Ann Heberlein lider av manodepressivitet, eller bipolär typ 2, som det tydligen heter på riktigt. Den här boken handlar om hur det är att leva med en psykisk sjukdom. Ångesten, de ständiga besöken på psykakuten och och att hela tiden brottas med resonemangen kring huruvida livet verkligen är värt att leva eller inte. Det är på många sätt en smärtsam läsning. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva med en sådan sjukdom. De svarta hål man själv har trillat ner i känns ganska små i jämförelse. Det har gått att kravla sig upp, att lämna bakom sig. En kronisk sjukdom finns där hela tiden, även om den inte syns. Och Ann gör en hel del för att den inte ska synas. Hon jobbar, jobbar, jobbar och är mån om sitt yttre och tar hand om sina barn. Ingen som inte vet kan ana vad som finns under ytan. Och det blir aldrig bättre. Kan aldrig bli bättre. Väljer hon att leva så väljer hon att vara sjuk.
Jag sträckläste faktiskt boken. Även om jag inte kan förstå hur det känns, känns det som viktig läsning. Intressant, men det låter så torrt och icke-empatiskt att säga så. Men jag tror inte syftet med boken är att man ska tycka synd om. Inte förstå heller, för det kan man inte om man inte är där själv. Så jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än att det är en bra bok. Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar