Saknad

I augusti 2008 dog min pappa. Han fick en stroke. Han var aldrig sjuk eller så och det är möjligt att man ska vara tacksam för det, att det gick fort och att han inte behövde ha ont. Åtminstone tror vi att han inte hade ont, men det vet vi ju inte. Jag saknar honom. Ibland tycker jag att jag ser honom eller hör hans röst. Men jag är också så jävla förbannad för att han smet på det där sättet. Han borde ha förklarat ett och annat innan han drog. Jag vet inte om jag någonsin riktigt kan förlåta det. Det är möjligt att ansvaret helt och hållet ligger hos mig själv. Att jag borde ha frågat och krävt svar mycket tidigare. Jag gjorde aldrig det. Jag kunde inte. Inför min pappa var jag trots allt alltid liten och alldeles för villig att tro att han alltid, och då menar jag verkligen alltid, hade mitt bästa för ögonen. Jag var ju hans barn. Och det är klart att han inte ville göra oss illa. Men det är så mycket som aldrig blev sagt och det gör ont att jag aldrig kommer att få veta. Jag hör fragment som innebär att jag måste ta in att mina föräldrar betedde sig precis lika illa mot varandra och mot oss som alla andra par som separerar runt omkring mig beter sig mot varandra och sina barn. Utom sig av vanmakt och frustration gör de saker de inte borde göra, säger saker som aldrig bör sägas högt. Och kanske i vissa fall mitt i fighten ivrigt påhejade av en ny partner som har ett egenintresse av att vägen bakåt raseras för alltid. När det gäller min familj skulle jag vilja veta hur det egentligen var. Jag känner mig lurad. Hur många år av min, som jag trodde, lyckliga barndom var bara en enda stor jävla lögn, en hålla-skenet-uppe-ridå? Eftersom jag numera sedan länge ska antas vara en vuxen och förståndig människa borde jag antagligen inte grubbla över det här. Det blev som det blev, det är bara att acceptera och leva sitt eget liv. Men jag skulle ändå vilja veta. Och jag har en gnagande misstanke om att om mina föräldrar hade varit helt ärliga skulle jag ha fattat en del andra beslut i mitt liv än vad jag har gjort.