Föräldraskap

Jag har läst en del om föräldraroller på sistone, i några bloggar och annorstädes. Det är uppenbarligen ett stort problem, det där, hur man ska vara för att vara den perfekta mamman/pappan. Har det alltid varit ett så stort problem eller är det ett nytt fenomen? Kände våra föräldrar samma krav på sig att vara perfekta eller fick tidigare generationer mer lita på sina instinkter? Vi är överösta med glossiga mammatidningar, böcker med förnumstiga råd, nätforum, bloggar och andra informationskällor och det är klart, försöker man leva upp till alla de motstridiga kraven på hur man blir den perfekta föräldern, då blir det rätt jobbigt.

Jag får intrycket av att så många har så stora förväntningar på det där med att bli förälder och att det börjar redan långt innan barnet är fött. Man ska ha den perfekta graviditeten, den perfekta förlossningen och gud vet vad. När jag hade fått min son, som förlöstes med akut kejsarsnitt, blev jag kallad till ett möte för sådana som hade haft "traumatiska förlossningar". Där satt vi då, ett antal mammor och pappor, tillsammans med en barnmorska och en kurator och skulle tala ut om våra förlossningsupplevelser. Vi fick i tur och ordning dra vår historia. Själv upplevde jag inte min förlossning som särskilt traumatiskt, trots att jag uppenbarligen borde. Jag sket fullständigt i vilken väg min son kom ut, det enda viktiga var att han levde och var frisk. Och att jag inte dog på kuppen. Men mina kamrater runt bordet var i allra flesta fall av en annan uppfattning. Flera stycken var djupt besvikna för att de hade blivit snuvade på sin fantastiska förlossningsupplevelse. Eh? De hade allihop till slut fått friska barn, är inte det det viktiga? Var det inte det jobbet gick ut på? Vad finns det att klaga på då? Det fanns säkert föräldrar som under samma tidsperiod på samma sjukhus haft en lika traumatisk förlossning, men som inte blivit kallade till det här samtalet, på grund av att i deras fall fanns det inget lyckligt slut.

Det är inte en självklar rättighet att få barn. Om allt går som det ska utan problem, har man tur. Jag tycker man ska komma ihåg det. Man ska banne mig vara lite tacksam för att man fått ynnesten att bli förälder och inte så fort ungen är ute börja planera in "egentid" i kalendern. "Den så viktiga egentiden" är den vanligaste frasen i artiklar om föräldraskap nu för tiden. Förvisso, men att skaffa barn innebär att man faktiskt till viss del ger upp rätten till egentid. Det är ingenting man kan kräva eller planera. Periodvis under småbarnstiden får man faktiskt vara glad över att bara kunna gå på toaletten ifred då och då. Och alla barn och föräldrar är olika. Därför går inte alla fantastiska råd och metoder att applicera i alla familjer. Mer sunt förnuft och uppmuntra föräldrar att känna efter själva, i stället för att jämföra sig med maniskt leende karriärmammor som påstår att de hinner med "kvalitetstid" med sina barn, egentid, träning fyra kvällar i veckan och ett fantastiskt ansvarsfullt jobb. Samtidigt. Det kanske de gör. Ett tag. Sedan kommer männen i vita rockar.