Såg "Stjärnorna på slottet" igår. Eller åtminstone sista kvarten. Det är inget program jag är särskilt intresserad av, men jag råkade hamna där av någon anledning. Och det var ju Björn Ranelids dag. Jag fattar inte. Jag fattar inte hur han orkar vara kränkt hela tiden. Är han den enda mediapersonlighet som inte fattar att man ibland måste skaka av sig och gå vidare? Självklart tycker jag att personliga påhopp och annat trams är fel. Jag tycker det är lågt. Men vi har ett mediaklimat som är ganska lågt och vill man befinna sig i rampljuset så är man nog tvungen att stå ut med ett och annat. Man kan inte räkna med att det bara ska vara en enig hyllningskör. Och i någon av kvällstidningarnas helgbilagor fanns det för någon vecka sedan en lista med årets citat. Enligt den har herr Ranelid sagt att inte ens om han anstränger sig kan han skriva lika dåligt som Stig Larsson, Dan Brown och någon mer, minns inte vem. Tja, ska man vara med i leken får man leken tåla. Det är det man brukar försöka lära små barn. Vill man kritisera och kasta skit på andra, får man vara beredd på att få en del tillbaka.
Jag läste för övrigt en bok av Ranelid i somras. Jag har varit mycket tveksam länge, men i min bokklubb bestämde vi oss för att utmana våra fördomar. Valet föll på "Hjärtat som vapen". Jag tyckte att det var rena skiten, rent ut sagt. Usel historia och uselt språk. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle gilla det, men inte att det skulle vara så dåligt heller. Så smaken är olika. Jag respekterar att det finns de som gillar Ranelid, men det väckte ingen mersmak hos mig och att lyssna på hans ändlösa tirader om hur dumma alla är mot honom är mer än jag orkar med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar