Här hemma hos oss tittar vi på Så mycket bättre på lördagkvällarna. Det gjorde vi förra året också. Och vi förundras och gläds över att det går att göra TV utan taskiga kommentarer, pakter och hugg i ryggen. Att folk på TV faktiskt kan vara snälla mot varandra.
Under första säsongen tror jag även att TV-recensenterna blev lite tagna på sängen. De hade nog inte väntat sig det här och visste inte riktigt hur de skulle hantera det, så de sa inte så mycket. Som ängslig kvällstidningsskribent kan man ju inte skriva ner något om inte alla andra gör det också. I år har de dock snackat ihop sig, vässat klorna och tävlar om att insinuera att det nog inte är så trevligt där på Gotland när TV-kamerorna är av. Att det skulle vara så mycket bättre TV om vi fick se när deltagarna blir osams eller beskyller varandra för att mörda varandras låtar. Och de förfasar sig redan över hur hemsk nästa säsong kommer att bli.
Jag tycker att gnällspikarna på kvällstidningarna ska hålla käften. Att programmet är en tittarsuccé tror jag faktiskt kan bero på att vi vanliga TV-tittare ute i stugorna är så hjärtinnerligt trötta på smarta ironiska kommentarer, skitsnack och allmänt uppblåsta egon. Både i rutan och på nöjessidorna i kvällsblaskorna. Det är oerhört befriande och faktiskt en smula hoppingivande att se program där folk verkar respektera varandra. Och även om det är helt ute med respekt för andra människor på Expressens redaktion kan väl vi vanliga dödliga få behålla den ett tag till.
Tillhör man dem som hellre tittar på mobbnings-TV finns ju fortfarande Idol plus en hel massa annan goja att skadeglatt glädjas åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar