Största möjliga tystnad, tack

Helgen har tillbringats i huset på landet och i lördagskväll var jag ute och gick med hunden. Det hade blivit ganska soligt och fint trots att det var kallt och var man bara rejält påklädd fick man lite försmak av sommaren. Nere vid hamnen var det ingen aktivitet än, bara någon enstaka båt i vattnet, så det var alldeles tyst. En gubbe höll på med sin båt, men han förde inget som helst väsen. Den där tystnaden kan aldrig upplevas i sta’n. Visserligen bor vi i ett område som av vilken tonåring som helst antagligen skulle beskrivas som dött, men det är ändå aldrig tyst på samma sätt som det är på landet. Jag älskar den där tystnaden, antagligen för att den är så ovanlig i mitt liv. Jag tycker hela min tillvaro levs i skuggan av en ljudmatta jag ibland knappt orkar med. Är det ett ålderstecken det där, att man blir överkänslig för ljud? Allt som ska låta hela tiden, men som ingen ändå riktigt lyssnar på. Ibland tror jag att det är det jag uppskattar mest med att vara på landet. Tystnaden. Att den kan vara så påtaglig.