Flyttpackningen går sakta men säkert framåt, med betoning på sakta. Det är alldeles för mycket opackade saker kvar. Och alldeles för mycket saker jag inte längre visste att jag hade. Batikklänningen jag köpte i Thailand i början av 90-talet, till exempel. Hade ingen aning om att den fortfarande fanns. Och den passade. Bra att ha? Nja, jag vet inte. Och mer av den sorten. En inventering av mitt liv. Men det går för långsamt. Tiden rinner iväg.
Och så slösar man bort en massa tid på att bli upprörd. Under midsommarhelgen var jag ett tag mycket upprörd över Tele2. Igår skulle jag avhjälpa det genom att ringa till Tele2s kundsupport. Om jag hade varit lite upprörd innan var jag fullständigt galen efteråt. Jag talade med fyra olika personer med ca 20 minuters väntetid på var och en. Bara det kan få vem som helst att bryta ihop fullständigt. Jag kan inte påstå att jag fick hjälp heller. Hjälp får man nämligen bara om man byter till något som innebär att man måste betala mer pengar. Jag har nämligen ett avtal. Med betoning på jag. I min värld måste ett avtal omfatta minst två parter, men så icke i Tele2s värld. Du har ett avtal, sa man åt mig. Det vill säga jag är skyldig att betala pengar, men de är inte skyldiga att hjälpa mig så att jag kan nyttja den tjänst jag betalar för. Om jag inte ingår ett ännu längre avtal som kostar mer pengar. Det står antagligen i mitt avtal. I dessa grilltider borde det där svarta fåret grillas långsamt över öppen eld. Givetvis levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar