Efter Eberhard fortsätter jag lite på samma tema, det här med kränkthet och ansvarstagande, som verkar vara så svårt i Sverige. Både Eberhard och Heberlein hänvisar ju dessutom till varandra då och då.
Ann Heberlein diskuterar moral, etik och konsten att ta ansvar för sina egna val på ett lättsamt och bra sätt. Man slås av hur dumt allting är. Den svenska skolan som inte låter barnen förstå att alla inte har samma förutsättningar, som daltar med de besvärligaste eleverna i stället för att be dem skärpa till sig så att de kan växa upp till ansvarstagande vuxna människor och inte fösas in i rollen som problembarn. Att det är så enkelt att skylla på någon annan om man själv misslyckas. Och så blir vi kränkta för allt möjligt och den som känner sig kränkt är oantastlig för den är det synd om. Alla människor har ett ansvar för sitt liv och för sina handlingar. Man måste inte växa upp till att bli våldsverkare om man har blivit slagen som barn. Vi är inte predestinerade att bli det ena eller det andra. Vi kan välja, även om vissa omständigheter gör det svårare. Och det är skönt att läsa att vi faktiskt kan skapa vårt eget öde (i och för sig så vet jag ju redan det men det känns bra att någon annan sätter ord på det), att vi faktiskt inte är offer för olyckliga omständigheter i alla lägen. Man kan välja.
Det är en klok bok, lite arg ibland, men det är berättigad ilska. Jag är glad att jag läste den. Jag kommer att tjata på folk i min omgivning att läsa den (och David Eberhard) så att vi kan diskutera etik, moral och ansvarstagande sedan. Det ska bli mycket intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar