicka av Eoin McNamee

Det var länge sedan jag hade så här tråkigt när jag läste. Mitt läsande har visserligen varit sporadiskt och präglat av en viss brist på koncentration den sista tiden, men jag tror inte ens de bästa läsomständigheter skulle ha fått den här boken att kännas intressant.

Det är en sann historia och handlar om en rättskandal efter mordet på en högt uppsatt domares dotter i Nordirland i början av 1950-talet. En ung, lite udda man döms till rättspsykiatrisk vård för mord, men är enligt de lokala poliserna oskyldig. Det verkar som om han döms för att skyla över att den verklige mördaren finns inom den egna familjen, en familj där inga skandaler får förekomma och med goda kontakter som kan fixa fram det mesta. Till och med en lämplig mördare. Men, som hjärnan bakom intrigen säger: Vi skickar honom i alla fall inte till galgen, så ingen större skada skedd. Tragiskt, visst, men i romanform oändligt långtråkigt.

Jag hade tänkt ta tag i en smaskig äventyrsroman nu, eftersom jag är för trött för att orka tänka ordentligt, men ändå behöver något att läsa på kvällarna. Men den jag hade tänkt mig verkar ha blivit nerpackad. Jag får leta rätt på något annat, men utbudet av icke-nerpackade, olästa böcker är lite skralt.

Husägare

Från och med i eftermiddag äger jag ett (halvt) hus i Göteborg. Bilen är fullpackad med saker, för det är ju lika bra att börja flytta in på en gång. Resten av flyttlasset går på måndag. Åker fram och tillbaka idag för tillträdet och i morgon fortsätter packningshelvetet. Men det går framåt. Det blir nog klart.

Här är i alla fall en som är väldigt rädd för att bli kvarglömd.