Igår var det en fantastisk vacker sommardag och vi var i huset på landet. Bättre förutsättningar för en semesterdag kan man nästan inte ha. Men när jag gick ut på min vanliga hundpromenad på morgonen kände jag mig bara ledsen. Trots att det var varmare och skönare än på länge. Vid den lilla bryggan jag går förbi vid stenbron nedanför hotellet låg det ett par och solade. Det såg skönt ut, men det hjälpte inte. Luften var visserligen varm, men även så där klar som den bara är när sommaren sjunger på sista versen. Det känns att augusti närmar sig med stormsteg och det har varit kolsvart när jag gått ut med hunden sent på kvällen de senaste dagarna. Sommaren, den riktiga sommaren är alltså förbi. Och jag kände mig så ledsen att jag nästan ville gråta.
Jag kände en sådan plötslig längtan efter eviga barndomssomrar att jag mest bara ville gå upp och lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. När jag och min syster var små och vi bodde i vår skruttiga sommarstuga med mamma och pappa och hästarna fanns in på knuten. När man inte hade något annat att göra än att sola, rida och åka och bada. Och somrarna var längre då. Och det var varmare och soligare, det måste det ha varit. Om det mot förmodan regnade pysslade man i stallet och det fanns alltid något läder som behövde smörjas eller något. Farmor levde och bakade kanelbullar och gräddtårta med färska jordgubbar. Livet var enkelt. Framtiden var ljus och långt borta.
Det tog slut för fort. Precis som alla somrar tycks göra nu för tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar