Klämde två små böcker i helgen: novellsamlingen ”Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans” av Anna Gavalda och kortromanen ”Mörkt vatten” av Joyce Carol Oates. Med små böcker menar jag små till omfånget, alltså inte så många sidor. Gavaldas novellsamling tyckte jag inte var någon höjdare. Jag gillade inte stilen riktigt, många lite talspråkliga dialoger och jag avskyr att läsa talspråk. Jag tyckte inte att någon av berättelserna stod ut heller. Jag kan knappt komma ihåg en enda trots att jag läste de sista så sent som igår. En bagatell som man snabbt glömmer.
Men Oates däremot. Henne glömmer man inte i första taget den här gången heller. Det handlar om en senator som på fint fjärde juli-party på en ö i Maine raggar upp en ung tjej och ska ta henne med sig till fastlandet på kvällen. De har bråttom för att hinna med färjan och senatorn är inte nykter. De kör av vägen ner i vattnet och berättelsen handlar om Kelly, som inte ens hinner skrika, som sitter fastklämd i bilen utan möjlighet att ta sig ut och som är alldeles för ung för att dö. Det utspelar sig på 90-talet, men förlagan till berättelsen är en verklig händelse som inträffade långt tidigare i slutet av 60-talet. Det är så bra. Och så hemskt. Det står så mycket på bara lite drygt 140 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar