Jag har huvudvärk. Extrem huvudvärk. Den har varat i flera dagar nu. När jag var yngre hade jag ofta huvudvärk, någon migränliknande variant. Jag brukar försöka låta bli att gå till läkare och ta reda på vad det är när jag har ont någonstans, eftersom jag tror att jag kan undvika att få höra sådant jag inte vill höra då. Men jag vet att jag var iväg någon gång för länge sedan och fick svara på de vanliga frågorna om stress på jobbet, stress hemma och så blev det inget mer med det. Jag var inte ett dugg stressad då, tyckte jag. Det är någonting annat. Nu har jag inte haft den här typen av huvudvärk på över tio år. Inte sedan jag fick barn. Jag trodde att det hade växt bort eller något. Men uppenbarligen inte. Då, på den gamla goda tiden, hette min livräddare Ipren. Ipren är en fantastisk värktablett. Man tar en och sedan känner man hur smärtan liksom rinner av en och man kan funka som vanligt igen. Nu äter jag en medicin som gör att jag inte kan ta Ipren. Jag får hålla tillgodo med Alvedon. Det funkar inte alls lika bra. Man blir bara lite bedövad, men smärtan finns där fortfarande under ytan. Jag längtar efter Ipren.
Men. Det finns ljuspunkter även i mörkret. Eftersom jag inte är modern på alla plan tillhör jag det utdöende släkte som fortfarande köper CD-skivor. Det känns liksom lite mer bestående än nedladdningar och dessutom får man ju ofta lite fina bilder att titta på samt kanske lite övrig info (som man förvisso också kan hitta på nätet). Jag ägnar mig väldigt lite år ny musik just nu, utan köper mest sådant jag en gång i en avlägsen forntid hade på vinyl. Väldigt gammal musik, med andra ord. Så idag damp det ner en skiva med musik jag inte hört på 20 år så där, The Quireboys. Någon som minns dem? De härrör från den tid när riktiga rockkillar hade supertighta brallor, bandanas och massor av kajal. Jag ska genast rippa ner hela skivan till mobiltelefonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar