Såg att jag nämnde ordet "kvalitetstid" i ett tidigare inlägg. Det är ett av mina hatord, särskilt när det sägs tillsammans med "barn". Ingen kan definiera vad det egentligen är, det verkar mest vara ett ord man svänger sig med och som i min värld oftast betyder att man egentligen inte har tid alls. Kvalitetstid med barnen (min elaka definition) = en förälder med dåligt samvete offrar lite av sin dyrbara arbets-/fritids-/egentid för att hitta på något extra med sina telningar, så att han/hon kan döva sitt dåliga samvete för en tid framåt.
Jag tror ungarna skiter i kvalitetstid. Att göra det där extra är bara grädde på moset och betyder inte så mycket om inte grunden finns. Och grunden stavas närvaro. Att få ha föräldrar som finns till hands och som kan läsa ett ansiktsuttryck och se att något inte stämmer och ställa de jobbiga frågorna så att ungarna får ur sig det de vill säga, men inte klarar av på egen hand. Som kan tjata om städning, läxläsning och allt annat eller som man bara kan mysa med framför TV:n. Allt sådant man bara kan göra på plats här och nu. Vardagstid, helt enkelt. Jag tror att det är den allra viktigaste tiden. Lite guldkant därutöver sedan är bara plus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar