Det här är en bok som jag tror jag har köpt som utfyllnad någon gång. Det måste jag ha gjort, för annars kan jag inte se varför jag skulle ha köpt den. Det finns ingenting i baksidestexten som lockar så där särskilt mycket.
För att jag inte ska behöva tänka någonting själv börjar författaren med att tala om att den här romanen utspelar sig i det viktorianska England. Det är ju bra, det markerar liksom att från och med nu behöver man som läsare inte fundera så särskilt mycket mer. Inget kommer att höljas i dunkel.
Det handlar om två unga kvinnor. Edith, som har växt upp på ett ganska simpelt värdshus som ägs av hennes far och som inte har några direkta drömmar om framtiden, eftersom det ändå bara handlar om hårt slit för en kvinna av hennes klass. Nu är det ju så att Edith råkar vara otroligt vacker med långt rött hår och en dag råkar den etablerade kostnären Napier Todd kliva in genom dörrarna för ett besök i verkligheten och när han ser Edith ligga på knä och skura golv bestämmer han sig på fläcken för att gifta sig med henne. Sagt och gjort. Ediths far är överlycklig över att bli av med dottern och Edith är helt plötsligt en fin fru med en garderob full med fina klänningar och ett hus på landet att basa över. Det är bara det att Napier inte är särskilt intresserad av Edith som något annat än modell och musa. Kärlek och annat trams verkar inte vara hans melodi.
Den andra huvudpersonen heter Celandine och är dotter till en framstående avliden fransk konstnär och hans amerikanska fru. Hon drömmer om ett liv som konstnär och drar tillsammans med sin mor runt i Europa på jakt efter den bästa konstkolan. I Paris blir hon kurskamrat med den brittiska konstnären Sheridan och de råkar vara lite extra frigjorda tillsammans när det går en sommarkurs i Bretagne. När Celandines mor fär veta att dottern inte längre är lika oskuldsfull förskjuter hon Celandine och Celandine och Sheridan har inget annat val än att åka till England och gifta sig. De slår sig ner i Cornwall där de ska måla moderna realistiska bilder av den arbetande klassen. Inte för att det finns någon efterfrågan på den typen av konst, men ändå.
Efter att ha suttit otaliga timmar som modell för Napier i hans kalla atelje blir Edith svårt sjuk och behöver lite frisk luft under sin konvalescenstid. Napier och Edith åker till Cornwall där de träffar Napiers gamle vän Sheridan och hans unga hustru Celandine. När Celandine inser hur kärlekslöst Napier behandlar Edith bestämmer hon sig för att ingripa, eftersom hon är en mycket handlingskraftig kvinna. Det antyds att det är på grund av hennes amerikanska arv hon har lite extra skinn på näsan.
Förvecklingar följer i kärlekens labyrinter och det slutar naturligtvis lyckligt för alla parter. En bok för den som är lagom romantiskt lagd och som inte vill tänka en enda tanke själv. Den är också lite politiskt korrekt kryddad med indignation över att en tavla målad av en kvinnlig konstnär inte är lika värdefull som en tavla målad av en man, även om den är bättre. Så är det naturligvis inte nu längre. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar