Åh, vad jag tycker om den här boken! Den har hängt med sedan jag någon gång i tidiga tonåren hittade den i mina föräldrars bokhylla och den har blivit läst många gånger.
Det är 50-tal, Paris och en ung flicka, Mouche, är på väg att slänga sig i Seine. Hon är ensam och fattig och har ingen i hela världen att vända sig till. Hon passerar en dockteater och en av dockorna börjar tala med henne och gör det så bra att Mouche helt glömmer att det faktiskt är dockor hon pratar med. Framför allt glömmer hon att hon skulle hoppa i floden. Mouche följer med den lilla dockteatern och de sju dockorna blir hennes vänner. Däremot är förhållandet med dockmäster själv, Capitaine Coq, aningen mer komplicerat.
Det är en liten roman, bara ca 100 sidor. En riktig saga. Det goda vinner naturligtvis över det onda till slut, med endast kärlek som vapen, precis som det ska vara i en saga. Jag gråter varje gång jag läser den, så sentimental kan jag faktiskt fortfarande vara ibland. En fin historia att läsa då och då, när man behöver lite tröst och kanske även lite magi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar