Lat lördag

Har bestämt mig för en lat lördag. Inte för att det är något ovanligt, lat är jag alldeles för ofta när jag är ledig, men inte uttalat och bestämt. Det brukar bara bli så i alla fall. Jag ska läsa Aftonbladet med alla tillgängliga bilagor. Jag tycker att Aftonbladet i de allra flesta fall är en ganska usel tidning, men här där jag bor har vi världens gulligaste kille som säljer AB på helgerna och jag köper alltid av honom när vi är hemma. Så idag har jag både skvaller- och heminredningsbilaga att ägna mig åt i stället för att städa. Och jag kan säkert läsa lite andra viktiga nyheter i huvudtidningen, det står till exempel att Tony Irving är upprörd över något. Jag skulle aldrig lägga pengar på den här smörjan om inte den där killen kom och såg så söt ut. Det är hans fel alltihop.

Läst: Mitt hjärta i din hand av Paul Gallico

Åh, vad jag tycker om den här boken! Den har hängt med sedan jag någon gång i tidiga tonåren hittade den i mina föräldrars bokhylla och den har blivit läst många gånger.

Det är 50-tal, Paris och en ung flicka, Mouche, är på väg att slänga sig i Seine. Hon är ensam och fattig och har ingen i hela världen att vända sig till. Hon passerar en dockteater och en av dockorna börjar tala med henne och gör det så bra att Mouche helt glömmer att det faktiskt är dockor hon pratar med. Framför allt glömmer hon att hon skulle hoppa i floden. Mouche följer med den lilla dockteatern och de sju dockorna blir hennes vänner. Däremot är förhållandet med dockmäster själv, Capitaine Coq, aningen mer komplicerat.

Det är en liten roman, bara ca 100 sidor. En riktig saga. Det goda vinner naturligtvis över det onda till slut, med endast kärlek som vapen, precis som det ska vara i en saga. Jag gråter varje gång jag läser den, så sentimental kan jag faktiskt fortfarande vara ibland. En fin historia att läsa då och då, när man behöver lite tröst och kanske även lite magi.

Lustläsning

Drabbades av en plötslig lusta att läsa Paul Gallico. Om jag får någon tid över ikväll, när diskmaskinen är fixad, middagen avklarad och På Spåret är slut, ska jag nog läsa om den där lilla, den som om jag inte missminner mig heter "Mitt hjärta i din hand". Jag längtar.

Världsliga problem

I morse när jag kom ut i köket hade inte diskmaskinsprogrammet gått klart. Det var vatten kvar i diskmaskinen och eftersom både jag och min man är tämligen odugliga när det kommer till tekniska besvär av den här typen, stod vi väl mest bara där och undrade vad vi skulle göra nu. Just då hade vi inte tid. Nu har jag gått och irriterat mig på den förbannade diskmaskinen hela dagen och den kan mycket väl förstöra allt vad fredagsmys heter ikväll. Den är inte särskilt gammal så den borde inte vara helt utslagen. Jag ska helt självsvåldigt skruva på allt jag kommer åt när jag kommer hem. Ibland kan man ju överraska sig själv genom att faktiskt fixa saker trots att man inte har en aning om vad det är man egentligen håller på med. Filtren har jag plockat ut och spolat rent, men under filtren bör det väl dölja sig en avloppspump eller något dylikt. Det ska säkert gå att plocka bort den också, men om det går att få dit den igen sedan är troligtvis en helt annan sak. Och drar man ut diskmaskinen finns det säkert en massa slangar och jox på baksidan som man kan ge sig på också. Kan bli en helkväll.

Konflikträdsla

Konflikträdsla. Det är ett ganska fult begrepp som ingen egentligen vill kännas vid. Nej, nej, i vår familj är vi öppna och ärliga och pratar om allt. Självklart, vad tror du att vi är för några egentligen? Det förekommer som sagt inte överallt, men när det gör det så präglas tillvaron av det outtalade. Det alla tror, men inte riktigt vet och absolut inte tänker säga högt av rädsla för att såra, trampa på ömma tår eller värst av allt, orsaka någons vrede. Konflikträdsla innebär att man skruvar med sanningen och ibland till och med blåljuger bara för att slippa stå för vad man egentligen tycker om man tror att motparten skulle tycka något annat. Konflikträdda personer är inte så bra på att säga nej. Och i en grupp konflikträdda människor är boven alltid den som det rinner över för till slut, oavsett vad det var som orsakade utbrottet. Då kan övriga inblandade alltid förenas i ett samstämmigt fördömande. Och den som inte kunde hålla sig på mattan får komma krypande tillbaka, väl medveten om att det där hemska, det där som gjorde att han eller hon bara var tvungen att sätta ner foten, det kommer ingen att kännas vid. Det enda som består är att du, DU, hade mage att orsaka en konflikt. Gör aldrig om det om du vill vara en av oss.

Ett steg i rätt riktning

Det påstås att det är viktigt att ha målbilder. Det vet jag bestämt att jag har hört på merparten av alla de seminarier och föredrag i personlig utveckling eller vad man nu kallar det, som jag har bevistat i olika sammanhang under mina yrkesverksamma år. Jag har en målbild: att vi inom en snar framtid har köpt ett nytt hus, jag har sagt upp mig, vi har flyttat och inrett ett funktionellt och bra kontor åt mig i vårt nya hus och att min egen frilansverksamhet har tagit tillräckligt bra fart för att det ska gå runt. Jag kan se det framför mig och då måste det väl bli så, eller hur? De första stegen är redan tagna och det finns inte längre någon väg tillbaka. Eller det gör det väl, men jag är inte redo att kännas vid det än. Det är dags att göra något annat, att ta ett steg till i livet och skaka av sig lite ballast. Jag längtar. Jag vill ta nästa steg nu.

Mera snö

Det snöar igen. Massor. Jag vill inte bo här längre. Just nu tycker jag att årstidsväxlingar är överskattade. För mycket vinter nu. För mycket kläder och för många par blöta skor på hallgolvet. Insnöade bilar och ett evigt skottande. Vari ligger charmen med det?

Saknad

I augusti 2008 dog min pappa. Han fick en stroke. Han var aldrig sjuk eller så och det är möjligt att man ska vara tacksam för det, att det gick fort och att han inte behövde ha ont. Åtminstone tror vi att han inte hade ont, men det vet vi ju inte. Jag saknar honom. Ibland tycker jag att jag ser honom eller hör hans röst. Men jag är också så jävla förbannad för att han smet på det där sättet. Han borde ha förklarat ett och annat innan han drog. Jag vet inte om jag någonsin riktigt kan förlåta det. Det är möjligt att ansvaret helt och hållet ligger hos mig själv. Att jag borde ha frågat och krävt svar mycket tidigare. Jag gjorde aldrig det. Jag kunde inte. Inför min pappa var jag trots allt alltid liten och alldeles för villig att tro att han alltid, och då menar jag verkligen alltid, hade mitt bästa för ögonen. Jag var ju hans barn. Och det är klart att han inte ville göra oss illa. Men det är så mycket som aldrig blev sagt och det gör ont att jag aldrig kommer att få veta. Jag hör fragment som innebär att jag måste ta in att mina föräldrar betedde sig precis lika illa mot varandra och mot oss som alla andra par som separerar runt omkring mig beter sig mot varandra och sina barn. Utom sig av vanmakt och frustration gör de saker de inte borde göra, säger saker som aldrig bör sägas högt. Och kanske i vissa fall mitt i fighten ivrigt påhejade av en ny partner som har ett egenintresse av att vägen bakåt raseras för alltid. När det gäller min familj skulle jag vilja veta hur det egentligen var. Jag känner mig lurad. Hur många år av min, som jag trodde, lyckliga barndom var bara en enda stor jävla lögn, en hålla-skenet-uppe-ridå? Eftersom jag numera sedan länge ska antas vara en vuxen och förståndig människa borde jag antagligen inte grubbla över det här. Det blev som det blev, det är bara att acceptera och leva sitt eget liv. Men jag skulle ändå vilja veta. Och jag har en gnagande misstanke om att om mina föräldrar hade varit helt ärliga skulle jag ha fattat en del andra beslut i mitt liv än vad jag har gjort.

Helgläsning: Gavalda och Oates

Klämde två små böcker i helgen: novellsamlingen ”Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans” av Anna Gavalda och kortromanen ”Mörkt vatten” av Joyce Carol Oates. Med små böcker menar jag små till omfånget, alltså inte så många sidor. Gavaldas novellsamling tyckte jag inte var någon höjdare. Jag gillade inte stilen riktigt, många lite talspråkliga dialoger och jag avskyr att läsa talspråk. Jag tyckte inte att någon av berättelserna stod ut heller. Jag kan knappt komma ihåg en enda trots att jag läste de sista så sent som igår. En bagatell som man snabbt glömmer.

Men Oates däremot. Henne glömmer man inte i första taget den här gången heller. Det handlar om en senator som på fint fjärde juli-party på en ö i Maine raggar upp en ung tjej och ska ta henne med sig till fastlandet på kvällen. De har bråttom för att hinna med färjan och senatorn är inte nykter. De kör av vägen ner i vattnet och berättelsen handlar om Kelly, som inte ens hinner skrika, som sitter fastklämd i bilen utan möjlighet att ta sig ut och som är alldeles för ung för att dö. Det utspelar sig på 90-talet, men förlagan till berättelsen är en verklig händelse som inträffade långt tidigare i slutet av 60-talet. Det är så bra. Och så hemskt. Det står så mycket på bara lite drygt 140 sidor.

Detox-rapport 2

Jag arma karaktärslösa varelse! Ihållande huvudvärk i en vecka = värktabletter, så den här veckan har det inte blivit mycket till avgiftning. Men det kändes ganska bra ändå, fram till i torsdags, när jag var på en tillställning där det bjöds på baguette. Vitt bröd, smör, ost, skinka, inget som jag borde äta om jag detoxar, men jag var hungrig och gjorde det ändå. Sedan kom jag hem och upptäckte att de andra två familjemedlemmarna hade öppnat en Paradis-ask som vi fick i julklapp och BÅDA trillingnötterna var borta i översta lagret. Då stoppade jag av ren och skär missunnsamhet i mig de två från det understa lagret. I mina ögon är asken liksom avklarad nu. Sedan blev det helg och vi åkte till min svägerska, som lagar massor med god mat och man vill ju inte vara oartig. Nej, nu är det omtag och skärpning som gäller om det ska bli någon avgiftning. Och icka att förglömma, viktminskning, i alla fall några kilo. Vi har beställt en resa till påsk som innebär att jag måste visa mig i baddräkt. Så nu finns det ett mål att jobba mot.

Husjakt igen

Vi fortsätter jakten på nytt hus i en annan stad och nu börjar objekten trilla in igen efter jul- och nyårsuppehållet och Hemnet är åter den sida jag besöker oftast. I morgon ska vi titta på ett. Ett sådant där praktiskt hus, lagom stort, nära till skola och med bra kommunikationer och en lagom prislapp. Ett drömhus? Nej. Mitt drömhus ligger för sig självt i en värld där man inte behöver tänka på närhet till skolor och affärer eller bra kommunikationer. I min drömvärld behöver jag inte sån't. Det ska vara ett gammalt hus med charm, men givetvis upphottat med alla tänkbara bekvämligheter. Det behöver inte vara så stort, men bra planerat så att vi får plats med allt som vi behöver. Det ska vara en stor trädgård med allehanda odlingar. Eftersom jag kommer att ha all tid i världen har jag givetvis möjlighet att sköta om allting på bästa tänkbara sätt. Det är sommar nästan jämt och jag kan skrota runt i min trädgård och plocka lite bär och färska grönsaker, som jag sedan tar in i mitt fina lantkök och tillagar en massa delikata rätter av. Sylt som hälls på fina burkar med egenhändigt textade etiketter och vackra lock, till exempel. Sedan bakar jag nog lite nyttigt bröd och äter med hemkokt marmelad och tar en kopp te i mitt mysiga bibliotek. Kanske jobbar jag lite med något oerhört lönsamt, skriver en bestseller eller något, ifrån mitt arbetsrum med utsikt över trädgården eller kanske havet.

Så vill jag bo och leva. Ska det vara så förbannat svårt?

Läst: Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist

Tja. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hanna berättar om sin uppväxt och mest om sin pappa i små korta stycken som till stor del handlar om djur. Hannas pappa har massor av djur av alla de slag som verkar komma och gå i strida strömmar, men jag får inte direkt intrycket av att han är en djurvän. Bilderna av pappan är över huvud taget fragmentariska och inte alltid i kronologisk ordning. Han är väl en sådan där pappa som man som utomstående lätt kan förfasa sig över och det är väl därför som texterna ofta känns som små försvarstal. Hannas mamma däremot är bara en mamma. En trygg hamn och tur är väl att hon finns där som kontrast till den mer turbulenta tillvaron med pappan. När föräldrarna skiljs bor Hanna och mamman i lägenhet i sta’n, medan pappa huserar i sommarstugan på landet. Dit åker Hanna varannan helg och där finns alla djuren.

Å ena sidan gillar jag boken. Jag gillar det ganska osentimentala sätt Hanna beskriver sin pappa på. Å andra sidan känns det lite som "jaha och?". Och jag tycker att de är lite lättvindiga med djuren ibland. Jag är uppväxt med att skaffar man ett djur så tar man hand om det så länge det lever sedan. Man tar ansvar hela vägen. Det är möjligt att Hannas pappa gjorde det, men det framgår inte riktigt.

Men är det inte väldigt tunt med mammaskildringar nu för tiden? Pappor tycks avhandlas till höger och vänster, men mammorna då? Finns det aldrig något att säga om dem? Kan bara minnas att jag läst en mammaskildring de senaste åren och det var "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can.

Ljus och mörker

Jag har huvudvärk. Extrem huvudvärk. Den har varat i flera dagar nu. När jag var yngre hade jag ofta huvudvärk, någon migränliknande variant. Jag brukar försöka låta bli att gå till läkare och ta reda på vad det är när jag har ont någonstans, eftersom jag tror att jag kan undvika att få höra sådant jag inte vill höra då. Men jag vet att jag var iväg någon gång för länge sedan och fick svara på de vanliga frågorna om stress på jobbet, stress hemma och så blev det inget mer med det. Jag var inte ett dugg stressad då, tyckte jag. Det är någonting annat. Nu har jag inte haft den här typen av huvudvärk på över tio år. Inte sedan jag fick barn. Jag trodde att det hade växt bort eller något. Men uppenbarligen inte. Då, på den gamla goda tiden, hette min livräddare Ipren. Ipren är en fantastisk värktablett. Man tar en och sedan känner man hur smärtan liksom rinner av en och man kan funka som vanligt igen. Nu äter jag en medicin som gör att jag inte kan ta Ipren. Jag får hålla tillgodo med Alvedon. Det funkar inte alls lika bra. Man blir bara lite bedövad, men smärtan finns där fortfarande under ytan. Jag längtar efter Ipren.

Men. Det finns ljuspunkter även i mörkret. Eftersom jag inte är modern på alla plan tillhör jag det utdöende släkte som fortfarande köper CD-skivor. Det känns liksom lite mer bestående än nedladdningar och dessutom får man ju ofta lite fina bilder att titta på samt kanske lite övrig info (som man förvisso också kan hitta på nätet). Jag ägnar mig väldigt lite år ny musik just nu, utan köper mest sådant jag en gång i en avlägsen forntid hade på vinyl. Väldigt gammal musik, med andra ord. Så idag damp det ner en skiva med musik jag inte hört på 20 år så där, The Quireboys. Någon som minns dem? De härrör från den tid när riktiga rockkillar hade supertighta brallor, bandanas och massor av kajal. Jag ska genast rippa ner hela skivan till mobiltelefonen.

Krukväxter och annat

I morse skulle jag vattna mina krukväxter. Det är i princip där mitt pysslande med krukväxter slutar nu för tiden. Jag slänger till dem lite vatten med jämna mellanrum. Det funkar ganska bra. De flesta lever. Men i morse upptäckte jag att ampelfacklan som jag gömt bakom gardinen i köket inte såg så frisk ut. Alla blad var bruna. Den var helt söndervattnad och jag fattade raskt beslutet att befria den från dess lidanden och slängde den i soporna.

Annat var det när jag nyss flyttat hemifrån. Då tog jag minsann hand om mina växter. Grön oas var modeord i alla inredningstidningar och jag ville bo i en grön oas. Nu hade jag ju inte så mycket pengar att jag kunde kliva iväg och inhandla en djungel, utan fick nöja mig med små växter och skott och försöka driva upp dem till lite mer frodiga exemplar. Jag lyckades väl sådär. Men jag ägnade en hel del tid åt att läsa om växter och varje vår tillbringade jag en eller ett par dagar i en jordig lägenhet med omplantering och krukbyte.

Det var länge sedan jag planterade om de växter jag har nu. De får liksom tåla sig och vara glada för att de har krukor över huvud taget. Omplantering sker numera bara om jag känner att det absolut behövs. Naturligtvis har jag dåligt samvete för det. Det också. Det finns så mycket man kan ha dåligt samvete för om man tänker efter.

Jag är uppväxt med en massa duktiga kvinnor. Min farmor kunde allt. Hon hade massor av fina krukväxter, varav nästan alla blommade i diverse exotiska färger. Hon kunde laga all möjlig mat, baka, sylta, safta, sy, sticka, virka, väva, brodera, knyta ryamattor, you name it. Mamma knöt visserligen inte ryamattor eller vävde, men annars kan hon det mesta hon också. Min uppväxt var befriad från köpesaft, köpesylt och köpebullar. Sån’t gjorde man själv. Och jag kan inte riktigt befria mig från det där. Även om jag köper saft, sylt och kanelbullar för att jag helt enkelt inte har tid att göra det själv, känns det som om jag borde. Och jag försöker så mycket jag hinner. För att det är gott och för att det är roligt försöker jag inbilla mig, men också för att känna mig duktig.

Ibland lyckas jag. Ibland får jag bara dåligt samvete för att tiden inte räcker till någonting. Jag tycker det är lite sorgligt att så mycket hushållsklokskap antagligen kommer att försvinna, därför att alla måste jobba och slita bara har tid att köpa halvtaskiga halvfabrikat. Och kastar sina krukväxter och köper nya när de börjar se dassiga ut i stället för att sköta om dem. Farmor skulle aldrig ha låtit en stackars ampelfackla stå och dö bakom gardinen.

Läst: Den hemliga historien av Donna Tartt

Det här är ju en bok som av många betraktas som kultbok och den toppar massor av listor av det-bästa-jag-läst-karaktär. Jag har något vagt minne av att jag faktisk köpte den när den kom ut i början av 90-talet, men gav bort den i present. Det var kanske synd att jag inte läste den då. Då hade jag kanske också sällat mig till hyllningskören. Nu när jag är gammal och cynisk är jag så mycket mer svårövertygad.

Richard kommer från enkla förhållanden i Kalifornien, men söker sig till ett tjusigt college på östkusten. Han har tidigare läst klassisk grekiska och vill fortsätta de studierna, men upptäcker att på den här skolan är det inte tidigare meriter som avgör om du blir antagen till kursen i grekiska. Den karismatiske läraren Julian gör lite som han själv vill utan att skolan i övrigt har något som helst inflytande över hans undervisning. Gruppen som läser grekiska är liten och exklusiv, men efter några inledande turer lyckas Richard ta sig en plats och blir accepterad i den innersta kretsen. Eller det är väl åtminstone så de ser sig själva. De övriga fem studenterna kommer alla från välbeställda familjer och Richard gör allt för att dölja att han är av enkel börd.

Alla elever på hela skolan verkar gå omkring i ett mer eller mindre konstant drog- och alkoholrus och studenterna i grekiska utgör inget undantag, tvärtom. De experimenterar med fasta, droger och alkohol för att uppnå "dionysisk extas" och när de lyckas med det går det naturligtvis åt skogen. De tappar kontrollen och det spårar ur ganska rejält.

Historien är spännande, välskriven och annorlunda, visst, men jag kan irritera ihjäl mig på de intellektuella små sprättarna som tror att de står över allting. Samtliga huvudpersoner, utom möjligen Richard, är i mina ögon extremt osympatiska. De lever visserligen knappast lyckliga i alla sina dagar, men de kommer ändå för billigt undan.

Jag kanske hade gillat det här bättre om jag hade läst boken när jag själv var någonstans runt 20-25. Då är de flesta så självupptagna att man kanske kan sympatisera med personerna i boken och deras egon, men nu funkar det inte för mig. Jag vill bara ge ungjäklarna ett rejält kok stryk och sparka ut dem i verkligheten.

Detox-rapport 1

Första veckan avklarad. Inga problem. -1,6 kg, vilket känns oerhört skönt, särskilt när jag faktiskt inte varit hungrig en enda gång. Största synderna som begåtts den här veckan är ett (och endast ett) glas vin i lördags och lite för mycket nötter. Jag låter konsekvent bli att kontrollera om nötter är tillåtet enligt detoxbibeln, men jag har en känsla av att man i vilket fall som helst inte ska äta några större mängder. Igår blev det en liten bit kaka också, men det söta smakar inte alls nu så det kan man utan problem låta bli. Allt känns bara fint.

Kvalitetstid

Såg att jag nämnde ordet "kvalitetstid" i ett tidigare inlägg. Det är ett av mina hatord, särskilt när det sägs tillsammans med "barn". Ingen kan definiera vad det egentligen är, det verkar mest vara ett ord man svänger sig med och som i min värld oftast betyder att man egentligen inte har tid alls. Kvalitetstid med barnen (min elaka definition) = en förälder med dåligt samvete offrar lite av sin dyrbara arbets-/fritids-/egentid för att hitta på något extra med sina telningar, så att han/hon kan döva sitt dåliga samvete för en tid framåt.

Jag tror ungarna skiter i kvalitetstid. Att göra det där extra är bara grädde på moset och betyder inte så mycket om inte grunden finns. Och grunden stavas närvaro. Att få ha föräldrar som finns till hands och som kan läsa ett ansiktsuttryck och se att något inte stämmer och ställa de jobbiga frågorna så att ungarna får ur sig det de vill säga, men inte klarar av på egen hand. Som kan tjata om städning, läxläsning och allt annat eller som man bara kan mysa med framför TV:n. Allt sådant man bara kan göra på plats här och nu. Vardagstid, helt enkelt. Jag tror att det är den allra viktigaste tiden. Lite guldkant därutöver sedan är bara plus.

Listnörderi

Förra året var jag för första gången duktig och skrev upp alla böcker jag läste under året. Har så taskigt minne nu för tiden att det är enda sättet om man vill komma ihåg vad man har läst. Jag har börjat på ambitiösa listor förut, men de har aldrig fullföljts. Jag lyckades i alla fall ta mig igenom 49 st. Lite svagt, tycker jag nog, men det är mest under semestrar jag verkligen hinner plöja böcker och semestrar har jag alldeles för lite av.

För att göra det hela extra nördigt betygsatte jag böckerna också. 2009 var inget höjdarläsår för min del och jag har bara lyckats pricka in tre romaner som får högsta betyg. Det var "Drakarna över Helsingfors" av Kjell Westö, "Dagen efter" av Lionel Shriver och "Ängelns lek" av Carlos Ruiz Safon. Och sedan gav jag högt betyg åt "I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard. Den kändes alldeles för träffande. Bottennappen var "Hjärtat som vapen" av Björn Ranelid och den riktigt hemska skämsboken "Hemligheten" av Rhonda Byrne. Bägge gav så dålig eftersmak att de absolut inte får bo kvar hemma hos mig och solka ner bokhyllan.

Föräldraskap

Jag har läst en del om föräldraroller på sistone, i några bloggar och annorstädes. Det är uppenbarligen ett stort problem, det där, hur man ska vara för att vara den perfekta mamman/pappan. Har det alltid varit ett så stort problem eller är det ett nytt fenomen? Kände våra föräldrar samma krav på sig att vara perfekta eller fick tidigare generationer mer lita på sina instinkter? Vi är överösta med glossiga mammatidningar, böcker med förnumstiga råd, nätforum, bloggar och andra informationskällor och det är klart, försöker man leva upp till alla de motstridiga kraven på hur man blir den perfekta föräldern, då blir det rätt jobbigt.

Jag får intrycket av att så många har så stora förväntningar på det där med att bli förälder och att det börjar redan långt innan barnet är fött. Man ska ha den perfekta graviditeten, den perfekta förlossningen och gud vet vad. När jag hade fått min son, som förlöstes med akut kejsarsnitt, blev jag kallad till ett möte för sådana som hade haft "traumatiska förlossningar". Där satt vi då, ett antal mammor och pappor, tillsammans med en barnmorska och en kurator och skulle tala ut om våra förlossningsupplevelser. Vi fick i tur och ordning dra vår historia. Själv upplevde jag inte min förlossning som särskilt traumatiskt, trots att jag uppenbarligen borde. Jag sket fullständigt i vilken väg min son kom ut, det enda viktiga var att han levde och var frisk. Och att jag inte dog på kuppen. Men mina kamrater runt bordet var i allra flesta fall av en annan uppfattning. Flera stycken var djupt besvikna för att de hade blivit snuvade på sin fantastiska förlossningsupplevelse. Eh? De hade allihop till slut fått friska barn, är inte det det viktiga? Var det inte det jobbet gick ut på? Vad finns det att klaga på då? Det fanns säkert föräldrar som under samma tidsperiod på samma sjukhus haft en lika traumatisk förlossning, men som inte blivit kallade till det här samtalet, på grund av att i deras fall fanns det inget lyckligt slut.

Det är inte en självklar rättighet att få barn. Om allt går som det ska utan problem, har man tur. Jag tycker man ska komma ihåg det. Man ska banne mig vara lite tacksam för att man fått ynnesten att bli förälder och inte så fort ungen är ute börja planera in "egentid" i kalendern. "Den så viktiga egentiden" är den vanligaste frasen i artiklar om föräldraskap nu för tiden. Förvisso, men att skaffa barn innebär att man faktiskt till viss del ger upp rätten till egentid. Det är ingenting man kan kräva eller planera. Periodvis under småbarnstiden får man faktiskt vara glad över att bara kunna gå på toaletten ifred då och då. Och alla barn och föräldrar är olika. Därför går inte alla fantastiska råd och metoder att applicera i alla familjer. Mer sunt förnuft och uppmuntra föräldrar att känna efter själva, i stället för att jämföra sig med maniskt leende karriärmammor som påstår att de hinner med "kvalitetstid" med sina barn, egentid, träning fyra kvällar i veckan och ett fantastiskt ansvarsfullt jobb. Samtidigt. Det kanske de gör. Ett tag. Sedan kommer männen i vita rockar.

Shoppingolust

De senaste veckorna har det i sedvanlig ordning drällt in en massa kataloger som skriker ut sommar och sol och skynda fynda innan det tar slut. Nog för att man längtar efter sol och värme nu, men det är rätt långt kvar. Jag har slutat läsa de här katalogerna, jag kastar dem direkt. Känns som ett oerhört slöseri på fint papper och färgtryck att fortsätta med de här utskicken. Om jag handlar gör jag det i alla fall på nätet. Katalogerna har spelat ut sin roll för länge sedan. Skit i katalogerna så har ni råd att sänka priserna i stället. Finns det inget miljötänk alls hos postorderföretagen?

Men apropå shopping: jag har tröttnat. Jag trodde det aldrig om mig själv, men mitt köpbegär är mer eller mindre helt uttömt. Jag fortsätter bläddra mig igenom produktsortiment på nätet, det kan hända att jag går in i en affär och nyper lite i något, men nej. När kylan började göra sig gällande inhandlades skidbyxor och varma kängor. Därtill var jag nödd och tvungen och de var bra köp som har används flitigt de senaste veckorna. Men den där roliga spontanshoppingen och lusten att göra ett och ett annat fynd infinner sig inte och har inte gjort det på länge. Det känns lite tomt, faktiskt. Det är som om jag har shoppat mig mätt (och kollar man i mina garderober så förstår man varför). Jag har alldeles för mycket kläder. Och skor. Jag hinner inte använda allt. Smycken har jag i drivor och ett helt skåp fullt med material, ifall andan skulle falla på och jag har tid och lust att trä ett halsband eller fixa till ett par örhängen. Det är ingen idé att slösa tid och pengar på heminredning eftersom vi har bestämt oss för att flytta. Det finns inget jag faktiskt kan säga att jag behöver längre. Det enda jag fortfarande har habegär efter är fina krämer och hudvårdsprodukter. Det är ju förbrukningsvaror, så de har en tendens att ta slut. Men även där börjar jag bli tråkig. Jag vet vad mitt ansikte behöver så jag satsar på säkra kort. Och jag har redan hittat den perfekta mascaran.

Fast jag fortsätter ju köpa böcker förstås, trots att alla bokhyllor är överfulla.

Detox-start

Första detoxdagen till ända och det känns hur fint som helst. Förväntar mig att bli pigg och fräsch och minst ett par, tre kg lättare. Jag kör tre veckor till att börja med. Detox-bibeln har inte kommit fram ur bokhyllan än, jag har ju gjort det här förut och har ganska bra koll på vad jag ska äta och inte äta, men lite inspiration behövs alltid.

Första gången jag gjorde den här kuren var hösten 2007. Då hade vi haft en lång och lat sommarsemester där kosten mest bestod av grillat, rödvin och pizza. I september tog vi en sväng till Spanien och det blev väl inte mindre vin där. Jag har aldrig känt mig så fet och svullen förut. Men tre veckors detox satte fart på hela systemet och jag gick ned 8 kg på två månader. Viktminskningen fortsatte alltså även efter att jag börjat äta "normalt" igen. Så jag är frälst. Den här metoden funkar, åtminstone för mig. Nu har förfallet hållit på sedan i höstas och sakta men säkert smugit sig på. Men nu ska Olle motas i grind igen.

Parkeringsproblem

Anlände lagom sent till jobbet efter lång julfrånvaro. Som vanligt fanns det inga lediga parkeringsplatser, det finns det aldrig. Men varför tror folk att de måste ha ett säkerhetsavstånd till närmaste bil på ca 1,5 m (precis så långt att man inte kommer in med ens den allra minsta lilla bil, typ en Peugeout 206?) så fort det bli snö ute och parkeringsrutorna inte längre syns? När det redan är ont om platser så verkar folk passa på att medvetet ta upp så många som möjligt. Är det bara för att man liksom har chansen att breda ut sig? Missriktad maktdemonstration? Som tur är vet jag något som de flesta som jobbar i det här huset inte vet så jag drabbas inte så hårt, men det här parkeringsmissbruket stör mig ändå.

Modeller

Bläddrade igenom senaste numret av Damernas Värld i helgen. Jag är ingen trogen DV-läsare, men ibland så. Nu för tiden läser jag modetidningarna på ett annat sätt. Jag tittar lite mer ingående på modellerna i modereportagen än vad jag gjorde förr. I det här numret hade hon tio sidor, min kompis dotter, som helt plötsligt är med i nästan varenda tidning. Hon är naturligtvis skitsnygg i det här reportaget också, där hon visar ganska damiga, feminina kläder vars kundkrets torde vara kvinnor som passerat 20-årsåldern och har en hyfsad inkomst. Jag skulle kunna vara en av dem. Men vi som kanske är den tilltänkta kundgruppen är vuxna, med vuxna kroppar. Även de som råkar vara trådsmala är troligtvis vuxna. Den här lilla tjejen är bara 16, även om det kanske inte syns bakom den putsade fasaden. Kläder för vuxna visas av barn. Jag vet inte, men det vore uppfriskande att få se kläder för vuxna bäras av vuxna, även i en modetidning. Fast det kanske inte gör sig lika bra på bild, vad vet jag.

För övrigt tror jag just den här modellen går en lysande framtid till mötes. Så om några år när hon är en superkändis ska jag bli en pinsam tant som säger saker i stil med att "jag kommer ihåg när hon var liten, hon var så söt då också" och "min son fick hennes avlagda dinosaurie".

Läst: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten

Det här är ytterligare en fin liten bok med kortare texter med lite blandat innehåll. Jag tycker mycket om att läsa Bodil Malmsten. Det finns nästan ingenting jag inte gillar. Språket är fantastiskt och funderingarna tål att tänkas på. Det är ren läsnjutning från början till slut. Jag kanske inte håller med om allt, men det spelar ju ingen roll. Alla är vi olika och precis så ska det vara.

Kyla

Igår när jag var ute med hunden sista gången visade termometern -27,6 grader. Det var lite bistert. Vad hände med växthuseffekten? Skulle vi inte börja odla vin på de här breddgraderna? Hur länge dröjer det? Kan jag påskynda det hela genom att köra ännu mer bil och stå på tomgång så ofta jag kan? Jag tycker inte det här är roligt längre.

Det var en artikel i tidningen för några dagar sedan om hur man skulle skydda sin stackars hund mot kylan. Efter att ha läst den kände jag mig nödd och tvungen att köpa en tröja till Dino. Jag är övertygad om att hundar avskyr att ha kläder på sig och jag har dragit mig för det in i det längsta, men nu blev det en fånig liten stickad sak, bara för att han ska kunna klara tio minuter i bilen om det skulle behövas. Till alla stickfantaster: hundtröjor är en strålande affärsidé. Liten garnåtgång, tämligen enkla modeller och hutlösa priser. Jag lyfte på en som såg bra ut och verkade passa till en sådan där löjligt liten hund som jag har. 525 spänn! Han fick faktiskt nöja sig med en lite simplare modell. Fast sätter jag igång att sticka nu kan man ge sig den på att det dröjer minst tio år innan det blir en sådan här kall vinter igen och jag blir tvungen att rea ut mina alster till tanter med papillons, så jag blir antagligen inte rik på det heller.

Slut på semester

Idag är min sista semesterdag den här ledighetsperioden och det är dags att summera (och få dåligt samvete för) allt det där som inte blev gjort den här ledigheten heller. Jag lyckades visserligen få ut granen och julsakerna och jag har bytt gardiner i köket och lagt på nya, icke-röda, dukar och dammsugaren har fått komma ut ur städskåpet och luftat sig lite. Men det var ju så mycket jag skulle göra. Tvättstugan är fortfarande ett katastrofområde. Jag borde ha städat garderober och byråer. Det finns massor av stryktvätt kvar. Jag köpte en stor beautybox som jag skulle förvara mina smycken i i höstas. Den står fortfarande tom och alla mina smycken ligger i en låda där jag inte hittar någonting alls. Jag använder därför bara de som ligger nära till hands i en hög på byrån, de som jag inte ens orkar lägga ner i lådan. Det är väldigt synd. Och idag har jag inte ens bäddat sängen, för jag hade inte hjärta att köra ner hunden.

Och favoritfåtöljen var upptagen.

Den totala slöheten har alltså även tagit över djurvärlden.

Wordle

Ett ordmoln skapat på Wordle av texterna med etikett "Helena". Fantastiskt vad många viktiga och användbara applikationer folk hittar på.

Födelsedag

Idag är det min födelsedag. Inget jämt, inget särskilt att fira, bara en helt vanlig påminnelse om att man inte blir yngre. Jag har fördelen av att vara född på en dag som alltid är röd och därmed aldrig behövt drabbas av att födelsedagen ska vara som en vanlig vardag, med skola, jobb eller annat. Det är ju dessutom en av årets mest stängda dagar, så jag har alltid fått ha min födelsedag ifred.

Maken och sonen sjöng vackert (?) i morse och fina presenter har jag fått. Särskilt teckningen från sonen med ett rött hjärta och texten "I love you". Vad kan en mor mer begära på sin födelsedag?

Post-julnötter

En riktigt bra sak med att julen äntligen är över: de rear julsaker överallt, till och med på ICA. Bland julsaker räknas av en outgrundlig anledning nötter. De alldeles förträffliga påsarna med färdigskalade och färdigblandade "julnötter" från Den Lille Nöttefabrikken säljs alltså för halva priset. Det är ett fynd. För en billig penning kan man med andra ord käka nötter tills man storknar. Julpyssel i all ära, men det där med att försöka knäcka nötter utan att samtidigt knäcka fingrarna har aldrig varit min grej. Och lyckas man få hål på de små läckerheterna är risken alldeles för stor att kärnan är helt krossad och man får sitta där och försöka peta ut det ätbara bland alla skaldelar. Någon som är förvånad över att det oftast är nötskålarna som fortfarande dignar efter jul? Tacka vet jag färdigskalat.

Läst: Bokhandlaren som slutade bada av Fritiof Nilsson Piraten

Hittade den här i bokhyllan nere på landet när helgböckerna tagit slut. Jag har fått den vid något tillfälle för länge sedan, men sedan dess har den bara stått och samlat damm. Synd, för jag har haft några himla trevliga lästimmar tillsammans med den de senaste dagarna. Först hade jag lite problem med språket. Jag är uppenbarligen inte så bekant med svenska språket som jag trott. Jag har fått lära mig massor med nya ord, tyvärr aningen ålderdomliga för att brukas. Men det känns som att upptäcka sitt eget modersmål på något sätt och det är ju alldeles underbart.

Boken handlar om Jakob som är bokhandlare i en liten skånsk by. Han är obotlig ungkarl och livet lever sin gilla gång i byn och han är nog ganska nöjd med tillvaron, trots allt. Sommartid har några av karlarna i byn en badarklubb i er närbelägen badgöl, där man dricker öl och diskuterar viktiga saker. Men så en dag dyker madame Amelie upp, eller Amalia som hon hette en gång i tiden. En dam från den stora världen, hon har bott i Antwerpen, men nu blivit änka och återvänder för att slå sig ner i fädernäshemmet som nu bebos av hennes inte alltid tillräknelige bror. Jakob blir betagen i den sköna Amelie och det dröjer inte länge förrän han är en gift man. Jakob och Amelie lever i allsköns ro och Jakob är lyckligare än någonsin. Amelie lagar god mat, vet hur man för sig och är dessutom förmögen. Vad mer kan en stackars bokhandlare begära? Men när paret ska hålla sin första bjudning för att ta klivet ut i byns sällskapsliv inträffar en katastrof. Amelies inte helt tillräknelige bror avslöjar oavsiktligt lite för mycket om Amelies bakgrund och katastrofen är ett faktum. Jakobs himmelrike blir ett helvete.

Och jag tycker så synd om den stackars Jakob och jag önskar för varje sida jag läser att det på något sätt ska ordna sig, men det gör det naturligtvis inte. På omslaget av den upplaga jag har är det en bild från en film med Allan Edwall och Margareta Krook och jag skulle vilja se den. De måste ha varit som klippt och skurna för att göra Jakob och Amelie.

Nästan vardag igen

Måndag och alla helgerna (eller nästan alla) är slut. Det är dags att städa bort resterna. Vi kom hem från huset på landet igår och eftersom vi mest bara mellanlandat här lite då och då under de senaste veckorna ser det ut därefter. Jag borde kavla upp ärmarna och ta tag i saker och ting, men jag tror jag har blivit helt förslappad under all ledighet. Min hjärna registrerar alla dammråttor, men är sedan beredd att sjunka ner i en bok eller korsord eller vad som helst. Jag är ledig hela den här veckan så jag har ju gott om tid, eller hur? Jag försöker lägga upp en strategi för mig själv. Kunde kanske börja med att bädda sängarna. Sedan ligger det ungefär sex maskiner osorterad tvätt och dräller. Den behöver vikas och sorteras och läggas in i skåp och lådor. Väskor måste packas upp och ställas undan. Köksbordet är belamrat med tidningar och allsköns bråte. Granjäveln barrar och måste ut. Det är också märkligt hur allt det här röda som när det kommer fram i december känns så oerhört mysigt och varmt nu bara känns jolmigt och lite kladdigt på något sätt. Det måste bort. Juldukarna är skitiga vid det här laget och måste i tvätten.

Usch, jag kanske borde titta på en film eller något i stället. Det hinner jag ju aldrig annars. Ska man inte göra sådant man aldrig hinner när man är ledig?

Eller så börjar jag med att städa jag badrummet. Alla vet ju att badrummet är det värsta stället att städa på och har man väl gjort det har man faktiskt rätt att belöna sig lite. En kopp te och en bra bok, kanske?

Ranelid vs världen

Såg "Stjärnorna på slottet" igår. Eller åtminstone sista kvarten. Det är inget program jag är särskilt intresserad av, men jag råkade hamna där av någon anledning. Och det var ju Björn Ranelids dag. Jag fattar inte. Jag fattar inte hur han orkar vara kränkt hela tiden. Är han den enda mediapersonlighet som inte fattar att man ibland måste skaka av sig och gå vidare? Självklart tycker jag att personliga påhopp och annat trams är fel. Jag tycker det är lågt. Men vi har ett mediaklimat som är ganska lågt och vill man befinna sig i rampljuset så är man nog tvungen att stå ut med ett och annat. Man kan inte räkna med att det bara ska vara en enig hyllningskör. Och i någon av kvällstidningarnas helgbilagor fanns det för någon vecka sedan en lista med årets citat. Enligt den har herr Ranelid sagt att inte ens om han anstränger sig kan han skriva lika dåligt som Stig Larsson, Dan Brown och någon mer, minns inte vem. Tja, ska man vara med i leken får man leken tåla. Det är det man brukar försöka lära små barn. Vill man kritisera och kasta skit på andra, får man vara beredd på att få en del tillbaka.

Jag läste för övrigt en bok av Ranelid i somras. Jag har varit mycket tveksam länge, men i min bokklubb bestämde vi oss för att utmana våra fördomar. Valet föll på "Hjärtat som vapen". Jag tyckte att det var rena skiten, rent ut sagt. Usel historia och uselt språk. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle gilla det, men inte att det skulle vara så dåligt heller. Så smaken är olika. Jag respekterar att det finns de som gillar Ranelid, men det väckte ingen mersmak hos mig och att lyssna på hans ändlösa tirader om hur dumma alla är mot honom är mer än jag orkar med.

Nyårsläsning

En lat nyårshelg i huset på landet har bjudit in till massor av läsning. Jag läste klart ”I en klass för sig” av Curtis Sittenfeld. Bra om livet på internatskola i USA. Massor av tonårsångest och självförakt, som jag kan känna igen mig, trots att det var ett bra tag sedan.

Sedan klämde jag ”Bedragen” av Katerina Janouch. Måste tillstå efter att ha läst några böcker av Janouch att jag gillar henne som författare. Jag är nog ofta alldeles för skeptisk till journalister eller mediepersonligheter över huvud taget som ska vara författare också, men vissa kan ju faktiskt skriva. (Nyårslöfte: sluta ha förutfattade meningar om så mycket?) ”Bedragen” handlar om barnmorskan Cecilia Lund, vars värld vänds upp och ner när det ringer på dörren en vacker dag och den unge mannen därutanför presenterar sig som hennes mans okände son. Det blir början till en rad händelser, där jag personligen tycker att det hade räckt med de som rör familjen. Det kriminella inslaget behövs inte. Alla känslor som rörs upp när familjehemligheter ska uppdagas räcker gott och väl för att göra det hela till en spännande historia. Naturligtvis slutar det utan riktigt slut, så att vi alla kan kasta oss över nästa bok i serien om Cecilia Lund, för vi måste ju veta hur det går. Personligen hoppas jag ju på att Cecilia ger sin otrogna karl på el moppo och att hon gör livet till ett veritabelt helvete för hans söta lilla älskarinna. Jag gillar hämndlystna kvinnor som inte tar skit.

När böckerna jag hade med mig från sta’n tog slut snabbare än jag räknat med fick jag botanisera lite i bokhyllan i huset på landet. Den är full av deckare och en del annat som dels räddats ur en soptunna, dels kommer från min mormor. Jag hittade en liten söt bok med texter av Mark Levengood, ”Sucka mitt hjärta men brist dock ej”. Småtrevligt och finurligt fick det bli gårdagens kvällsläsning.

Nyår

Nyårshelgen har firats i huset på landet, med besök av min mans bror med familj och hans syster. Vackert vinterväder, om än i början av helgen i kallaste laget (-25). Men inomhus sprakar vedspisen och det har varit varmt och gott hela tiden. Nu är temperaturen uppe i normal vintertemperatur igen och det känns skönt. Vi har ätit och druckit gott men för mycket i flera veckor nu, så lite kroppslig städning känns på sin plats. Den 11 januari ska jag börja. Då blir det stenhård detoxdiet i tre veckor.