Den här boken skulle jag inte läsa. Verkligen inte. Före detta elak bloggare och innekille skriver om sin kändispappa, nej, det var inget för mig. Men man ska utmana sina förutfattade meningar ibland, så jag läste ändå.
Att läsa om hur man hanterar att ens förälder går bort är ett känsligt ämne för mig, så jag närmar mig det alltid försiktigt. Jag kan inte vara särskilt objektiv när det gäller ett sådant ämne, utan det blir ganska ofrånkomligt att man jämför med sin egen situation. Och hur olika liv man ändå lever är sorgen efter en älskad förälder ändå ganska lika.
Alex pappa Allan är en pappa som åldersmässigt lika gärna skulle ha kunnat vara Alex farfar. Han sticker ut. Han är inte som andra pappor. Alex och hans bröder lär sig tidigt att försvara pappa. Det finns något rörande, men också tragiskt i det, att barnen redan som små känner att pappa är någon som måste skyddas, som måste tas om hand. Stackars små barn, tänker jag, det är på gränsen till oansvarigt att skaffa barn när man är så gammal att man faktiskt borde veta att man inte kommer att kunna vara där och ta hand om dem. Alex beskriver fadern på ett mycket ömsint och fint sätt och jag uppfattar boken mer som ett långt försvarstal än ett sätt att bearbeta sorgen och saknaden. Inte ens situationen när Allan blir alldeles galet arg och sparkar Alex innebär någon direkt kritik av fadern. Det är liksom bara något som hände, gick över och nu pratar vi inte mer om det (fast om det inte hade satt några spår alls hade det väl inte nämnts i boken). Pappas tappra försvarare in i det sista. Det är det som känns mest sorgligt av allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar