Nu är vi hemma igen. Hemma i vårt nya hem där vi inte ens bott en månad. Det finns fortfarande kartonger kvara att packa upp, en hel del elpyssel innan vi får ordning på alla lampor (men jag har varit på Clas Ohlson och har en hel massa kontakter och användbara saker med mig hem) och en massa annat innan det kan kännas färdigt och hemma på riktigt.
Vi har ju varit några dagar i huset på landet igen. Och det är alltid med en viss sorg jag åker därifrån. Det är ett sådant där ställe där man får frid i själen. Alltid. Det kanske beror på att det inte sitter något i väggarna. Det börjar med oss. Vi köpte huset, jag och min familj. Det är inget arvegods. men det kanske kan bli. Jag hoppas att min son åker dit med sin familj i framtiden och att huset kommer att vara fullt av gamla prylar som har en historia. Att han berättar för sina barn om sina barndomssomrar och historien bakom någon gammal stol eller lampa eller vad det nu kan vara som han väljer att spara.
Sommarstugor ska inte vara för fina eller för nya. Det är det anspråkslösa som gör att det blir vilsamt att vara där. Att det inte är så noga. Att man inte måste bevisa något eller visa upp något. Jag åker till mitt hus på landet för att vara. Och det är det bästa stället på jorden för att bara vara på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar