Krukväxter och annat

I morse skulle jag vattna mina krukväxter. Det är i princip där mitt pysslande med krukväxter slutar nu för tiden. Jag slänger till dem lite vatten med jämna mellanrum. Det funkar ganska bra. De flesta lever. Men i morse upptäckte jag att ampelfacklan som jag gömt bakom gardinen i köket inte såg så frisk ut. Alla blad var bruna. Den var helt söndervattnad och jag fattade raskt beslutet att befria den från dess lidanden och slängde den i soporna.

Annat var det när jag nyss flyttat hemifrån. Då tog jag minsann hand om mina växter. Grön oas var modeord i alla inredningstidningar och jag ville bo i en grön oas. Nu hade jag ju inte så mycket pengar att jag kunde kliva iväg och inhandla en djungel, utan fick nöja mig med små växter och skott och försöka driva upp dem till lite mer frodiga exemplar. Jag lyckades väl sådär. Men jag ägnade en hel del tid åt att läsa om växter och varje vår tillbringade jag en eller ett par dagar i en jordig lägenhet med omplantering och krukbyte.

Det var länge sedan jag planterade om de växter jag har nu. De får liksom tåla sig och vara glada för att de har krukor över huvud taget. Omplantering sker numera bara om jag känner att det absolut behövs. Naturligtvis har jag dåligt samvete för det. Det också. Det finns så mycket man kan ha dåligt samvete för om man tänker efter.

Jag är uppväxt med en massa duktiga kvinnor. Min farmor kunde allt. Hon hade massor av fina krukväxter, varav nästan alla blommade i diverse exotiska färger. Hon kunde laga all möjlig mat, baka, sylta, safta, sy, sticka, virka, väva, brodera, knyta ryamattor, you name it. Mamma knöt visserligen inte ryamattor eller vävde, men annars kan hon det mesta hon också. Min uppväxt var befriad från köpesaft, köpesylt och köpebullar. Sån’t gjorde man själv. Och jag kan inte riktigt befria mig från det där. Även om jag köper saft, sylt och kanelbullar för att jag helt enkelt inte har tid att göra det själv, känns det som om jag borde. Och jag försöker så mycket jag hinner. För att det är gott och för att det är roligt försöker jag inbilla mig, men också för att känna mig duktig.

Ibland lyckas jag. Ibland får jag bara dåligt samvete för att tiden inte räcker till någonting. Jag tycker det är lite sorgligt att så mycket hushållsklokskap antagligen kommer att försvinna, därför att alla måste jobba och slita bara har tid att köpa halvtaskiga halvfabrikat. Och kastar sina krukväxter och köper nya när de börjar se dassiga ut i stället för att sköta om dem. Farmor skulle aldrig ha låtit en stackars ampelfackla stå och dö bakom gardinen.