I ett tjusigt hus i Paris bor ett antal välbärgade familjer och så Renée, portvakterskan. Renée är till det yttre en typisk portvakt, i femtioårsåldern, inte särskilt iögonenfallande på något sätt. En sådan som bara finns, men som ingen egentligen ser. Men bakom fasaden döljs ett skarpt intellekt, en autodidakt som är väl bevandrad i litteratur, konst och musik. En som kan föra sig (till skillnad från många andra av husets invånare) och som får hjärtklappning när en av de fina fruarna i huset skickar en grammatiskt inkorrekt lapp. Men hon döljer som sagt sin bildning väl för att inte rubba någon slags klassbalans.
I huset bor även Paloma, en brådmogen och överbegåvad 12-åring som redan listat ut att världen befolkas av dumskallar, alltså är livet inte värt att leva. Hon planerar därför att ta livet av sig på sin trettonårsdag. Under tiden läser hon manga och irriterar sig på de flesta människor i sin närhet och särskilt då den egna familjen.
När en lägenhet blir ledig flyttar en japansk affärsman in i huset. Redan vid första mötet anar Renée att hennes hemlighet är på väg att avslöjas. Kakuro Ozo är av den sorten som ser människan bakom fasaden och naturligtvis är det Paloma och Renée han raskt gör till sina vänner. På så sätt korsas även Palomas och Renées vägar.
Jag tycker att det här är hur charmigt som helst. Jag gillar alla litteraturreferenser och inser att jag under min ryska period läste betydligt mer Dostojevskij än Tolstoj och får en plötslig längtan efter att läsa Krig och Fred. Jag kan ju inte fortsätta ha en sådan vit fläck i min egen litteraturhistoria. Jag gillar Renées bitska utläggningar om onödiga varelser som exempelvis pudlar och Palomas barnsliga, men träffsäkra sätt att genomskåda sin omgivning. Jag har riktigt roligt när jag läser och det var ett bra tag sedan. Det är en bok man blir glad av att läsa. I alla fall blir jag det. Precis som Paloma på slutet känner att det finns ett visst hopp för mänskligheten (trots allt), gör jag det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar