Tja. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hanna berättar om sin uppväxt och mest om sin pappa i små korta stycken som till stor del handlar om djur. Hannas pappa har massor av djur av alla de slag som verkar komma och gå i strida strömmar, men jag får inte direkt intrycket av att han är en djurvän. Bilderna av pappan är över huvud taget fragmentariska och inte alltid i kronologisk ordning. Han är väl en sådan där pappa som man som utomstående lätt kan förfasa sig över och det är väl därför som texterna ofta känns som små försvarstal. Hannas mamma däremot är bara en mamma. En trygg hamn och tur är väl att hon finns där som kontrast till den mer turbulenta tillvaron med pappan. När föräldrarna skiljs bor Hanna och mamman i lägenhet i sta’n, medan pappa huserar i sommarstugan på landet. Dit åker Hanna varannan helg och där finns alla djuren.
Å ena sidan gillar jag boken. Jag gillar det ganska osentimentala sätt Hanna beskriver sin pappa på. Å andra sidan känns det lite som "jaha och?". Och jag tycker att de är lite lättvindiga med djuren ibland. Jag är uppväxt med att skaffar man ett djur så tar man hand om det så länge det lever sedan. Man tar ansvar hela vägen. Det är möjligt att Hannas pappa gjorde det, men det framgår inte riktigt.
Men är det inte väldigt tunt med mammaskildringar nu för tiden? Pappor tycks avhandlas till höger och vänster, men mammorna då? Finns det aldrig något att säga om dem? Kan bara minnas att jag läst en mammaskildring de senaste åren och det var "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar