Sidor

-

-

tisdag 19 januari 2010

Läst: Den hemliga historien av Donna Tartt

Det här är ju en bok som av många betraktas som kultbok och den toppar massor av listor av det-bästa-jag-läst-karaktär. Jag har något vagt minne av att jag faktisk köpte den när den kom ut i början av 90-talet, men gav bort den i present. Det var kanske synd att jag inte läste den då. Då hade jag kanske också sällat mig till hyllningskören. Nu när jag är gammal och cynisk är jag så mycket mer svårövertygad.

Richard kommer från enkla förhållanden i Kalifornien, men söker sig till ett tjusigt college på östkusten. Han har tidigare läst klassisk grekiska och vill fortsätta de studierna, men upptäcker att på den här skolan är det inte tidigare meriter som avgör om du blir antagen till kursen i grekiska. Den karismatiske läraren Julian gör lite som han själv vill utan att skolan i övrigt har något som helst inflytande över hans undervisning. Gruppen som läser grekiska är liten och exklusiv, men efter några inledande turer lyckas Richard ta sig en plats och blir accepterad i den innersta kretsen. Eller det är väl åtminstone så de ser sig själva. De övriga fem studenterna kommer alla från välbeställda familjer och Richard gör allt för att dölja att han är av enkel börd.

Alla elever på hela skolan verkar gå omkring i ett mer eller mindre konstant drog- och alkoholrus och studenterna i grekiska utgör inget undantag, tvärtom. De experimenterar med fasta, droger och alkohol för att uppnå "dionysisk extas" och när de lyckas med det går det naturligtvis åt skogen. De tappar kontrollen och det spårar ur ganska rejält.

Historien är spännande, välskriven och annorlunda, visst, men jag kan irritera ihjäl mig på de intellektuella små sprättarna som tror att de står över allting. Samtliga huvudpersoner, utom möjligen Richard, är i mina ögon extremt osympatiska. De lever visserligen knappast lyckliga i alla sina dagar, men de kommer ändå för billigt undan.

Jag kanske hade gillat det här bättre om jag hade läst boken när jag själv var någonstans runt 20-25. Då är de flesta så självupptagna att man kanske kan sympatisera med personerna i boken och deras egon, men nu funkar det inte för mig. Jag vill bara ge ungjäklarna ett rejält kok stryk och sparka ut dem i verkligheten.

Inga kommentarer: