Den sista färden

Igår gick den sista turen för Simon till veterinären. Och jag fick åka hem själv. Jag fick lägga min kanske lite romantiska dröm om att han skulle få somna in i lugn och ro hemma, allra helst i min famn, åt sidan. Det hade han säkert gjort förr eller senare, men det hade varit en alldeles för plågsam väg dit. Nu fick det bli så här. Och även om just den här veterinärkliniken hade gjort sitt bästa för att piffa upp sitt avlivningsrum med levande ljus, pappersnäsdukar och en mjuk filt på bordet så hjälper det inte. Det är i alla fall alldeles för jävligt.

Det var ju inte första gången för mig. Men av någon anledning den värsta. Nästan 16 år tillsammans. Det har hänt ganska mycket under de 16 åren. Han har funnit sig i det mesta. Barn, hundar, flyttar och alla andra jävligheter man kan utsätta små katter för. För liten var han hela livet. Maxvikten när han var i sin glans dagar nådde aldrig över 3,5 kg. En riktig bästis. Och den mjukaste av dem alla. Jag sörjer. Sonen sörjer.

Vi ska i alla fall ha tillbaka askan och regelrätt begravning kommer att ske vid huset på landet. Jag har tänkt mig under äppelträdet på baksidan.